A night at the Roxbury

18 augusti, 2011

Steve Butabi (Will Ferrell) och Doug Butabi (Chris Kattan) har det inte lätt vare sig med brudar, pappans plastblommeaffär eller sig själva och dom har en osviklig förmåga att hamna i nån form av händelsernas limbo när dom är ute och “partajar” om kvällarna.

Dom är uppklädda till tänderna och redo för att inta både dansgolvet och tjejerna men får ändå finna sig i att lulla hemåt ensamma och besvikna eftersom inget av inneställena släpper in dom, allra minst The Roxbury som är det coolaste stället i stan.

Så en dag blir dom påkörda av Richard Grieco, ja precis, den Richard Grieco som sedan TV-serien 21 Jump Street i slutet på 80-talet (och filmen Om blickar kunde döda) inte gjort sig känd för så mycket mer än otaliga plastikoperationer. Men han är någon och det räcker för att kunna gå före kön på Roxbury med bröderna Butabi i hasorna.

Jag vet att Will Ferrell är en skådis som i mångas ögon är bland det roligaste som kan skådas på film, men jag är inte med i den fanklubben. Jag förstår inte det roliga, det unika i Herr Ferrells sätt att vara komisk. Tough luck för mig, men så är det.

Däremot skulle jag aldrig någonsin kunna totalsåga en film vars förtexter börjar med en av mina absoluta favoritlåtar från 90-talet: Haddaways “What is love“. Hjärtat börjar slå som vore jag nykär, benen stampar i takt och det dröjer inte många sekunder innan jag sitter och skakar huvudet i samma takt som männen i bild och jag fortsätter konstigt nog med det hela filmen igenom trots att historien om loser-bröderna Butabi allt annat än engagerar mig.

Visst finns det ett par scener som är rätt kul men mest av allt är filmen ganska… jobbig. Pojkarna är inte speciellt charmiga, inte direkt snygga och lite för hjärndöda för sitt eget bästa men ändå ganska oskyldiga och snälla i all sin 90-tals-estetik.

Näe. Jag harklar mig, rättar till kragen, slutar klappa händerna som en leksaksapa och säger som dom gamla indianerna: What is love? Baby don´t hurt me, don´t hurt me, no more.

(Här finns hela soundtracket till filmen, dock inte med originalartisterna tyvärr men det är en samling sjuuukt bra låtar.)

{ 8 comments… read them below or add one }

Aficionadon augusti 18, 2011 kl. 12:42

Jag är en av dom som älskar Ferrells humor 🙂 Fan, kom på att jag inte har sett A Night at the Roxbury på år och dagar. Det var väl den filmen som fick mig intresserad av Ferrells andra filmer.

Svara

Fiffi augusti 18, 2011 kl. 13:21

Aficionadon:
Undrar om du tycker att den fortfarande är lika bra/rolig 😉

Svara

Movies - Noir augusti 18, 2011 kl. 14:46

Länge sen jag såg den, men det enda jag egentligen minns är att musiken var bra (när man har “What is Love” av Haddaway så måste det vara bra, haha).

Svara

fiffi augusti 18, 2011 kl. 23:51

Movies – Noir:
Preciiiiis! Så är det! 🙂

Svara

Micke augusti 18, 2011 kl. 21:14

Jag tycker inte heller att Will Ferrell är särskilt rolig. Men han verkar själv tro det. Det här tycker jag dock är en av hans bättre filmer.

Svara

fiffi augusti 18, 2011 kl. 23:52

Micke:
Ja, inte verkar det vara nåt fel på hans självförtroende, men å andra sidan har han många fans som förstår honom.

Svara

Boknörden i Söderförort augusti 19, 2011 kl. 14:40

Ähum, vi har denna film i vårt rätt magra (i jämförelse) filmotek 🙂 Jag beställde den till E för ett halvår sen eller så, den har blivit en grej hemma hos oss – just för musiken som allt började med – såklart. Vi kollar ibland och dansar (vickar?) loss och den är mer som en förlängd sketch och inget mer men en kul bagatell. En rolig grej att just den filmen är det enda som försvunnit på vägen ur ett trasigt/öppnat paket från CDON och jag har ändå beställt en del därifrån genom åren. Fler som gillar knasfilmer tydligen 🙂 Jag fick en ny utan prut.

Svara

fiffi augusti 19, 2011 kl. 22:56

Boknörden:
Vilken grej att filmen blev snodd. Kunde dom/han/hon inte snott nåt bättre om dom/han/hon ändå ska leka tjuv? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: