En ladylike sommar: LADYHAWKE

Ibland när man ser (om) filmer från ”förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan ”hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: ”det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.

Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.

Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.

Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

Veckans varulv: TEEN WOLF

Att vara som Scott Howard (Michael J. Fox), tämligen liten, tämligen medioker i det riktigt kassa skol-basket-laget, tämligen ordinär som människa, det är ingen lek. Scott drömmer om att hångla med den snyggaste tjejen i klassen och han vill så gärna vara annorlunda, sticka ut, synas och ”vara nån”.

Vissa drömmar kanske är bäst att inte prata om högt för Scott får mer av den varan än han önskat när han en dag börjar förvandlas. Hörntänderna växer, naglarna blir långa och gula och håret….håret….alltså han blir hårig som en….BEST. Kan det bero på att det är fullmåne?

Som highschoolfilm är Teen Wolf helt okej tycker jag. Den tar upp många tidlösa frågor och Michael J. Fox spelar den osäkre Scott med fingertoppskänsla. Som varulvsfilm är väl filmen lite lam kanske men då det ändå är en komedi och ingen skräckis på något sätt så köper jag det också. Förvandlingsscenerna är enkla men rätt snygga trots att filmen har 32 år på nacken. Att Teen Wolf var en av dom första VHS-filmerna jag ägde spelar säkert också in, jag har inte sett filmen på jääääättemånga år men jag minns den otroligt väl.

Som småmysigt tidsfördriv funkar filmen alldeles ypperligt men det är ingenting som stannar kvar i medvetandet. Inget annat än T-shirten med texten ”What are you looking at dicknose”. Såna ser man alldeles för sällan nuförtiden.

På´t igen med en ny varulvsfilm nästa tisdag!

Stephen King-tisdag: CAT´S EYE (1985)

Mannen som slutade röka. Hade det inte redan funnits en svensk film med den titeln hade Cat´s Eye kanske fått heta just det. Första delen av filmens tre handlar nämligen om precis just det, en man (James Woods) som vill sluta röka och besöker företaget Quitters, Inc som gör business på att med tämligen okonventionella medel få folk att slänga ciggen för alltid.

Den andra delen av filmen handlar om en rik man som gillar att slå vad och han har en fru som planerar en flykt med sin älskare. Den rike mannen tänker såklart inte släppa iväg vare sig frugan eller dennes nya kärlek utan motstånd. I krig, kärlek och spel&dobbel är allt tillåtet, eller?

Den däringa katten finns som sagt med i alla filmens delar men framförallt i den tredje och sista. Den lilla flickan (Drew Barrymore) hittat katten och vill ha den som sin. Hon döper den till The General och känner att den kommer att skydda henne mot monstret som bor i hennes vägg. Föräldrarna tror henne förstås inte, det finns inga monster och katter är äckliga.

Jag såg Cat´s Eye i mitten på 80-talet när den var ny MEN jag minns faktiskt inget mer än katten. Det kändes därför inte som en omtitt när jag satt mig ner för att avnjuta dessa 94 minuter vars manus är baserade på Stephen Kings noveller  ”The Ledge”, ”Quitters, Inc.” och ”The General”.

”Avnjuta”? Kanske tänker du att det är ett knepigt ord i sammanhanget men sörru, det tycker inte jag. Cat´s Eye visade sig nämligen att vara en riktigt okej film – fortfarande. Visst är effekterna i sista tredjedelen lökiga och visst ser man blue screen-konturerna men för tusan, det är bara charmigt, det funkar! Filmens delar är mångbottnade och välspelade och sen gillar jag såklart att det dryyyyper 80-tals-känsla om alltihop. Inte alls pjåkigt alltså.

 

 

 

Nästa tisdag säger vi HEJ till Stephen King igen!

 

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

FLETCH

När filmåret 1985 skulle listas hamnade en specifik film jag inte sett på länge på mångas listor: Fletch.

Den var sexa hos Christian, femma hos Steffo och ETTA hos Henke. För egen del gav jag den en tvåa när jag såg den på video typ 1986 och skänkte sedan inte Chevy Chase en tanke förrän 1994 när jag passerade en gatuskylt som det stod Chevy Chase Dr på när jag hade siktet mot Pasadena Rose Bowl och Sverige-Kamerun-matchen i fotbolls-VM 94.

Men som av en HÄNDELSE zappade jag igenom alla filmerna som finns hos HBO Nordic och döm om min förvåning när Chevy Chases nuna plötsligt dök upp som Irwin ”’Fletch” Fletcher. Utan vidare fundering klickade jag på play för allt och alla förtjänar en andra chans, är det inte så?

[Nej det är det inte, men just nu hör det inte hit.]

Alltså, jag tycker inte det här är speciellt kul och inte heller speciellt bra. 80-talskänslan är visserligen härlig men det har filmen Harold Faltermeyers musik att tacka för samt i viss mån Chevys pålagda berättarröst och väl uppdraga långbyxor.

Jag tror att man måste vara ett riktigt Chevy Chase-fan för att på riktigt uppskatta Fletch och dit är steget långt för mig. Det är jättelångt. Det är världsrekord-i- längdhoppslångt, kanske till och med i tresteg och jag tänker inte se Fletch II även om jag såg att även den fanns bara ett klick bort. Fletch klarar sig nämligen från det allra lägsta betyget med en liten liten nysning.

FILMÅRET 1985

Ursäkta min franska men 1985 ger verkligen dom filmiska snigelspåren ett ansikte. Det är ett rekorderligt filmår med rediga riktiga klassiska filmer som håller helt otroligt bra fortfarande men det är också ett år som – för mig – symboliserar så mycket mer. Det här är året då polletten trillade ner. Jag förstod. Och det jag fattade 1985 – för TRETTIO år sedan – förstår jag fortfarande. Gammal kärlek kan visst rosta men riktig kärlek är större än så. Mycket större än så.

 

10. Re-Animator

Säga vad man vill om Re-Animator, har man sett den glömmer man den inte så lätt. Jag var väl 13-14 år sådär när jag såg den och ja….hmm…den fastnade. Den är rätt så äcklig faktiskt, Stuart Gordon har lyckats göra H.P Lovecrafts historia rättvisa. Mycket hjärnor är det. Och sprutor. Och självlysande gegga. Burr.

.

.

.

9. Sweet dreams

Jessica Lange blev Oscarsnominerad för sin roll som countrysångerskan Patsy Cline. Så välförtjänt. Ed Harris var Ed Harris men ung. Sweet dreams är överlag en väldigt bra film, BOATS och allt men det är också en film som tjänar på att man INTE googlar Patsy Cline utan bara sätter sig och tittar.

.

.

.

8. Trassel i natten (Into the night)

Den här filmen såg jag för första och hittills enda gången 2011, det finns alltså inget nostalgi-mos i matlådan när jag tjongar upp denna film som en av mina favoriter från året. Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer är SUVERÄNA tillsammans i denna 80-talspärla.

.

.

.

7. Kniven är enda vittnet (Jagged edge)

Rättgångsdrama +  thriller + spänning + 80-tals-mys + Glenn Close + Jeff Bridges + mord + kärlek  + manus with a twist = alldeles underbart!

.

.

.

6. Mitt liv som hund

Lasse Hallströms film om den unge Ingemar är en av dom bästa svenska filmerna någonsin. Tycker jag.

.

.

.

 

5. The Breakfast Club

Vilken klassiker! Vilken härlig film han gjort, John Hughes och den håller precis lika bra fortfarande. Det är nåt man verkligen inte kan säga om alla klassiker (*host* Citizen Kane).

.

.

.

4. Mask

1986 vann Michael Westmore och Zoltan Elek en Oscar för Bästa make-up. Dom lyckades förvandla Eric Stoltz till ”Rocky” Dennis och det kan inte ha varit en enkel match. Trion Eric Stoltz, Cher och Sam Elliott är SÅ bra i den här filmen, ja hela filmen är bra. En BOATS som fler borde se, den känns lite bortglömd nuförtiden.

.

.

.

3. Vittne till  mord (Witness)

Var tog Peter Weir vägen, varför gör han inte fler filmer? Han var en av dom mest intressanta regissörerna – länge, med filmer som Döda poeters sällskap, Utan fruktan, Truman show och Gifta på lådsas. Ja, jag vet att han gjorde The Way Back 2010 men jag tycker han ska göra mer. 1985 gjorde han alltså Vittne till mord, amish-thrillern som visade att Harrison Ford kunde göra mer än äventyrsblockbuster och att Kelly McGillis skulle få gå från huckle till Tom Cruise love-interest i Top Gun. Filmens toalettscen är en av dom mest spännande scener som filmats. En mycket värdig bronsmedaljör!

.

.

.

2. Rambo – First Blood part II

Om 1995 var ett kanonår för både Sylvester Stallone själv och mig som stallone-o-fil (med både Judge Dredd och Dödligt möte på topplistan) så är det som en fjärt i rymden jämfört med 1985. 1985 var Stallone i sitt ESSE. Kolla på bilden alltså bara kooooolla på bilden! Han är Vietnam, utslängd mitt inne i skogen eller djungeln eller obygden eller vad fan man nu kallar det där ingemanslandet, iklädd inget annat än ett par brallor och ett ofållat kantband runt skallen och det regnar också, det strilar inte sådär lugnt och mysigt nej det är ett elakt jävla regn och det ser iskallt ut. Man vill bara åka dit och ge honom en stor kopp varm choklad fullsmockad med minimarschmallows och säga att allt kommer bli bra. Dom där hundögonen är nämligen inte så säkra på det.

.

.

.

1. Rocky IV

Stackarn hinner inte mer än hem från Vietnam förrän han ska till nästa fiendeland – och BOXAS! I Rocky IV får Stallone visa upp alla sina filmiska kvalitéer och här bevisar han in i varenda filmruta att han är den STÖRSTA FILMSTJÄRNAN VÄRLDEN NÅGONSIN SKÅDAT!

Ja ja ja…jag fattar att några sätter morgonkaffet i vrångstrupen nu och/eller börjar fila på elaka kommentarer och/eller insändare i lokaltidningen och/eller närma sig min ytterdörr med naken bakdel för att bajsa i brevlådan men helt ärligt, kom igen bara – DO IT! Jag har kollat in Rocky IV tillräckligt många gånger för att veta hur ett par röda boxarhandskar ska användas mot testosteronstinna oliktänkande. Årets silver- och guldmedalj har aldrig delats ut till några mer överlägsna filmer än dessa två. Sådeså.

Bubblare: Spindelkvinnans kyss och Sällskapsresan 2 – Snowroller.

.

Idag skriver flera av mina filmspanarvänner också om filmåret 1985. Klicka dig vidare in på deras bloggar för fler favoritfilmer.

Fripps filmrevyer

Flmr

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Spel och film

Filmitch

We could watch movies

Jojjenito

 

FANDANGO

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit ”draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

BACK TO THE 80´S: MASK (1985)

.

.

.

Mask var en av dom första filmerna jag spikade till detta tema. Det var väldigt många år sedan jag såg den, DVD:n stod på hyllan och samlade damm och jag tyckte väldigt mycket om den när jag var ”liten”.

Så började jag titta på filmerna jag valt ut, jag såg 80-talsfilm på 80-talsfilm på 80-talsfilm, betade av årtal efter årtal och Mask liksom tittade ner på mig från sin plats mellan Mary Poppins och Matrix.

Jag började hitta på bortförklaringar för mig själv, jag var för pigg, för trött, jag vill se nåt med action, nåt läskigt, nåt jag inte redan sett, nåt roligt, nåt med Rob Lowe, nåt dansant, nåt med benvärmare, nåt romantiskt, nåt annat, nåt som inte var en ganska sorglig verklighetsbaserad historia om en tonåring vid namn Rocky Dennis som lider av en ovanlig form av skelettsjukdom  – craniodiaphyseal dysplasia – som innebär att kalcium toklagras i kraniet och att huvudet växer tämligen onormalt. Sjukdomen kallas även Lejonsjukan då ansiktet får formen av ett lejon, eller som att han har en… mask.

Jag förstår ju varför jag drog mig för att se om den här filmen. Den är jättebra men den är samtidigt jättejobbig. Jag blir upprörd och jag blir ledsen, samtidigt blir jag glad att Rocky har sin stentuffa mamma Rusty (Cher) och ett helt motorcykelgäng av kompisar bakom ryggen. Och så Gar, mammas nygamla haff som spelas så det sprakar om det av Sam Elliott. Rocky själv spelas med den äran av Eric Stoltz, en duktig skådespelare som tyvärr verkar ha fastnat i TV-serie-biroller-träsket.

Sist jag såg den här filmen hade jag inga barn, då kunde jag se filmen tämligen objektivt, ja, som ”bara en film”. Nu går det inte. Jag har väldigt lätt att sätta mig in i mammans situation, hopplösheten, paniken, sorgen, ensamheten och samtidigt finns den där, den där otvivelaktiga kärleken till sitt barn som en varm vetekudde runt allt det jobbiga.

Mask är en väldigt sevärd film och den har åldrats fint. Jag är glad att jag till slut såg om den.

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s, den tredje och sista för idag. Nästa tisdag tar jag tempen på tre filmer från 1986.

BACK TO THE 80´S: SUSAN, VAR ÄR DU? (1985)

Madonnas genombrottsskiva Like a virgin kom ut 1984, den här filmen kom 1985. Var man tonåring på den tiden var det omöjligt att inte veta att Madonna var den coolaste katten i stan även om jag aldrig gjorde som många andra tjejer och anammade hennes klädstil till punkt och pricka. Jag var mer….Andrew Fletcher.

Jag såg Susan, var är du på bio en sommardag och jag tror det var första gången jag hörde tjejer högt reagera i en biosalong. Å andra sidan (om jag inte missminner mig, det var trots allt väääldigt länge sedan) så var det mest tjejer där, eller ja….flickor och jag tror alla – inklusive jag – sprang till skivaffären och köpte singeln Into the groove efteråt.

Filmen är dock precis lika intetsägande nu som jag tyckte 1985. Den uttråkade hemmafrun Roberta Glass (Rosanna Arquette) längtar efter att nåt skoj ska hände i hennes liv och hon lusläser annonserna i tidningen. Varför dessa annonser är så roliga förtäljer dock inte historien. Men på grund av hennes annonsläsning uppmärksammar hon en man som med jämna mellanrum sätter in en annons som lyder Desperatley Seeking Susan där det står tid och plats där denna man kommer vara och dit Susan bör komma. Hon börjar fundera på vem denna Susan (Madonna) är och som sig bör i filmer när det inte går att hitta en smartare/trovärdigare lösning skrivs det in en olycka (läs: inspringning i gatubelysning) med minnesförlust som följd och hux flux blir hon tagen för denna Susan och leds in på en kriminell bana.

Gäspade du när du läste texten? Jag gäspade när jag skrev den och fy satan vad jag gäspade när jag såg filmen. Alltså, den ÄR inte bra.

Det är klart att jag har sett mycket som är sämre än detta men det krävs att man tycker att Madonna och/eller Rosanna Arquette är det coolaste/snyggaste/sexigaste som går i ett par skor för att man ska kunna ge filmen godkänt. Jag tycker inte det. Däremot är det en snygg filmaffisch som fullkomligt osar 80-tal. Tyvärr hjälper det inte filmen.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1985.

BACK TO THE 80´S: PURPURFÄRGEN (1985)

 

 

.

När Purpurfärgen kom hade Steven Spielberg inte gjort varken Shindler´s list, Amistad, Lincoln, Rädda menige Ryan eller den där svindåliga hästfilmen. Den skäggige mannen med keps, demonregissören Spielberg, var endast känd för filmer underhållande äventyrsfilmer, kanske med en målgrupp betydligt yngre än Purpurfärgens. Därför var det lite spännande  – DÅ – att Steven Spielberg gav sig på att:

1. göra film av en roman av Alice Walker

2. göra film av en roman som handlade om afroamerikanska kvinnor

Jag minns att när jag såg Purpurfärgen på bio så tyckte jag inte att den var så bra som alla sa men jag tyckte väldigt mycket om Whoopi Goldberg som Celie. Det är konstigt, nästan trettio år senare känner jag exakt samma sak.

Jag ser att filmen blev nominerad till hela elva Oscars men kammade hem noll och det känns faktiskt ganska rättvist. Nomineringarna gav filmen en skjuts men filmen är på riktigt inte bra nog att vinna priserna. Jo, Whoopi Goldberg borde i rättvisans namn ha kammat hem en statyett men hon fick se sig besegrad av Geraldine Page (för filmen Resan till Bountiful). Å andra sidan var Whoopi bland en namnkunnig samling förlorare det året då Jessica Lange (Sweet dreams), Meryl Streep (Mitt Afrika) och Anne Bancroft (Agnes av Gud) inte heller vann. Och ju mer jag tittar på den senaste meningen ju konstigare känns vinnaren.

Filmen handlar om Celie, om hennes liv från mycket ung ful flicka med hemska tänder (hennes pappas ord) men som tydligen inte var ful nog för pappan när det knorrade i byxan för han lyckades göra henne gravid inte mindre än två gånger och båda gångerna sålde han barnen. När söta lillasyster Nettie blev stor nog fick pappan upp ögonen för henne och det fick även Albert (Danny Glover) som behövde-gifta-sig-och-han-behövde-gifta-sig-nuuuuu-nuuuuuu-nuuuu-nuuuu-bråttom-som-fasiken-är-det. Men pappan vill inte gifta bort Nettie (han vill ha henne själv det aset), däremot går det hur bra som helst med Celie. Så Albert gifter sig med Celie, ett äktenskap som knappast osar kärlek och ömsesidig respekt.

Första tredjedelen av filmen är ganska seg men när Celie är vuxen och barnskådespelaren Desreta Jackson byts ut mot Whoopi vaknar både filmen och jag. Man kan säga mycket positivt om Steven Spielberg som filmskapare men speltidseffektiv är han inte. Filmen är så lång att jag måste vända på DVD-skivan och jag känner mig verkligen inte säker på att 154 minuter hade behövts för att berätta denna historia. Betygsmässigt hamnar den på en svag trea, svajande godkänd.

Filmen:

Whoopi Goldberg:

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1985.

Svensk söndag: MITT LIV SOM HUND

.

.

.

Det är nästan tre decennier sedan jag såg Mitt liv som hund förra – och första – gången, ändå minns jag allt som om det var igår. En besynnerlig känsla men också tämligen skön. Hemtrevlig på nåt vis.

Omtittar fungerar sällan på detta vis. Oftast spelar minnet mig ett spratt och oftast är det jag minns som extraordinärt från min tonårstid kanske inte riktigt lika extraordinärt när jag ser filmerna som vuxen. Rocky IV exkluderat.

Mitt liv som hund var en väldigt bra film när den kom och det är inte konstigt att den satt sig. Anton Glanzelius har en sån fin berättarröst som den unge Ingemar och tankarna om rymden och om hunden Laika och det mesta annat än liten pojke kan tänka på känns genuina.

Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ”Tarzan i lagunen”. Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan.

Mitt liv som hund är Lasse Hallströms femte långfilm och antagligen den film som öppnade stora dörren in till Hollywoods konferenslokaler. Det är i mina ögon hans bästa film och det är en av dom bästa svenska filmer som någonsin gjorts – mitt ”svaga” betyg till trots. Den saknar nåt litelitelite för att pendeln ska slå över på maxbetyg men det är banne mig inte mycket. En lite blödigare dag hade det antagligen hänt.

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

FREDAGEN DEN 13:E DEL 5

Drömmer Tommy (John Shepherd) eller har Jason Vorhees blivit uppgrävd från sin grav? Har han blivit skvatt galen eller stämmer hallucinationerna, lever Jason?

Den femte filmen kom året efter den fjärde men Tommy (Corey Feldman) som var tonåring i förra filmen är alltså runt tjugo nu och lider psykiskt av sina barndomstrauman.

Det är väldigt länge sedan jag såg denna den femte delen för första (och fram tills nu enda) gången och jag kan ärligt säga att jag inte minns ett jota. När jag sätter mig för att se om filmen märker jag vid en handfull tillfällen att jag får påminna mig om vad det är för film jag faktiskt ser. Tankarna far iväg. Ett tag trodde jag det var nån collegekomedi, ett tag Den nakna pistolen. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att filmen inte är bra nog, inte i detta sammanhang, inte i Fredagen den 13:e-franschisen.

Det finns liksom en del basala krav en film i denna serie bör kunna bocka av och att dubbla antalet döda från förra filmen är inte rätt väg att gå. Det är inte antalet mord som är spännande, det är det andra. Det mörka, väntan på det man vet ska komma, Jasons otäcka uppenbarelse som smyger omkring. Här får man nada. Ingenting. Totalt menlös film.

Originaltitel: Friday the 13th: A New Beginning

Produktionsår: 1985

Regissör: Danny Steinman

Jason: –

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Fackla i munnen. Det lyser genom kinderna. Wow liksom. Eller inte.

