FILMSPANARTEMA: BARNDOM

27 februari, 2013

Månadens filmspanartema handlar om barndom. Jag tänkte först göra det lätt för mig, jag tänkte se om Pelle Erövraren eller Mitt liv som hund och skriva nån standardrecension med en lite krydda på toppen om små pojkars uppväxt på film. Sen tänkte jag om, eller rättare sagt, den andra tanken la sig som en stickad filt över mig och vägrade flytta på sig. Den där tanken som kändes viktigare än allt det andra, speciellt i dessa tider när all form av kommunal “lyx” bantas ner och dom som sitter på pengarna med retorisk övertydlighet får oss att tro att sånt inte behövs, i alla fall inte utan privata intressenter och chans på storvinst.

Barndom. Min barndoms filmupplevelser. Vad är det som gjort att jag blev den filmälskare jag är? Är det genetiskt, är det lathet som gjorde att jag hellre gick på bio än tränade längdskidor, är det en slump eller kan det vara så att i en liten stad där det inte händer så mycket så kan tillgången till en liten biograf fungera som ett vattenhål, en chans att se andra delar av världen, delar som ett barn i en byhåla bara kunde drömma om att få besöka.

Jag var inte stor när jag besökte den – redan då – gamla biografen för första gången. På helgerna tog jag och mamma en långpromenad från vårt hus på andra sidan stan, det visades Tom & Jerry, Lucky Luke och korta Kalle Anka-filmer, ibland fick jag Nickel eller en ask Viol med så stenhårda tabletter att hade jag haft fullt garnityr så hade annat än mjölktänderna rykt.

Biografen låg som i en böj, en nittograders snäll kurva i vilken bilar kunde stanna och släppa av förväntansfulla biobesökare och när jag blev aningens större än tecknad-film-åldern var det just det som hände. Jag och mina kompisar blev skjutsade dit för att tillsammans få uppleva filmer som Tuppen, Göta Kanal och Madicken på Junibacken. Det var inte så himla noga vilken film jag såg och det här med att se vilja “nya” filmer existerade inte. Det kom inte “nya” filmer till byhålan. Nåt halvår efter premiären i huvudstaden kunde en film – med lite tur – landa i byn och då nyhetsrapporteringen inte funkade på samma blixtsnabba sätt då som nu så var det ingenting jag saknade.

Under många många år såg jag i stort sett alla filmer som visades på biografen, alla filmer min ålder tillät och alla filmer jag egentligen inte fick/skulle se. Ibland kom min mamma på mig, då cyklade hon ner till biografvaktmästaren och skällde ut denne, förklarade att åldersgränser var till för att följas yada yada yada. Jag förstod vad hon menade och visst hade hon rätt men en 15-årsgräns kunde inte hålla mig borta från Fredagen den 13:e, Råttornas hämnd och Ett litet hus fullt med skräck. Min månadspeng gick till biobesök, jag letade upp kompisar som tyckte om film lika mycket som jag, jag försökte hitta ett sammanhang och sällskap i nåt som egentligen är världens ensammaste hobby (vilket är precis det Filmspanarna gör nu).

Ibland tänker jag på vad jag hade gjort utan denna lilla biograf i min närhet. Vad hade jag sysselsatt mig med? Vad hade gett mig upplevelser istället? Ärligt talat, jag vet inte. Att hyra filmer är inte samma sak, det blir ingen gemenskap. Att se människor vallfärda till en byhålebiograf för att se Flashdance, Splash, Sällskapsresan och Gremlins, att höra skratten, att ana tårarna, att känna lukten av kalla popcorn och nyputsade skinnloafers, att stå i den lilla foajén och vänta på att bli insläppt och samtidigt passa på att syna en filmaffisch på en kommande storfilmjag inte visste fanns – Crocodile Dundee, Polisskolan 3 eller Den vilda jakten på juvelen  – att drömma mig bort, att samla förväntningar i maggropen och veta att en dag, en vacker dag kommer jag att få se den där filmen, den som verkar vara ett sånt otroligt häftigt äventyr.

Jag var femton år när mina föräldrar skilde sig. Min mamma, min bror och jag flyttade från huset där jag växte upp till en lägenhet och jag har aldrig varit så glad. Titta på bilden här ovanför. Bakom bion är ett stort träd och bakom trädet är ett beigt hus. Dit flyttade vi. Det översta fönstret, strax till höger om trädet, var mitt nya rum. Biografen blev min granne och på nåt sätt kändes mitt liv just då ganska fulländat.

Det finns många i detta land som driver små biografer enbart på grund av en genuin kärlek till filmen, som kämpar på, som knappt får lön. Jag vill på detta lilla sätt skicka all kärlek jag kan till dessa personer. För om nya generationer ska kunna lära sig att film faktiskt ÄR bäst på bio så krävs det levande fungerande biografer och inte bara i storstäderna. När biobesök blir en del av barndomen, när tidiga positiva minnen av all form av kultur fastnar i systemet så går ränderna aldrig ur.

Jag kommer för alltid att älska den lilla biografen Saga i Flen. Den är en stor del av min barndom och grogrunden till att jag just nu sitter och skriver på en tämligen välbesökt filmblogg. Det är många år sedan jag flyttade därifrån men jag har återvänt till biografen ett antal gånger sedan dess och jag försöker gå på bio i alla små städer jag besöker.

Jag gillar att vara vuxen men älskar känslan av att vara barn igen, speciellt när jag sitter i en biograf, förnimmer smaken av Nickel i munnen och känner filmförväntan i magen.

Barndom på film var det ja, eller barndom MED film i mitt fall. Mina filmbloggande kollegor skriver om samma tema idag, fast med olika infallsvinklar. Klicka dig vidare in till dom och läs deras texter: Addepladde, Except Fear, FilmitchFilmparadiset, Flmr – En filmbloggFripps filmrevyer, Jojjenito Mode+Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café,

{ 17 comments… read them below or add one }

Henke februari 27, 2013 kl. 08:23

Wow, Fiffi. Du överträffar dig själv! Bra jobbat, tjejen!

Och att du nu nämner Filmspanarna i detta innerliga inlägg om filmer från din barndom känns… stort på något sätt. Lite som att cirkeln håller på att slutas. Eller något sådant.

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:26

Henke:
Tack så jättemycket! Jag kunde aldrig tro att nån annan än jag själv skulle se nån form av betydelse i den texten men det gör mig jätteglad att jag hade fel. 🙂

Svara

Jojjenito februari 27, 2013 kl. 08:35

Fin text. Själv hade jag ingen lokal biograf att besöka utan det var Uppsala som gällde. Men minns en hel del besök när vi åkte in till “storstan” och tittade på Jönssonligan, Tuppen (ja, den med!), ET, Göta Kanal (som nog var den första film jag såg på bio)… och Ingenjör Andrees luftfärd (vilket sömnpiller, inget hände ju). Önskar dock att jag hade haft en lokal bio precis som du.

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:27

Jojjenito:
Tack!
Tuppen ja, denna gamla svenska klassiker(*harkel*). Har du sett om den någorlunda nyligen? Jag har tänkt tanken men inte kommit längre än så.

Svara

Steffo februari 27, 2013 kl. 10:43

Härlig text!
Som du vet gillar jag ju texter som också låter oss ana människan bakom.
Vi verkar f ö ha varit i samma tankebubbla angående i hur närma sig månadens tema! 🙂

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:28

Steffo:
Tack så mycket!
Ska hoppa in till dig alldeles strax och läsa din tankebubbeltext. 🙂

Svara

Rebecca februari 27, 2013 kl. 11:28

Väldigt fin text. Själv växte jag upp i Habo ( http://www.svtplay.se/video/1059449/del-1-av-4 ) där det inte fanns en biograf, dock EN videoaffär där jag hängde för jämnan. Sedan tillbringade jag självklart de flesta helgerna på Jönköpings biograf. Det var stort! Mitt starkaste minne är när jag och pappa såg “En på miljonen” med Brömssen, oklart varför just den filmen har fastnat i minnet. 🙂

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:31

Rebecca:
Tack så mycket!
Gick du ofta på bio med din pappa? Om svaret är nej kanske det kan vara anledningen till att du minns det biobesöket så starkt? Jag gick på (max) fem biofilmer med min pappa allt som allt när jag var liten och jag minns dom allihop även om Jedins återkomst sticker ut lite extra. 🙂

Svara

Lena februari 27, 2013 kl. 14:33

Det här var så himla fint att läsa! Det är så roligt att se hur olika bakgrund vi har som ändå ledde till samma stora kärlek för film!

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:32

Lena:
Tack! Vad glad jag blir!
Alla vägar till att skapa sig ett filmintresse är bra vägar – tycker jag 😉

Svara

Sofia februari 27, 2013 kl. 15:52

Finstämt. Välartikulerat. Personligt. Och så ett budskap som går fram klart och tydligt. Kan det bli bättre? Tror inte det… Det är kanske dags att lägga ned skrivande efter det här? 😉

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:33

Sofia:
Wow! Oj! Tack så hemskt mycket för dina fina ord. Men jahapp, då lägger jag väl ner bloggen nu då? 😉

Svara

filmitch februari 27, 2013 kl. 17:49

Instämmer i hyllningskören 🙂
Precis som du beskriver är varje biobesök en liten tripp tillbaka till barndomen. När jag traskar förväntansfullt nedför trappan till biografen men tyvärr upphör barndomskänslan där någonstans då vaktmästaren river biljetten, kanske beror det på att numera kan man gå på bio när som helst och det där speciella som ett biobesök en gång var och betydde har vattnats ur?

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:33

filmitch:
Tack för det! 🙂
Jag tycker fortfarande att varje biobesök är speciellt men jag har antagligen en liten skruv lös 😉

Svara

Jessica februari 27, 2013 kl. 19:00

Jag trodde det bara var jag som gillade viol. Världens mest artificiella smak. Som att äta parfym. Men jag är en fan!

Svara

Fiffi mars 2, 2013 kl. 02:34

Jessica:
Viol är ju en toppenartificiell smak. Violshots äääär ju så gott! 🙂

Svara

Fiffi februari 27, 2013 kl. 21:51

Tack för alla fina kommentarer! Vad glad jag blir!!
Jag uppdaterar inlägget med länkar, läser och kommenterar allas texter så fort jag kommer hem från semestern. Lovar! 🙂

<3

Svara

Leave a Comment

{ 7 trackbacks }

Previous post:

Next post: