DEN STORA FLYKTEN

11 december, 2013

.

.

.

Det är nånting med affischen till den här filmen som påminner mig om vasaloppsstarten. Jag kan nästan ana både skidor och stavar och höra Anders Blomqvists röst som kommenterar dramatiken. Tokfel givetvis, jag vet att det är en tankevurpa, men titta på affischen här bredvid. Jag är inte helt offside ändå va?

I lördags var det årets sista filmspanarträff och Fredriks tur att välja film. Han tog med oss till sin arbetsplats Filmhuset och Cinemateket som visade den restaurerade versionen av Den stora flykten som firar 50 år i år. Det var alltså tre timmar krigsfilm sittandes på visserligen snygga och breda skinnfåtöljer men skinnfåtöljer utan stoppning. Jag hade mina tvivel både på filmen och om jag skulle kunna hålla mig vaken och det sistnämnda var något Fredrik frågade mig direkt efter filmen. Jag har tydligen fått den kanske inte jättecharmiga stämpeln att vara den som somnar på film. Vilket jag gör. Ibland. Det kan vara satans skönt skall erkännas men därifrån till att alltid somna är steget långt.

Den stora flykten visade sig ha ett stort plus som jag ser det: det är ingen krigsfilm. Jag har över lag ganska svårt för krigsfilmer, jag förstår inte gradbeteckningar, vapensorter och strategier, jag kan för lite historia för att vara insatt nog vilket gör att jag inte förstår vilket gör att filmen blir trist och jag somnar. Men nu var det ingen krigsfilm i egentlig mening, ej heller lika tråkig som befarat och således somnade jag inte.

Den stora flykten visade sig även ha ett riktigt stort utropstecken (som kanske borde ha varit ett frågetecken, i alla fall efter titeln) och det är att den inte slutar som man (= jag) tror. Inte alls faktiskt. Lika bra som jag tycker att det var, lika jobbigt förvånad blev jag. Sen bjussar filmen på ett score bestående av en trumpettrudilutt som satte sig som Karlssons klister på hjärnbarken. Jag kunde inte sluta gnola! När filmen var slut ville jag inget hellre än att spela trumpet och gå i takt på vinterhala stockholmstrottoarer.

Jag har ingen direkt känslomässig koppling till vare sig Steve McQueen, James Garner, James Coburn eller Charles Bronson, jag kan tänka mig att filmen är mums filibabba om man har det. Richard Attenborough däremot, han köpte sig en ö på äldre dar, en ö med dinosaurier på så han känner jag igen lite bättre. Den karaktär jag bär med mig starkast från filmen är Donald Pleasence thédrickande fågelskådare Blythe, mannen med dom glada ögonen som inte blev mindre glada trots att dom slutade fungera. Vilken fin utstrålning han hade.

Var det en enda kvinna med i filmen? Hjälp, jag minns inte, var det det? Jag tror inte det. Det spelar heller ingen roll för handlingen, det var mest bara en iakttagelse. Apropå iakttagelser, en samling män – drygt 250 stycken vad jag förstår – sitter alltså i ett tyskt fångläger under andra världskriget och dom bestämmer sig för att fly genom att gräva en tunnel från lägret och ut i skogen. Det jag funderar på är hur lång tid det tog, i realtid. Filmen är baserad på verkliga händelser så det borde kunna framgå lite tydligare tycker jag. Det känns nämligen som ett par veckor men det kanske är år? Och om det är år, hur lyckas dom hålla uppe humöret och varför växer inte deras hår?

Jag såg filmen med Fredrik, Sofia, Jessica, Jojje, Joel och Lena och Christian har också sett den. Klicka på deras namn för att komma till respektive recension.

Stort tack för biljetterna Cinemateket!

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia december 11, 2013 kl. 10:36

Jag kan inte heller minnas en enda kvinna med någon form av talroll. Å andra sidan rätt befriande att det inte skulle finna någon påklistrad kärlekshistoria mellan coole Steve och den yppiga lägersköterskan eller den ännu yppigare motståndskvinnan.

Svara

Fiffi december 11, 2013 kl. 18:25

Sofia:
Jag tycker inte heller att jag saknade kvinnor sådär vidare värst i filmen, det var ju inte en film där kvinnor hade nån verklig plats ändå men i sann hollywoodanda borde det ju ha kunnat skrivas in just en sådan påklistrad historia som du skriver om 😉 Det hade inte förvånat mig.

Svara

Lena december 11, 2013 kl. 15:51

Ett år tog det in real life. På ett ungefär. Sedan håller jag absolut med om att det inte var en krigsfilm, vilket jag också håller med om är ett stort plus.

Apropå kvinnoroller: jag är ju vanligtvis en stor förfäktare av fler kvinnor i film överhuvudtaget och fler starka kvinnoroller och kvinnor i huvudroller in particular, och absolut fler kvinnliga filmskapare. Men vissa filmer – som den här är ett ypperligt exempel på – kräver inte någon kvinnlig roll alls. Och det är faktiskt helt ok. Däremot vore det väldigt fint med fler filmer helt utan manliga roller. De väntar jag fortfarande på.

Svara

Fiffi december 11, 2013 kl. 18:28

Lena:
Ett år alltså…. Svårt att säga vad det kändes som i filmen. Tre veckor kanske? Bronson var en jäkel på att gräva 🙂

Jag håller med dig om kvinnorollerna i denna film, dom saknas inte. Jag gillar inte när det skrivs in kvinnor bara för att det “ska” vara kvinnor med, det blir oftast bara våproller av det hela i dessa fall.

Svara

Movies - Noir december 11, 2013 kl. 18:09

Det stämmer, ingen kvinna med i filmen. Möjligtvis någon statist på tågstationen eller liknande. Eftersom det inte hade tillfört något så tycker jag det är helt rätt. Varför slänga in något som inte behövs? Tyvärr är det sällan man tänker så idag. Idag ska det vara “rätt”. En annan sådan film är ju t.ex. The Thing (originalet).

Det omvända? Ja, det funkar också alldeles ypperligt. Jag kanske minns fel, men The Descent hade väl endast kvinnor i rollerna?

Kul att du åtminstone inte ogillade filmen starkt 😉 Den är långt ifrån perfekt, men en matinéklassiker man bör se.

Svara

Fiffi december 11, 2013 kl. 18:30

Movies-Noir:
Om det var nån man med i The Descent så var det nån perifer pojkvän i början eller nåt, annars var det (väl?) bara tjejer. Tror du har helt rätt där 🙂

Jag ogillade inte filmen alls. Sköna färger, behagligt filmad i ett lugnt tempo och som sagt, en twist på slutet jag inte hade en aaaning om. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: