Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt skriva om denna film. Jag har inte tänkt på det dagligen, det vore att överdriva, men jag har tänkt på det ofta, ofta.
Vissa filmer sätter sig liksom som en vattenstämpel i ens medvetenade och alla förklarande ord känns för små. Det är som att gå i skolan och kämpa med att analysera Tomas Tranströmmers poesi och sen hux flux så klickar det bara till och jag inser att dikter inte är varken läskigt eller svårt, det gäller bara att öppna ögonen och släppa taget. Det är inte alltid man ser bättre när man kisar.
När det där händer, när jag får den där aha-upplevelsen och allt känns så stort, inte fan vill jag skriva en bruksanvisning för hur jag hamnade där. Det är som att blåsa såpbubblor med motorolja eller torka en magisk diskbänk med smutsig Wettextrasa.
Dag och natt är precis som en sån diktsamling, på många sätt. Scener staplas på varandra som välskrivna poem och dess röda tråd är Mikael Persbrandts Thomas, en man som både fysiskt och psykiskt lever på gränsen till vad han klarar av. Filmen utspelar sig under en dag och en natt i hans liv och han besöker alla dom viktigaste personerna som passerat i hans värld, kanske för att säga ett sista adjö?
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Det är som om Karin Boye läser regissören och manusförfattaren Simon Stahos tankar med sin kända strof. Färden, bilen där egentligen hela filmen utspelas, målet, meningen, slutstationen är känslan i magen efteråt, den som inte släpper taget och mitt i alltihop denne Thomas så utsökt spelad av Mikael Persbrandt.
Birollslistan är lika magnifik som lång där varje stor skådis har en unik scen tillsammans, med och mot Thomas. Det är stora namn, det är dom största vi har och ingen gör mig besviken. Hans Alfredsson har den minsta men kanske mest hjärtskärande och speciella rollen som toalettstädare på Stockholms centralstation.
I mitt filmhjärta har Dag och natt en alldeles speciell plats. Den är tveklöst en av dom bästa svenska filmer jag sett och hittills den enda film jag sett fyra gånger på 24 timmar. Vad det är som gör den SÅ bra, ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara även om jag skulle vilja. Vissa filmer beter sig som kärlekskranka kardborrar för mottagliga tittare och Dag och natt är en kardborre för mig. En röd pulserande sådan men med ett inre av snorpapper, salta tårar och bitterljuv tragik.
En klar kandidat till det mest pretentiösa som spelats in på svensk marks sedan Bergman la filmklappan på hyllan.
Fast pretentiös behöver inte alltid vara ett skällsord. Jag kan inte säga att jag varit så jättesugen på att se den här, men upplägget låter ändå minst sagt intressant. Och Hasse Alfredsson som toalettstädare låter ju nästan sci-fi.
Joel:
Oj, tycker du det? Jag håller inte med dig. Svårmodig är den absolut men prententiös (på ett negativt vis), njae, nej, det tycker inte jag men efter denna recension kommer det nog inte som en nyhet direkt 😉
addepladde:
Jag tycker absolut att du ska ge filmen en chans. Även om du inte kommer upphaussa den till skyarna som jag gör så tror jag garanterat att du har sett sämre filmer 😉
Jag tycker verkligen inte den är bra. Konstruktionen av scenen som används blir ju en gimmick, typ Sånger från andra våningen eller Buried. Dvs. filmen anpassas efter vart kameran ska stå i varje scen.
Sen har jag svårt för att varenda scen till varje pris ska ha en superkänd skådis (med svenska mått mätt) till och med barnskådisen Sam Kessel var ju rena Haley Joel Osment vid den tiden. Det blir alldeles för alienerande (Brecht) för mig.
Kul att läsa om en så pass betydelsefull film för dig, jag tycker du argumenterar bra för varför just du tycker att just den är så fantastisk.
Joel:
Jag förstår din tveksamhet till att stoppa in en superkänd skådis i varenda scen. Jag tror filmen hade varit exakt lika bra med andra skådisar så länge Persbrandt (och Alfredsson) var kvar. Kanske ännu bättre.
Men stora svenska skådisar är det så lätt att tänka "Jaha, där sitter Micke Nyqvist och beställer en BicMac" istället för att se att det är en rollfigur. Det är stora-svenska-skådisar-baksidan.
Kanske stoppade dom in alla dessa kända ansikten för att dom kunde, för att det fanns pengar och för att tjonga upp deras namn på filmaffischen glänser mer än om det varit B-skådiar. Men, som sagt, filmen står INTE och faller med dom stora namnen. Tvärtom tycker jag.
Sofia:
Ibland får man bara en känsla för en speciell film och ännu mer sällan en känsla som inte släpper och oftast är det svårt att sätta fingret på EXAKT vad det är som gör den så fantastisk.
I det här fallet var det verkligen precis rätt film på precis rätt dag.
Joel Burman: En klar kandidat till den mest idiotiska kommentaren fiffi började blogga. 😉
Skämt åsido, jag gillar Dag och natt och jag håller med om att den… inte är motsatsen till pretentiös. Men vi glömmer det där ordet. För mig var det en intensiv, nervig, snygg filmupplevelse där skådisarna dominerade, och levererade.
http://jojjenito.blogspot.com/2011/03/dag-och-natt.html
Kul att du fick tummen, ja well eller alla skrivarfingar, ur till slut. 😉
Jojjenito:
Jag blev glad av att läsa att du gillade den och hade du inte skrivit din recension hade jag nog aldrig fått tummen ur.
Å andra sidan är jag glad även över att det inte är just tummarna jag skriver med. 😉
Jag skulle kunna skriva att ända sedan den här filmen kom har jag velat se den men det har aldrig blivit av, jag tycker att den verkar vara bra, t.om mkt bra. Mental kom ihåg lapp: Filmitch: se Dag o Natt innan 2011 är över.