MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.

ACCIDENTAL LOVE

Regissören David O. Russell har säkert en hel massa goda kvalitéer som människa men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna finnas på pluskontot hos en filmmakare, en – av märkliga anledningar – framgångsrik sådan.

Oscarsjuryn ser dock något i honom som jag inte förmår eftersom dom sedan 2011 nominerat honom hela tre gånger i kategorin Bästa regi (för The Fighter, Silver Linings Playbook och American Hustle – alla tre lika obegripliga).

En av David O. Russells sämsta sidor som regissör är personregi. Han lyckas göra till och med normalt sett duktiga skådespelare ruggiga (Jeremy Renner i American Hustle till exempel och även i viss mån Jennifer Lawrence i samma film men listan kan göras lång. Jättelång. Jättejättejättelång). Betänk då vad som händer när han regisserar skådespelare som i normalfall sällan når upp till en godkänd och sevärd nivå. Jessical Biel till exempel. Hon har huvudrollen här. Det är inge bra, inge bra alls faktiskt. Hon må se ut som en animerad disneyflicka men hon är ruskigt kass på sitt jobb (om nu inte jobbet består i att ENDAST se ut som en animerad disneyflicka men det tror jag inte) och när hon ska försöka följa David O. Russells taktpinne blir det i det närmaste otittbart utan skämskudde.

Alice Eckle (Biel) jobbar som rullskridskoservitris och blir glad som en spillevink när stadens snygglo-men-dum-som-ett-spån-polis Steve (James Mardsen) friar till henne. Självklart är det all a girl wants, att bli gift och gärna med en mustaschprydd karl som knappt kan hålla ett samtal igång, i alla fall om samtalet inte handlar om honom själv.

Men innan frierimiddagen är över har olyckan skett, Alice får en spik rätt in i huvudet, en spik som dessutom inte kan plockas bort eftersom familjen inte har en sjukvårdsförsäkring som täcker och inte heller nog med sparade pengar. Polis-Steve får kalla fötter då han inte vill binda upp sig med någon som rent statistiskt kommer bli grönsak så småningom och där står Alice, lämnad, ledsen, ensam, utan jobb och med en spik rätt in i skallen.

Den där spiken i huvudet blir Alice ”nyckel”, hon beter sig underligt och det ena leder till det andra som leder till det tredje som är en senator i Washington (Jake Gyllenhaal, stackars stackars Jake Gyllenhaal).

Jake Gyllenhaal är anledningen till att jag såg denna film. Jag litar på hans smak, på hans val av filmer. Det jag ska göra framöver är att lita MER på min David O. Russell-aversion än någonting annat. Fan, han kallar sig till och med Stephen Greene här. Varför då? Skäms han?

Det borde han göra.

Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den ”korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. ”There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som ”bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

THE SKELETON TWINS

Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.

Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.

I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.

Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.

THEY CAME TOGETHER

För att romantiska komedier ska bli riktigt bra ska dom spelas in i New York, så är det. London kan också funka men New York är sannerligen en speciell stad när det vankas romcoms. Vyerna, gatorna, pulsen, känslan, det är som att staden blir en egen karaktär i filmen. En karaktär som omsluter, förklarar, försvarar och förstår.

Gänget bakom They came togehter är snuskigt medvetna om det jag nyss skrev, så pass medvetna att detta blivit en scen i filmen. Förklaringen till hur Joel (Paul Rudd) och Molly (Amy Poehler) träffades är ett samtal mellan fyra vänner, två par, på en restaurang och mötet beskrivs i filmen ”som en såndär romantisk film som utspelar sig i New York”. Precis som den här filmen alltså. Meta så det förslår.

Det här är urtypen av en mysig höst-och-vinter-film. Soffa, filt, kaffe, tända ljus, hela tjofaderittan och sen sällskap av en skönt underhållande superytlig film som inte kan reta någon. Jag skrattade gott och högt flera gånger, filmen är riktigt rolig ibland, men sen satt jag ganska långa stunder och petade naglarna, funderade på annat, tyckte egentligen ingenting. Så kommer det nåt hysteriskt och bryter hypnosen, typ namnet Eggbert som i farten uttalas som Eggfart och då skrattar jag så jag dör en liten stund, eller en chef som behöver gå på toa i maskeradkostym. Att det ÄR så rolig med bajsskämt, jag tröttnar a l d r i g.

Jag tycker om den här filmen, det går inte att göra annat. Betygsmässigt pendlar den mellan en stark fyra och en svag tvåa så att kalla filmen ojämn är ingen överdrift. Det var länge sedan jag såg Paul Rudd i sitt esse men här får han visa precis allt han är bra på, utom att spela bas. Amy Poehler är riktigt bra hon med, dom två känns som ett par jag tror på.

Eggfart?! Hahahaha.