AVSKED

12 juli, 2014

Det är sällan man ser film som avspeglar ordet värdighet på ett lugnt och vackert sätt men nu har jag inom loppet av några veckor sett två filmer som på fina sätt tagit sig an detta ämne: Still Life och Avsked.

Den gemensamma nämnaren mellan brittiska Still Life och japanska Avsked är begravningssynvinkeln, annars finns det inte många likamedtecken filmerna emellan. Eller jo, det finns EN till – jag tycker väldigt mycket om dom båda.

Döden kan vara bland det vidrigaste, sorgligaste, hemskaste som finns, det är så dom flesta av oss tänker oss den och så dom flesta av oss känner när nån närstående (eller Philip Seymour Hoffman) går bort. Men döden kan också vara något stillsamt, rogivande och värdigt, allt beror liksom på sammanhanget.

Jag vet inte vad man skulle säga är det lägst stående yrke vi har i Sverige, om det finns vanliga arbeten att skämmas över, sånt man inte vill berätta om ens för sin närmaste familj.  I Japan är det liksvepare som har bottenrekord, det är så “pinsamt” att Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) inte vill berätta om sitt nya jobb för sin fru Mika (Ryôko Hirosue) trots att hon vet att han fått sparken som cellist från symfoniorkestern och skulle behöva ett nytt arbete. Men han går till jobbet, han lär sig yrket från grunden som nån form av lärling och han blir väldigt duktig på sitt hantverk.

Jag blir glad när jag ser Daigo utföra sitt jobb. Jag fascineras av att se honom försiktigt tvätta dom döda, att med enkel elegans byta kläder, när han viker tyget strukturerat längs med kroppskonturerna, sminkar ansikten med varsam hand och allt han gör gör han med respekt för förlagan, den som varit, den som tills alldeles nyligen haft kroppen som sin egendom.

Den här filmen gör mig nästan lyrisk. Det är som att se poesi i filmform, men poesi jag förstår. Tempot är som en promenad genom en sommarvarm stad tillsammans med någon där samtalsämnena aldrig sinar men så ibland stannar man upp, tittar sig omkring i tystnad och liksom fastnar i stunden.

Jag såg filmen tillsammans med Henke och jag tror både han och jag var rädda för att jag skulle bryta ihop och tvingas dödsångestandas i en påse. Men det gick bra, filmkvällen blev som filmen vi såg, lugn och…värdig. Här är Henkes tankar om filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke juli 12, 2014 kl. 08:33

Det gick bra!

Kul att du gillade den. Slår den sig in på din 2008-lista?

Svara

Fiffi juli 12, 2014 kl. 09:37

Henke:
Den hamnade precis under, som en jättestark bubblare.

Svara

Captain Charisma juli 19, 2014 kl. 08:56

Filmer som dette er grunnen til at jeg elsker japansk film. De er så gode å lage filmer om selve livet på en realistisk måte.

Svara

Fiffi juli 19, 2014 kl. 09:08

Captain Charisma:
Jag förstår dig, det är nåt alldeles speciellt med japanska filmer, speciellt när dom är så bra som Avsked. Har du några tips på fler filmer i denna genre?

Svara

Captain Charisma juli 20, 2014 kl. 08:55

Jeg kommer ikke på så mange filmer som ahr med dette temaet å gjøre, men Taking Chance med Kevin Bacon er litt lik, bare med en soldat.

Det kommer mest sykdomsfilmer, da burde du sjekke ut japanske Memories of Tomorrow (alzheimers) og norske Kule Kidz Gråter Ikke (kreft).

Svara

Fiffi juli 20, 2014 kl. 18:13

Captain Charisma:
Tack för tipsen, den känns som om alla dina tre förslag ska kollas upp 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: