DEN STORE GATSBY

22 maj, 2013

Säger nån “Old sport” en gång till så skriker jag!

I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa “old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker,  jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.

Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.

Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.

Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.

För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?

Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.

När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.

Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.

Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.

I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool”  säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?

Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva.  Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.

{ 16 comments… read them below or add one }

Jessica maj 22, 2013 kl. 09:03

Jag tror inte att det är meningen att man ska gilla Daisy, och därvidlag tycker jag verkligen att filmen lyckas. På ytan förleds man först att tro att det är en Romeo och Julia-historia, men vartefter man förstår mer så inser man att det handlar om någonting annat: drömmar, självbedrägerier, klass och härkomst.

Du nämner Moulin Rouge. Lustigt nog fick den mig att zona ut. Jag har trots upprepade försök aldrig lyckats ta mig igenom hela. Somnade bara.

Vet inte riktigt vad det är den här har som den saknade. Kanske är det grundhistorien som på nåt sätt griper tag.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:50

Jessica:
Jag brukar tycka det är skönt att se människor som är mänskliga, som har fel och brister och inte är rätt igenom perfekta men när _alla_ personer/karaktärer är rätt igenom osympatiska så blir det lite svårt att få till det där “plinget” som gör att historien faller på plats och känns engagerande. Men uppenbarligen är det här en film som spänner över hela betygsregistret och såna filmer är rätt spännande på nåt sätt. Den lämnar ingen helt oberörd.

Svara

Sofia maj 22, 2013 kl. 14:01

Tobey är ingen jättebra berättare och därmed blir också hela ramhistorien lite problematisk — övertydlig kan jag tycka (alldeles oavsett ifall det finns med i boken eller inte).

Och jag håller med om att det inte är någon bitterljuv kärlekshistoria, men jag har heller inte uppfattat den som en sådan.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:52

Sofia:
Kul med historier som kan ses från många olika synvinklar. För mig är det ett solklart fall av ett försök till bitterljuv historia 😉

Svara

Sofia maj 22, 2013 kl. 14:12

Förresten, heter inte bakverken “macarons”? Eller vill Gatsby bara hjälpa Daisy med den kluriga word-funktionen? 😉

Svara

Jojjenito maj 22, 2013 kl. 19:19

Jag tror det kallas makroner på svenska, för att inte förväxla det med pastan antar jag. Macarons på franska/engelska.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:51

Sofia & Jojjenito:
Har jag stavat fel? Missat ett a? Får fixa till det 😉

Svara

Pladd maj 22, 2013 kl. 17:05

Maguires berättarröst fick det att kännas som Spider-Man in the 20’s. Inte så bra.

Daisy ska man nog itne gillar, men det hade varit trevligt att åtminstone få lite förståelse för hennes förlorade själ.

Nja. Två plus. Det blir bra, old sport.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:53

Pladd:
Old sport på dej du! 😉

Visst hade det. Behövts lite mer förståelse för Daisy alltså, ja även för Gatsby tycker jag. Hade velat ha filmen lite köttigare helt enkelt.

Svara

Jojjenito maj 22, 2013 kl. 19:25

Är det bara jag som ställer mig undrande till översättningen av fool till våp?

Mm, håller med. Jag fick aldrig nån känsla för nån av personerna förutom Gatsby som jag ville veta mer om (och det får jag väl göra om jag läser boken, antar jag).

Som Jessica är inne på, det finns en intressant story här men jag tyckte inte den blev tillräckligt stark, och inte kärlekshistorien heller (som ju liksom inte var nån kärlekshistoria). Gatsby var besatt helt enkelt… ja, det finns en intressant story men jag tror man ska läsa boken för att få den till fullo.

Förresten, är det meningen att trackbacklänkarna i princip inte ska synas? Länktexten är typ en liten liten färgnyans ljusare än bakgrunden.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:56

Jojjenito:
Fool i det här fallet känns lite mer som “dumstrut” tycker jag. Våp är ett rätt så starkt ord i sammanhanget.

Trackbacklänkarna har nog alltid varit grå under själva inlägget men dom finns även i senaste-kommentars-fältet och där är dom blå 😉

Svara

filmitch maj 22, 2013 kl. 22:15

Aj aj aj det här lät inte lovande. Har Baz passerat bäst före? Australia var miserabel (stängde av efter en halvtimme) och nu dessa halvljumma känslor. Får nog bli Star Trek 2 istället…..
Old sport 😉

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 11:05

filmitch:
Jag tror inte Baz lagt av sig jag tror helt enkelt han valde lite fel. Fel historia och fel skådisar. På’t igen Baz!

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 11:06

filmitch:
Väljer att inte reagera på det sista du skrev.
*biter ihop käkarna så lagningarna ryker*

Svara

Henke maj 23, 2013 kl. 19:24

JA! Precis så.

Men man blir onekligen nyfiken på boken. Denna tunna lilla sak. Vad döljer den därinne som får folk att bli som tokiga. Göra film efter film. Hehe.

Det är något vi kan ta med oss från denna upplevelse. Annars ser jag det som att Baz försökt göra en kärleksfilm, oavsett vad boken handlar om. Men han misslyckas. Inget fel i det. Har hänt förr i filmvärlden. Kommer hända fler gånger. Men hur ska vi kunna känna något i hjärtat, eller se filmen som något annat än trist när… Och nu väljer jag citera dig från din lysande sammanfattning:

“Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.”

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 20:56

Henke:
Vad svarade du JA på? På frågan om allt och alla är till salu? Eller för att du också kände att skrika åt The Old S-word? 🙂

Det här är en film som _borde_ kännas i hjärtat. Baz _borde_ ha kunnat lyckas så väldigt mycket bättre. Det blev ju, som sagt, bara SÅ trist…

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: