Filmkrönika: Fuck you Wesley Snipes!

16 juli, 2011

Det är sommar, jag är nitton år och jag vill resa bort. Min semester har precis börjat och jag vill hitta på nåt roligt.

– Kan vi inte resa bort nånstans bara du och jag? säger jag till min pojkvän, den kontrollerande, snygge,  svartsjuke Wesley Snipes-look-aliken som jag antagligen inte hade fallit för om han inte tokflirtat med mig på tunnelbanan bara dagar efter att jag sett Spike Lee´s Jungle fever på video.

– Vart vill du åka då? säger han och ser allmänt skeptisk ut, precis som han brukar när jag säger nåt.
– Turkiet, det vet du ju.  Alla säger att det är så bra där, varmt och billigt. Det vore väl kul?
– TURKIET?? Faaaan, jag har ju sagt att jag  inte vill åka dit! Varför ska jag slösa pengar på en resa för att du vill åka till Turkiet och spela in porrfilm?
– Vad säger du nu?????
– Det är ju det alla svenska tjejer gör i Turkiet! Jag vet nog, jag har faktiskt också kompisar som varit där! Jag vet hur du tänker, du är precis som alla andra.
– Men, nu får du fantamej ge dig!! skrek jag och flög upp ur soffan, slet tag i min sommarjacka från hatthyllan och gick ut.

Jag tog tunnelbanan in till city, gick runt bland butiker som brukade göra mig glad men ingenting hjälpte. Passerade en biograf. Thelma & Louise skulle precis börja och jag köpte en biljett och gick in.

Två timmar senare kommer jag ut alldeles rödgråten. Det kändes som jag hade fått vingar, jag var alldeles lätt men med en ryggrad av titan och ett hjärta inkapslat i kevlar, rosa teddy och Geena Davis vackra leende.

Herregud alltså. Ridley Scott bakom kameran, Geena Davis och Susan Sarandon, vilka kvinnor, vilka öden och Brad Pitt och Harvey Keitel… Vilken jävla jävla jävla bra film!

Jag åker hem till min minimala lägenhet, sätter mig vid köksbordet och bestämmer mig. Jag är fan inget offer! Ingen annan ska tala om för mig vad jag kan eller får göra. Jag har semester god damn it, jag är Fiffi och jag tar ingen skit. Kan Thelma och Louise så kan jag. Så jag packar en väska, ringer en taxi, åker ut till Arlanda och köper en ospecificerad sista-minuten-resa till Turkiet – bara till mig.

När jag sen sitter på flyget och tittar ut genom fönstret zippandes på en ljummen Baileys känner jag hur höger långfinger liksom kliar, bultar, lever sitt eget liv och liksom vill upp och jag ler som jag aldrig lett förut.

Fuck you Wesley Snipes. FUCK YOU!

{ 4 comments… read them below or add one }

Sara BE juli 19, 2011 kl. 09:38

Åh, jag fick rysningar. Passar bra ihop med “när film blir verklighet”-krönikan också, på flera sätt. 🙂

Svara

fiffi juli 19, 2011 kl. 10:20

Sara:
Är det inte i lägen som denna som film fungerar som bäst, egentligen?

Svara

Sara BE juli 20, 2011 kl. 07:58

Ja, över huvud taget är det ju enormt mäktigt när fiktion verkligen ger en perspektiv på ens liv, eller bara kraft och pepp. Det kan ju också vara så att en film kan beröra en så mycket i stunden, bara för att man verkligen behövde se just den berättelsen just då. Sedan när man ser om den kan den vara helt platt. Hm, vet inte varför jag kom att tänka på detta deppiga exempel, jag gillar ju Thelma & Louise asmycket! 😀

Svara

Fiffi juli 20, 2011 kl. 09:51

Sara:
Så kan det absolut vara och man (jag) märker störst skillnad på filmer som var enormt viktiga under min tonårstid och sen ser jag om dom nu och jahaaaa, liksom. Det betyder ingenting, ingenting mer än det nostalgiska värdet i alla fall 😉
Men Thelma & Louise har en viktig plats i mitt hjärta.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: