Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

30 november, 2015

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den “korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. “There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som “bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

{ 5 comments… read them below or add one }

Henke november 30, 2015 kl. 09:21

Damn, jag har inte sett Him och Her än, trots att jag älskade Them. 4+/5 fick den vilket lika gärna kunde vara 5/5.

Svara

Fiffi december 1, 2015 kl. 22:16

Henke:
Jag kan tänka mig att du kommer gilla båda Him och Her jättemycket också.

Svara

Sofia november 30, 2015 kl. 10:24

Det skulle nästan kunna vara en Twitter-poll eller ngt liknande — i vilken ordning man skulle se filmerna om man fick välja helt själv utan ngn förhandsinfo. Jag skulle nämligen har tagit ordningen precis tvärtom jämfört med dig — Them, Her, Him. Spara mans-pespektivet till sist just för att det är så “eljest” och därmed behöver mest support från de andra perspektiven.

Svara

Henke november 30, 2015 kl. 10:38

Them är en kommersiell variant ihopklippt av filmbolaget året efter de två originalfilmerna visades på filmfestivaler.

Angående Him och Her har jag uppfattat det som att de flesta anser att Him ska ses först. Tror till och med att regissören sagt det, men jag är inte helt säker.

Svara

Fiffi december 1, 2015 kl. 22:18

Sofia:
Med facit i hand tyckte jag det var rätt skönt att se Him först. Jag fick liksom inte känslan av att någons sida var “den rätta”, vilket jag misstänker att jag hade fått om jag sett Her först.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: