EN PLATS I SOLEN

29 augusti, 2012

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 30, 2012 kl. 05:01

Nä, det går verkligen inte att klaga på din hängivenhet. Jag kan trycka i mig (nästan) hur många halvdåliga deckare som helst i tryckt (eller lyssnad) form, men när det kommer till massproducerad dussinfilm, vare sig huvudpersonen heter Beck, Wallander, Bengtzon eller Huss, då är det bara att erkänna sig besegrad. Jag vill inte ta i eländet ens med grilltång och asbestvantar.

Svara

Fiffi augusti 30, 2012 kl. 07:29

Sofia:
Jag förstår dig fast jag fungerar precis tvärtom. Vad gäller böcker så har jag numera väldigt lite tålamod och kommer jag inte in i boken efter hundra sidor så byter jag bok. Det hände igår med Skumtimmen för övrigt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: