FANDANGO

26 december, 2014

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit “draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia december 26, 2014 kl. 19:48

Åhå, det var lite oväntat men mest eftersom jag själv tyckte den var helt ok förstås… Däremot hade jag aldrig hört talas om Fandango innan den här aktiviteten. Filmen vann på slutet. Tycker jag då 😉

Svara

Fiffi december 26, 2014 kl. 22:44

Sofia:
Det bör tilläggas att detta var den första av decennierfilmerna jag såg och då hade jag ingen aning om vad som komma skulle. 😉

Svara

Sofia december 28, 2014 kl. 15:37

Ah, kan det vara så enkelt att jag såg dem i en bättre ordning? 😉

Svara

Movies - Noir december 26, 2014 kl. 20:04

Det är svårslaget att dela ut fyra ettor av fyra möjliga. Ingen av de fyra filmerna var något jag behöver se om, men alla var inte lika dåliga i mina ögon 😉

PS: Får se om du får vara med på 90-talet eller om du “tagit dig ur leken”, haha. Läste lite kommentarer inne hos Henke som antydde detta…

Svara

Fiffi december 26, 2014 kl. 22:47

Movies-Noir:
Om jag har foulat ut mig själv från erat projekt enbart genom att inte ge filmerna ni valt bra betyg, ja få får det vara så. Det var i alla fall kul så länge det varade.

Svara

Henke december 26, 2014 kl. 23:19

Asch då, inte din kopp av te.

Draften! Draftad är ett gammalt välanvänt uttryck som inte minst återkommer i meningen att välja ut personer för värvning till de militära styrkorna. Vietnamkrigsfilmerna har ofta någon olycklig som blivit draftad mot sin vilja.
Används ju också för val av college-spelare i proffssporterna i USA…
http://en.wikipedia.org/wiki/Draft

Svara

Fiffi december 29, 2014 kl. 23:20

Henke:
Jag trodde nog att det skulle vara lite mer min kopp te än det var. Men så blir det ibland. (<—överanvänd men sann floskel)

Måste vara underligt att bli draftad till att bli militär. Känns ballare att vara hockeyproffs liksom.

Svara

Jojjenito december 27, 2014 kl. 17:10

För min del var det här en av två som aldrig hade hört talas om (den andra var Where the Buffalo Roam). Och det visade sig som vanligt att det fanns en anledning till det. Den här lyckades dock kravla sig upp på en tvåa. Inte bra men ej heller samma katastrof som Gonzo-filmen.

“En road movie med Costner, Nelson och två killar till”. Det var faktiskt tre killar till. Han som skulle gifta sig och två till (varav en av dessa två var utslagen fram till slutet). Visar väl vad du tyckte om filmen. 😉

Svara

Fiffi december 29, 2014 kl. 23:21

Jojjenito:
Var det tre killar? Haha, missade en i såna fall. Han kan inte ha haft en övertydlig aura direkt 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: