BUMBLEBEE

25 december, 2018

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla “gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir “påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man “klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: