BEFORE I GO TO SLEEP

3 mars, 2015

Christine (Nicole Kidman) har råkat ut för en olycka, tror man. Genom otaliga slag i huvudet har hon fått en ovanlig form av minnesförlust som innebär att hjärnan varje morgon liksom raderat all information från dagen före, från livet innan. Hon minns inte någonting. Det konstiga är att hon minns hur man klär på sig, äter, pratar, räknar, pratar i telefon, fungerar socialt. Men såna petitesser får man inte tänka på om man ska stå ut i 90 minuter med den här filmen.

Christines man Ben (Colin Firth) har varit så hygglig att han gjort en “tavla” på väggen bestående av foton och post-it-lappar som ska hjälpa henne med minnet. Väggen ser ut som nåt som skulle kunna ses i Seven eller När lammen tystnar, fast det är gulliga pussbilder istället för lik. Han är väldigt lugn, väldigt pedagogisk. Dom har varit gifta i fjorton år och hon har lidit av denna “dygnsdemens” i fyra år, ändå sitter han på sängkanten vaaaaaarje morgon och berättar saaaaaaamma historia dag efter dag efter dag. En annan hade bara FLIPPAT! Orka dra samma grej varenda dag!!!??? Men Ben är en god man. Eller?

Detsamma gäller Dr Nasch (Mark Strong) som ringer Christine vaaaaarje morgon och berättar saaaaamma sak. Har han inget liv? Inget riktigt jobb? Inga andra patienter? Vad är det med just Christine som får världen att typ stanna bara hon andas? Jobbig situation javisst men i verkliga livet hade hon inte fungerat alls.

Nu är det här inte verkliga livet MEN jag kräver ändå någon form av trovärdig ram om jag ska köpa storyn. Det finns ingen. Det är korkat till max det här. Spännande någon sekund här och där men annars blaj.

Nicole Kidman är självklart jättebra. Colin Firth och Mark Strong är båda okej och jag tror att S.J Watsons roman som filmens manus är baserat på är fullt läsbar. Det är nånstans mellan bok och manus det tokat till sig ordentligt.

Alltså o r d e n t l i g t.

Det är klart att filmen är tittbar men den är inte bra.

Verkligen i n t e bra.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: