EN KVINNAS DOFT

Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?

Jag tänker inte berätta mer.

En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.

Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.

Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.

Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.

4 svar på ”EN KVINNAS DOFT”

  1. I hear you but I don't feel it 😉 Jag fattade aldrig riktigt tjusningen med Pacino i den här. Slutet är överlastat (om man inte passar på att njuta av PSH förstås) och alla crazygrejor som Pacino gör blir mest tröttsamma. Och så ser ju O'Donnell ut som om han har svalt något som han försöker låta bli att kräkas upp men snart är tvungen att se slaget förlorat, men den biten är ju redan avhandlad 😉

  2. Sofia:
    Jag blir bara alldeles kär av den här filmen. Inte bara i Pacino utan i livet.
    Låter som en nödromantisk floskel men det är sant 😉

  3. Kan man se den här danscenen utan att både le och fälla en tår samtidigt? Den känns…/Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.