BRUSTNA OMFAMNINGAR

17 augusti, 2010

Dom flesta stora regissörer har EN riktig favoritskådis som han/hon gärna jobbar med.

Colin Nutley har Helena Bergström, Martin Scorsese har Leonardo DiCaprio (nuförtiden) och Robert DeNiro (dåförtiden), Woody Allen har….Woody Allen och Pedro Almodovar har Penelope Cruz.

I Brustna omfamningar spelar Cruz Lena, sekreterare till Ernesto Martel, en rik gammal rynkig företagsledare.
Sällan har en man blivit lika förlorad i en kvinna som Ernesto blir i Lena. Han köper Lena genom att betala så att hennes pappa som ligger för döden i cancer kan få hjälp och jag förstår att Lena periodvis ”jobbat extra” som prostituerad och även då har Ernesto varit framme med stora plånboken och rasslat upp sedlar på löpande band. Så Lena blir ogift lyxhemmafru åt Ernesto men kan inte släppa sin stora dröm: att bli skådespelerska.

En dag får hon chansen. Hon provfilmar åt regissören Mateo Blanco (Lluís Homar) som även han faller pladask för Lena och hennes rådjursögon och självklart får hon rollen.

Egentligen är det Mateo Blanco som har huvudrollen i filmen. Huvudhistorien och alla små biohistorier kretsar kring honom och hans författar-alter-ego Harry Caine men om han är filmens kemiska substans så är Lena reagensen.

När det gäller Almodovar och Cruz och filmer dom gör tillsammans så är det något alldeles speciellt. Han lyckas hitta något hos Cruz som jag inte sett i några andra filmer och ändå tycker jag hon är bra i det mesta hon gör.

Kanske är det att hon får prata sitt modersmål, kanske känner hon sig bara genomtrygg, kanske blir hon större än sig själv i detta sammanhang, jag vet inte, jag vet bara att det är ren och skär filmkonst att se henne framför kameran när jag vet att Almodovar står bakom.

Brustna omfamningar är en historia som trots vissa små glapp känns välskriven och genomtänkt. Det är härligt med alla färgglada scenografier, med Penelope Cruz klädd både i härligt knalliga klänningar, retropiffad som Audrey Hepburn och utan kläder alls och Ernestos pistolföreställande färgglada konstverk på väggarna skulle vara riktiga måste-ha-tavlor om dom var till salu.

Jag blir glad av det här. Det känns som old-school-filmkonst och det är härligt att se att det går att göra äkta europeisk film utan att leka svår och bara spela på misär. Här är det mer ett färgglatt underhållande elände.

{ 4 comments… read them below or add one }

andreashyllman augusti 18, 2010 kl. 05:57

Haha, ja, det var verkligen ett sammanträffande. Jag såg mest om den för att peppa till Predators (2010):)

Svara

f i f f i augusti 18, 2010 kl. 07:56

andreashyllman:
Jag tror dessutom att vi tycker rätt lika om den.

Svara

Sofia augusti 18, 2010 kl. 17:04

Cruz och Almodovar är ett bra team, men jag tror nästan jag föredrar Carmen Maura. Och så hon med den magnifika näsan som jag nu inte kommer ihåg vad hon heter. I vilket fall som helst, Almodovar bjuder alltid på något i sina filmer även om alla inte är lika helgjutna som exempelvis Kvinnor på gränsen…

Svara

f i f f i augusti 18, 2010 kl. 20:31

Sofia:
Hon med näsan är ju fullkomligt fabulous!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: