SEX AND THE CITY 1 & 2

9 juni, 2010

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det “är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick “träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att “hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia juni 10, 2010 kl. 07:31

Både serien och första filmen (har inte vågat mig på nr 2 ännu) är helt ok ur ett lättsamt popcornperspektiv. Hade dock svårt att ta den totala tvåsamhetshetsen mot slutet efter alla hyllningar till singellivet. Och seriens sista avsnitt (de typ tre-fyra sista) suger elefantgonader.

Svara

f i f f i juni 10, 2010 kl. 17:41

Sofia:
Jag håller absolut med dig där. Tvåsamhetshysterin visste inga gränser och det var inte likt dom efter allt messande i serien om "den fria kvinnan" och singellivets rosiga stigar. Jag vet inte riktigt vad som hände faktiskt, men om vi säger såhär, du kanske ska se 2:an i alla fall, om inte annat så för att se att Carrie och Big beter sig precis som vilket gift TV-tittande par som helst 😉

För övrigt är elefantgonader ett strålande ord. Jag vet inte vad det betyder, men jag älskar det.

Svara

Sofia juni 11, 2010 kl. 08:31

I aim to please 😉

Svara

Pinga juni 13, 2010 kl. 13:17

SATC-serien är nog den bästa serie jag har sett och den har fortfarande en egen speciell plats i mitt medvetande. (Platsen fylldes först av "Vänner", men det var ju mer som en mjukstart.) Jag håller med om den där tvåsamhetshetsen. Det blev en smula obegipligt och oattraktivt i slutet av serien, och även i första filmen, tycker jag. Tvåan tror jag att jag passar.

Kanske är det dock så – som det väl även är irl? – att när kärleken verkligen slår till och man vet att man är "meant to be", så rinner all rim och reson, samt motton man tidigare var frälst av, ut med badvattnet och man gör galna ("maniska") saker? 😉

I övrigt kan jag inte för mitt liv förstå när du har TID till att se alla dessa filmer. Jag häpnar varje gång jag kommer på besök hit. 🙂

Svara

f i f f i juni 13, 2010 kl. 13:58

Pinga:
I just Carries fall var det ju läääängesedan (långt före första filmen) som kärleken med Big slog till så jag förstår inte paniken, upphaussningen, för just Bröllopet i det fallet.

Vad gäller filmerna så är det ju inte så att jag ser en film om dagen bara för att jag försöker lägga upp en recension om dagen här. Men OM jag hade haft tid med det hade jag sagt grattis till mig själv och dansat lite av glädje 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: