BY THE SEA

17 juli, 2016

Tio år efter Mr. and Mrs. Smith kom By the sea. Det här är en film som känns helt otänkbar att den skulle ha blivit till om det inte varit för att Angelina Jolie och Brad Pitt klarat sina första tio år tillsammans och att dom är väldigt trygga med varandra. Historien handlar nämligen om ett gift par i djup kris.

Manuset är skrivet av Angelina Jolie och hon har regisserat filmen, dessutom är hon och Brad ensamma producenter samt spelar huvudrollerna. Det känns helt enkelt som att filmen är nåt slags hjärtebarn för dom båda.

Den amerikanska författaren Roland (Pitt) och hans till synes djupt deprimerade fru Vanessa (Jolie) beger sig till en liten fransk kuststad för att få lite lugn och ro och kanske hitta tillbaka till varandra. Roland behöver skriva på sin roman men dricker mest på dagarna. Vanessa behöver precis allt annat på jorden men ingenting är bra. Hon är negativ, ledsen, håglös, en ensam själ. Det enda som håller henne uppe är att hon upptäckt ett hål i väggen genom vilket hon kan spionera på dom nygifta lägenhetsgrannarna och deras vilda sexliv.

Det här är en skyndsamt långsam film. Historien går framåt i det enda tempo den kan, det vill säga sakta sakta sakta. Har man det minsta bråttom riskerar man kraftigt myr-kli i byxorna men känner man för ett kontemplatoriskt drama med våldsamt vackra människor i bild så är det här en perfekt film. Den utspelar sig i mitten på 70-talet och den känslan kan man inte ta miste på. Stora rökfärgade glasögon, scarves, håriga armhålor (givetvis bara på Braddan), en beige-brun färgskala där endast det turkosblå havet sticker ut.

Efter att ha sett filmen känns det nästan som att jag själv varit på semester en liten stund.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch juli 17, 2016 kl. 10:30

Tror du är den första som har något positivt att säga om filmen – jag har bara läst negativa reaktioner om den. Kan nog kanske passa om humöret är rätt.

Svara

Fiffi juli 17, 2016 kl. 11:29

filmitch:
Den här filmen är nog som alla andra filmer kan jag tro, ser man den när man verkligen känner för denna typ av film och inte för att man av nån anledning tycker att man “måste” så funkar den. Helt okej film. No more no less. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: