BAD BOY BUBBY

18 februari, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har vi sex filmaffischer till samma film. Det ser vid första anblicken ut som sex helt olika genres och det är inte utan att jag blir lite schizofren på kuppen. Jag har inte den blekaste aning om vad det är jag ska få se och det är både härligt och lite läskigt.

För första gången i livet förstår jag amerikanarna, ett folkslag som jag annars är rätt pigg på att håna för deras faiblesse för fyraminuterstrailers som berättar hela filmen från början till slut. Dom vill liksom veta vad dom får innan dom går till biografen. Dom vill kunna förbereda sig mentalt på det lyckliga slutet. Jag kan inte förbereda mig alls för mitt Bad Boy Bubby-papper är helt blankt.

Filmen börjar med en halvtimmes krypande rå-ångest i en skitig äcklig jävla källarlägenhet utan fönster. 35-årige Bubby bor där tillsammans med sin psykiskt störda mamma som behandlar honom som skräp, misshandlar honom både fysiskt och psykiskt och sätter på honom på kvällarna. Det har aldrig funnits någon pappa med i bilden, aldrig någon annan vuxen heller då deras liv enbart kretsat i den där hålan. Mamman har gått ut ibland men då med gasmask eftersom det i luften utanför dörren finns en giftig gas som gör att Bubby inte kan eller får gå ut.

Så en dag knackar det på dörren. En knack eller två. En man står där och vill komma in. Bubbys pappa.

Movies-Noir jämförde Bubby med Forrest Gump i sin recension av filmen och det är en klarsynt reflektion men där Forrest är gräddtårta är Bubby uppblött mariekex. Där Forrest är Hugo Boss är Bubby halva-priset-på-rean-på-använda-underkläder-på-loppis. Båda männen vaknar ur sina respektive liv, kliver ut och förändrar både sig själv och andra på sin resa men tro för all del inte på en fläck att Bad Boy Bubby har något med Hollywood att göra för om Forrest andas Universal Studios och svindyra effekter så är Bubby mer bakgata i Bukarest och kreativt pyssel medelst plastfolie.

Rolf de Heer vill säga en hel massa saker med filmen och mycket når fram till mig, andra saker inte. Ibland känns filmen enbart som en konstfilm, en sån som vill vara svår för svårighetens skull men ibland glimrar den till och blir riktigt hjärtskärande. Rollen som Bubby var den första för Nicholas Hope och han gestaltar honom med den äran. Det har blivit en lång rad filmer efter denna för Hope men ingen som jag sett, tyvärr.

Det går inte att begära nåt av en människa som ingenting förstår, det är lika sant såväl när det gäller filmkaraktärer som folk man träffar i vanliga verkliga sammanhang. Men bara för att jag förstår innebär det inte att jag måste acceptera allt som alla andra gör.

Jag förstår varför Bubby gör som han gör och blev som han blev men jag accepterar det inte.

{ 2 comments… read them below or add one }

Movies - Noir februari 19, 2012 kl. 03:03

Ganska skön film faktiskt. Väldigt udda och speciell, inte som något annat man sett. Och jämförelsen jag gjorde med Forrest Gump tycker jag var ganska klockren faktiskt 😉 Fast detta är en experimentell film, som du sa.

Svara

Fiffi februari 19, 2012 kl. 18:05

Movies-Noir:
Det var en jämförelse som verkligen satte huvudet på spiken även om filmerna i stil är så långt ifrån varandra som två filmen kan bli.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: