DEN GRÖNA MILEN

19 augusti, 2011

Att som förälder se film tillsammans med mina barn är en upplevelse jag värderar otroligt högt.

Att se om en film jag sett för länge sedan och se den genom mina barns ögon är nästan lika häftigt som att åter kunna känna barndomens pirr i magen på julafton bara för att jag ser att barnen är så jädra glada och förväntansfulla. Jag påminns om saker. Sånt som är viktigt. Dom stora frågorna. Livet, döden, det mysiga i att kunna tugga på en ischoklad – inklusive liten färgglad folieform – utan att få som elchocker i hela munnen och få frågor som varför folk väljer att vara dumma när man kan vara snäll, ja, såna grejer.

Den gröna milen är en film som inte är helt lätt att bena ut. Stephen Kings berättelse handlar om fängelsechefen Paul Edgecomb (Tom Hanks) som lider av jordens jävla urinvägsinfektion och som får en nyanländ fånge som väntar på sin tur till elektriska stolen, en fånge som inte riktigt är som alla andra, inte på något sätt. John Coffey (Michael Clarke Duncan) är dömd till döden för våldtäkt och mord på två små tvillingflickor. Han är svart, han är stor som ett hus och vid första anblicken verkar han vara aningens mentalt klen.

Paul och Coffey kommer bra överens men Paul tycker att det är nåt som inte stämmer. Vad gör Coffey där? Är han verkligen skyldig, han som inte verkar ha en ond cell i kroppen? Samtidigt har Paul grova problem med sin kollega Percy (Doug Hutchison) som med vidriga översittarfasoner förstör stämningen på hela avdelningen.

Jag kan säga att det blev många tryck på pausknappen under denna tre timmar långa film. Det blev nästan Ben Hur-längd på det hela till slut. Det var många frågor, många tårar och hur förklarar man egentligen för ett barn att dödsstraff finns? Jag tycker det är svårt. Hela upplevelsen av den redan från början känslomässiga filmen blev totalmaxad av att ha ett funderande barn med tårar i ögonen alldeles nära med tusenmiljarder vettiga undringar. Varför gör dom så? Vem ger dom på fängelset rätt att döda andra? Och varifrån kommer råttan?

Jag tycker filmen är jättebra men den är jättejobbig att titta på, sa sonen efter en halvtimme, en timme, två timmar, tre timmar och långt efteråt. Jag tycker såna filmer är bra filmer. Alla filmer behöver inte handla om flabb, tjoink, vrooom, pingviner, kiss och bajs, inte filmer som barn ser heller. Jag tror inte på det. Jag tror benhårt på att det går att lära sig massor att saker genom att se bra och tänkvärd film vilken ålder man än har.

Jag ser inte alls på Den gröna milen på samma sätt som min son. Min dotter ser den på sitt sätt, min mamma på sitt. Jag tycker absolut att det här är en bra film, fint gjord på alla sätt, bra skådespelare, mysig känsla, skönt flow. Det är ingen fullpoängare i min värld men som filmatisering av en Stephen King-bok och som familjefilm med hjärna är den alldeles utmärkt.

{ 18 comments… read them below or add one }

Pladd augusti 19, 2011 kl. 19:47

Jag har faktiskt inte sett den här, konstigt nog. Blev riktigt sugen (vilket jag väl i och för sig alltid har varit) på att se den efter din text. Jag gillar ju alla andra storfilmer med mr Hånks.

Svara

fiffi augusti 19, 2011 kl. 22:57

Pladd:
Jag tycker absolut att du ska se den, den är väl värd en titt även om den kanske inte når dom höjderna för mig som den gör för många andra.

Svara

Movies - Noir augusti 19, 2011 kl. 19:54

Ännu en film jag inte sett på länge (du ser många sådana filmer, haha). Kan helt klart tänka mig att se om den. Som jag minns det kändes den kanske lite för tillrättalagd för att jag verkligen skulle uppskatta den. Som sagt, en omtitt är den värd – får återkomma då.

Svara

fiffi augusti 19, 2011 kl. 22:59

Movies – Noir:
Är det inte det filmtips är till för? Att ge lite idéer om sånt som kanske missats eller sånt som bör ses om eller för den del inte ses alls? 🙂

Svara

Movies - Noir augusti 20, 2011 kl. 01:27

Absolut, det är därför det är bra att ha bl.a. din sida att titta in på. Och du verkar titta på väldigt mycket blandat precis som jag och det är alltid uppskattat.

Svara

fiffi augusti 20, 2011 kl. 09:48

Movies – Noir:
Kul att du tycker det! 🙂

Svara

BlueRoseCase augusti 20, 2011 kl. 11:24

Jag sträckläste boken och såg filmen direkt efter – och hade ändå behållning av den. En riktigt bra filmatisering!

Svara

fiffi augusti 20, 2011 kl. 15:50

BlueRoseCase:
Skriver under på det 🙂

Svara

Plox augusti 20, 2011 kl. 18:59

Definitivt – jobbiga filmer är bra filmer. Överhuvudtaget filmer som får en att må är jag svag för. Var ett tag sen jag såg Den oändligt långa milen nu och är inte sådär jätte sugen på ett återbesök, vet inte varför egentligen. Kanske för att den var jobbig. 🙂

Svara

Fiffi augusti 21, 2011 kl. 01:10

Plox:
Det kanske beror på speltiden också. En tretimmarsfilm tar man (ju) oftast inte fram i brådrasket, sådär bara. Det krävs lite mer planering, i alla fall för mig 😉

Svara

filmitch augusti 21, 2011 kl. 10:15

Bra skrivet Fiffi. Filmen är faktiskt aningens bättre än boken och jag gillar båda. men jag tror jag bara sett filmen en gång och det är nog filmens längd som avskräcker för en omtitt. Kings dramaberättelser gör sig oftast bättre på film än hans skräckisar undrar varför? Några teorier?

Svara

Fiffi augusti 21, 2011 kl. 10:18

filmitch:
Kanske för att ingen kan som Stephen King skriva om skräck så att hjärnan börjar arbeta på högvarv och när man sen ser alla sina tankar filmatiserade så blir det liksom inte alls lika läskigt. Därför tror jag att hans dramatiska böcker fungerar bättre på film.

Svara

Jojjenito augusti 21, 2011 kl. 10:46

Kul skrivet om barnens frågor. Råttan, ja, var kom den ifrån, haha? Det kan man även fråga personalen på Arlanda där ju en mus ombord ställde in en flygning (snakes on a plane, nej rats on a plane).

Den gröna milen gillade jag verkligen som bok, en av Kings bästa. Läste den när jag återupptäckte King i slutet av 90-talet. Filmen är även den mycket bra, blir möjligen aningen sliskig kanske. Kom bara på att jag gillade David Morses karaktär också. Inte riktigt lika helylle som Tom Hanks men ändå snäll. Märkligt också hur man lyckas få till en så familjär stämning på ett sånt ställe, deathrow.

Svara

Fiffi augusti 21, 2011 kl. 10:55

Jojjenito:
Den där familjära, lugna och ändå rätt sköna stämningen har dom lyckats få till på ett jättebra sätt både med ensemblen men också med färgerna och framförallt musiken. Det är ju också den stämningen som gör att filmen går att se alls tillsammans med barn. Nu är ju inte mina hypersmå men jag skulle tex aldrig se Dead man walking med dom, speciellt inte med den lille frågvise och den filmen behandlar ändå precis samma typ av problematik – fast utan sagokänslan.

Svara

Jojjenito augusti 21, 2011 kl. 10:59

Hmm, när jag tänker efter… de där avrättningsscenerna är inte att leka med. Fy fan vad läbbigt det är när han Percy inte väter svampen. Fasiken vad man ogillade Percy. Ett gott betyg till skådisen, Hutchison.

Svara

Fiffi augusti 21, 2011 kl. 11:01

Jojjenito:
Det är hemska scener och då fick barnen “tvångskissas” en stund och ljudet drogs av. Jag vill ju inte ge dom men för livet 😉

Svara

Aficionadon augusti 21, 2011 kl. 16:43

Älskar Den Gröna Milen, ger den en 10/10 själv. Älskar långa filmer. Att sen Tom Hanks är med i en så lång rulle gör det ju bara bättre då jag älskar karln.

Svara

fiffi augusti 21, 2011 kl. 20:28

Aficionadon:
Så en remake av Ben Hur med Tom Hanks i huvudrollen är en våt dröm för dig? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: