DET LEVANDE SLOTTET

19 november, 2009

Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.

Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.

Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.

Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….

Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”

Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”

(tror jag)

Leave a Comment

Previous post:

Next post: