Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

14 svar på ”Veckans klassiker: E.T”

  1. Men vad skumt, jag som har precis för mig att jag också såg ET på bio när den kom. Bara det att mina föräldrar i vanliga fall var stenhårda med åldersgränser, känns konstigt att de skulle ha gjort ett undantag utan diskussion. Nå, jag har samma upplevelse som du (av filmen, inte av Steven som älskare…), den har inte hållit hela vägen fram.

  2. Hoppade till när jag såg om den. Bra SFX utbytt till dålig och övertydlig CGI. *mental kräkning*.
    Mina då-och-nu-betyg
    Då: 4+
    Nu 3-

    1. David:
      Jag hade kanske aaaningens mer överseende för den där övertydliga CGI:n men det endast av nostalgiskäl 🙂

  3. Jag har inte heller någon erfarenhet av Steven som älskare, men jag älskar hans långsammare partier. Det är däri miljöerna, samhällena, karaktärerna, den amerikanska drömmen bor. Det är ett sådant parti som J J Abrams återskapade i första halvan av Super 8. Jag har inte sett om ET som vuxen men jag gillade den mycket som ungdom.

    1. Henke:
      Han får in mycket i dom långsamma partierna, egentligen allt utom det man (=jag) så otåligt längtar efter när jag ser en film av honom: hajar, dinosaurier, söta utomjordingar och…tänkande hästar.

  4. Inte sett och känner inte heller för att se. Tror man behövde ha sett den då. Skulle nog bara störa mig på ”den gulliga utomjordingen” om jag såg den idag 😉 Men en dag kanske…

    1. Movies-Noir:
      Men, ojoj, en liiiten lucka i filmeriet. Tror faktiskt du kan gilla den även idag i vuxen ålder. Kanske ska testa? 🙂

      1. Kanske, kanske. Jag gillar ju ungdomsfilmer från 80-talet, men är ändå tveksam till denna. Känns som den är FÖR gullig, speciellt som Spielberg ligger bakom…

        1. Movies-Noir:
          Äsch. Spielberg må ha haft sina bättre dagar (om man ser till dom sista filmerna) men han är ändå Steven Spielberg. Han vet vad han pysslar med när det handlar om ungdomsfilmer. Try it! Prova lite E.T vettja 😉

  5. Jag var också 10 när E.T. gick på bio. Alla pratade om den. Själv så tyckte jag att det lät som en ”tjejfilm” eftersom tjejerna storgrät i biograferna, så därför ville inte jag se den. Flera år senare såg jag den när den släpptes på video, gillade den skarpt. Tyckte däremot inte att den var sorlig, antagligen för att jag var mer intresserad av specialeffekter och action som yngling. Men när jag ser den på ålderns höst så blir jag väldigt lätt tårögd under många sekvenser, så sentimentaliteten är väl könlös här 😉

    Värt att nämna är att John Williams gör ett av hans livs bästa verk till den här filmen.

    Hursomhelst så håller jag med ”Henke” här upptill, gillar också det där långsamma scenerna här, liksom i filmer som Poltergeist (som är Spielbergs film rakt av), Närkontakt av tredje graden och Hajen.
    När jag var liten och skulle se favoritscener ur filmer så var det oftast scener som när Hajen hoppar upp på båten, lilla ungen som blir bortrövad av utomjordingar i ”Närkontakt…” eller när en spökexpert sliter av sitt ansikte framför spegeln i Poltergeist. Men idag får jag lika stor kick av de lugnare scenerna, det alldagliga scenerna. Här är ett kort exempel från Hajen:
    http://www.youtube.com/watch?v=BinyLUJwKEg

    1. Torso:
      Jag önskar att jag kunde uppskatta dom lugnare delarna mer men jag är för otålig. Jag sitter och sparkar och försöker snabba på helikoptern att ta sig till dinosaurieön, kanske är det dumt, kanske är det barnsligt, kanske är det bara jag, jag vet inte.

      Men jag håller med dig om John Williams 🙂

  6. Tjuritch här: Såg den på bio och minns att jag höll på att krevera över den ”gulliga”E.T, ungarna och Williams musik. Där och då svor jag att aldrig se om filmen – ett löfte jag hållit. Minns att en recensent skrev ”den som inte gråter i finalen har ett hjärta av sten”. Tydligen en kroppslig defekt jag utrustats med 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.