RAMBO – FIRST BLOOD PART II

Jag har i stora delar av mitt liv levt med Jante på axeln.

Jag har blivit lärd att även om jag vet att jag kan en massa saker så ska jag inte tro att jag kan nåt. Jag ska för allt i världen inte se mig själv som bra, inte i något läge, för det finns alltid nån som är bättre. Jag ska inte prata högt om sånt i livet som går bra, det kan upplevas som skryt. Jag ska inte klä mig för konstigt, för vad ska grannarna säga? Jag ska inte tillåta mig att känna lycka för lycka är inget att sträva efter, lycka är larv. Jag ska nöja mig med sånt som är ”gott nog” åt en sån som jag.

Vem är då jag? Vem bestämmer vem jag är? Vem bedömer vad som är gott nog, vem har rätt att tycka att min strävan är tillräckligt uppfylld för att ingen ska kunna reta sig på mig, känna avundsjuka, prata skit bakom min rygg eller kanske få sig en tankeställare och vilja ha ut mer av sitt eget liv?

Att vara liten och ständigt få dessa Jantelagar nedkörda i halsen borde med facit i hand kunna likställas med barnmisshandel. Laglig barnmisshandel är det väl då vi lever i ett land med åsiktsfrihet. Orden får flöda fritt, alla har rätt att uttrycka sina känslor och tankar och många av dom hundratusentals svenskar som lever under Jantes ok vet inte bättre än att dom fortsätter förpesta kommande generationer med denna dynga, en dynga som det tar åratal av sunt förnuft, vilja, terapi och heltidsarbete i konsten att rätta till sin självbild för att långsamt hacka bort.

I´m expendable” säger John Rambo i den här filmen när han sitter i en liten båt tillsammans med en vietnamesisk kvinna som han tycker om. ”What mean expendable?” frågar hon och Rambo blir tyst. Eftertänksamt svarar han ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.

Du ska inte tro att du duger till något. Du är en förbrukningsvara, en människa ingen bryr sig om. Ingen märker om du är där, om du är med, om du lever eller är död. Du ska inte tro att någon bryr sig. John Rambo lärde sig det i kriget, jag lärde mig det i en svensk liten stad. Vem kunde tro att det gick att hitta en beröringspunkt mellan en ärrad krigsveteran med bandana som dödar i samma tempo som andra äter kokosprickar – och mig?

I Rambo – First Blood part II får John Rambo i uppdrag att resa tillbaka till Vietnam för att leta upp amerikanska krigsfångar, ta kort på dom som bevis för att dom finns och sen resa hem igen. Då Rambo inte direkt framstår som en mästerfotograf i första hand är detta dömt att misslyckas – eller lyckas beroende på hur man ser på saken. I Rambos hjärna ska fångarna fritas och flygas hem men uppdragsgivaren Marshall Murdock (Charles Napier) tycker annorlunda.

Jag flyttade från det där inkränkta helvetesnästet som jag kallar min hemstad när jag var arton år och i samma sekund som jag kom till Stockholm bestämde jag mig för att försöka mota bort den där Jante som jag fått med bröstmjölken. Jag hatade hela tankesättet, det stämde inte för mig. Jag är VISST nån. Jag kan VISST saker. Det är VISST okej att vara stolt över sig själv, vara glad över det jag kan, gör och hur jag mår och jag tänker VISST ha lycka som mitt mål. Jag struntar i vad andra tycker, mitt liv är mitt och ingen ska få mig att känna att jag ingenting är värd.

Den här filmen har nästan trettio år på nacken och jag har sett den många gånger genom åren, under vissa perioder kanske ohälsosamt många. Nu såg jag den tillsammans med tre ungdomar som utan det minsta nostalgiskt skimmer gav den toppbetyg. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat, precis som samtalet vi hade efteråt, om det här med att se sig själv som förbrukningsvara. Alla tre såg ut som frågetecken, dom fattade inte vad jag pratade om. Vem fan är den där Jante?

Det tog mig 22 år av brutal envishet, av att kravla mig igenom motgångar, av att unna mig att surfa på medgångar men nu vet jag det både jag och Rambo borde ha vetat hela tiden: I´m not expendable!

Så när nån uttrycker den mest korkade meningen i världshistorien – Vem tror du att du är? – vet jag svaret. Jag är jag. Det räcker. Jag är bra.