Den 25:e Beckfilmen är släppt på DVD.
Hurra liksom, eller?
Att titta på en Beckfilm är som att få besök av en klasskompis från förr. Det känns hemtrevligt och vant, det är som att tiden stått still och efter tio minuter vid köksbordet så är det som att man aldrig skiljts åt.
Att titta på en Beckfilm är ungefärligen lika spännande som att suga på en blyertspenna, men det smakar inte skit att suga på en sån så det är helt okej att göra igen och igen och igen.
Beckfilmerna är mer som delar i en lång såpa än som ordentliga spelfilmer och I stormens öga är definitivt inget undantag.
Rolf och Cilla Börjlind som har skrivit manus till dom flesta Beckfilmerna (alla?) hade inte någon av sina bättre dagar när denna skulle knåpas ihop. Den måste vara skapad i en absurd bakfylla, i ångorna efter vinterkräksjukan eller bara i extrem ångest och leda för det här är I N T E bra.
Historien är så infantil och konstig att jag inte ens ids skriva om den. Dom logiska luckorna är stora som Helvetesgapet och tanken från filmmakarna att göra filmen ”häftig” genom att i varje scen ha med något blått går helt överstyr.
(Varav den ena går till Mikael Persbrandt för att han klär nåt överjävligt i skägg)
Nej, nej, nej… Har inte sett just denna, men alla nya generationens Beck-filmer ska av princip avskys då de oåterkalleligen solkar Sveriges i särklass bästa kriminalromansvit. Martin Beck är bäst på pappret!
Sofia:
På pappret och när man är redigt bakfull och vill se en film där hjärncellerna inte behöver jobba alls. 🙂
Ta i så fall hellre vilken Emmerich-rulle som helst så behöver inte hjärtat gråta heller 😉