LOST HIGHWAY

21 maj, 2013

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt “jag orkar inte” eller “jag fattar inte” eller “jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.

{ 10 comments… read them below or add one }

Henke maj 21, 2013 kl. 07:38

Visst var det en läcker text Jimmy skrivit? Jag har också mailat dig en annan text som du bör läsa. Sedan KOMMER du vilja se om filmen! Jag lovar.

Svara

Fiffi maj 21, 2013 kl. 07:51

Henke:
Jimmys recension är helt klockren! Den kan få vem som helst att vilja se filmen – eller se OM den – och texten du mailade funkade precis på samma sätt. Tack! 🙂

Svara

Jojjenito maj 21, 2013 kl. 17:37

Hmm, jag tycker i alla fall det finns en hel del beröringspunkter med Mulholland Drive förutom de du nämnde. Handlingen känns snarlik, en person lever i nåt sorts helvete och det vi får se är i stora delar den personens önskedröm och ibland mardröm.

Jag gillar nästan början bäst, oerhört obehaglig stämning med Fred och Mystery Mans möte på festen som höjdpunkten.

Svara

Fiffi maj 21, 2013 kl. 21:25

Jojjenito:
Jo, beröringspunkter, helt klart MEN jag tycker det är klasskillnad på filmerna. Mullholland Drive är en tvättäkta klassiker, Lost highway är det inte. Tycker jag då 😉

Svara

Jojjenito maj 22, 2013 kl. 09:21

Ja, jag menade ju beröringspunkter i själva handlingen, temat och då tycker i alla fall jag att de tar upp liknande saker (ja, jag tror t.o.m. att jag skrev att filmerna är oerhört lika i min recension, haha). Håller helt med om Mulhollande Drive (för mig, just nu) är en bättre film än Lost Highway. Så inte lika kvalitetsmässigt och hur filmerna levererar i slutändan men lika i tema och stämning.

Svara

Fiffi maj 22, 2013 kl. 19:57

Jojjenito:
I stämning tycker jag Lost highway är rätt lik Twin Peaks också i dess mörkaste och mest läskiga stunder.

Svara

David maj 21, 2013 kl. 18:50

Håller med om att den är en av de mest ojämna filmerna. Men soundtracket är fantastiskt! 😀

Svara

Fiffi maj 21, 2013 kl. 21:26

David:
Det är det verkligen! 🙂

Svara

filmitch maj 22, 2013 kl. 22:17

Mittemellan Lynchare för mig. En del mycket bra scener blandas med en del mindre bra och sammantaget blir det ok.

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 11:07

filmitch:
Lite-lagom-Lynch alltså 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: