HA ETT UNDERBART LIV

Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.

Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?

Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.

Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.

När jag såg filmen 1992:

När jag såg filmen 2014:

Sista dagens duo: GINGER & ROSA

Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) är riktiga BFF:s, sådär som man tänker sig två tjejer som alltid varit bästa vänner. Man tänker att det kommer vara så för evigt, att ingenting kan komma emellan en vänskap som är så pass stark.

I 1960-talets London demonstrerades det mot och för både det ena och det andra, det var viktigt att ha en åsikt och våga stå för den. Ginger och Rosa vågar, speciellt eftersom Gingers frispråkiga pappa Roland (Alessandro Nivola) är en stor och stark förebild.

Jag vet inte om det här är manusförfattaren och regissören Sally Potters självupplevda historia men det stämmer i ålder, i uppväxtområde samt i hårfärg. Att Sally Potter är Ginger alltså. Fast här är Elle Fanning Ginger, hon ÄR Ginger och för mig är det hon som är filmens stora behållning.

Det tog mig tre kvällar att se filmen, jag somnade obönhörligen men inte på grund av att filmen var tråkig eller dålig utan för att jag var så sjukt trött. As simple as that. Och varje gång när jag började om från början tänkte jag ”satan vad bra hon är Elle Fanning”. Ingen på jorden kan skratta lika naturligt sorglöst som hon. Det är nästan så hon ser lite….korkad….ut när hon skrattar men å andra sidan, vem gör inte det? Men att bjussa på sitt eget naturliga skratt sådär på film, det hör inte till vanligheterna.

Ginger & Rosa är helt enkelt en BRA film, en film som man knappt tänker på är en film, den bara flyter på och ger mig en inblick i en helt annan värld.

Jag måste säga att Ginger och Rosa är en stark duo. Skådespelarmässigt glänser den ena medans den andra är helt okej men tillsammans, tillsammans är dom… Nej, jag tänker inte spoila nåt alls av handlingen här. Se filmen istället.

Det här var den sista duo-filmen i detta tema, i alla fall för den här gången. Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

Dagens duo: FRANCES & GLORIA

Jag tror det här är första gången i bloggens drygt femåriga historia som det inte går att hitta en filmposter med korrekt titel. Alltså, det går bara går inte. Filmen är så hemlig att inte ens originalaffischen finns på IMDb.

Bye Bye Blondie är i alla fall originaltiteln på filmen som på svenska heter Frances & Gloria. Eftersom jag normalt sett använder mig av svenska titlar i blogginläggen så tycker jag att filmen gills i detta tema. Så får det bli.

Frances (Emmanuelle Béart) är en välskräddad, gift och lyckad TV-personlighet med ett eget konstprogram. Gloria (Béatrice Dalle) är temperamentsfull, svartklädd, yvig och har inte riktigt hittat rätt i livet. När Gloria blir utkastad av pojkvännen Bernhard har hon ingenstans att sova men en vän hjälper till. Samtidigt, av en slump, möter hon Frances.

Men kanske är det ingen slump? Frances har nämligen letat efter Gloria, länge. Dom båda hade ett passionerat förhållande i tonåren när Frances var en ung sökare och Gloria en utåtagerande punkare som åkte in och ut på psykavdelningar.

Det finns en hel del anledningar till att denna film inte är bra. För det första är hoppen mellan nutid och dåtid inte bara meningslösa, dom är övertydliga och dåtidens Frances och Gloria spelas av två skådespelare som varken är bra eller speciellt lika sina äldre versioner. För det andra, den första wow-känslan jag kände när jag hittade en film med två så balla kex som Béart och Dalle i huvudrollerna förpassades snart till en slags morrande gäspning.

Jag står helt enkelt inte ut med Béarts (på senare år) frivilliga transformering till anka. Hon har ett duckface som fan inte är rimligt. Läpparna och delar av kinderna sticker ut (i profil) så det är det enda man ser, alltså denna supervackra människa som fallit för nutidens förstoringsmode, det är så….synd. Béatrice Dalle är däremot svincool fortfarande. Gluggen mellan tänderna är kvar, hon ser helt enkelt ut som en äldre version av sig själv i Betty Blue, vilket borde vara så naturligt att man inte ens tänker på det men så är det inte, tyvärr.

Problemet med Béart och Dalle är att mötet dom emellan är så häftigt på pappret men i filmen blir det ”bara” Béart och Dalle som försöker kyssas så naturligt dom kan – vilket inte går speciellt bra. Det är knappt det går att titta utan skämskudde.

Det tredje problemet är regissören Virginie Despentes. Hon har inte gjort så värst mycket mer än denna film och Baise-moi, filmen som får symbolisera nånslags ”ta ingen skit-mentalitet” för kvinnor och jag tror kruxet med henne är att hon har en jäkla massa att säga men att film inte är hennes bästa uttrycksform. Hon kanske borde skriva debattartiklar, teckna seriestrippar, uppföra en balett, göra nånting annat än film – tack.

Att filmen klarar sig från det lägsta betyget är enbart på grund av Béatrice Dalle. Jag vill se mer av henne.

Frances och Gloria som duo? Nej. Inte bra. Duos funkar bara när man känner att dom ÄR en duo, att dom är bättre tillsammans än var för sig. Så är det inte här. Det kan bara inte bli godkänt, inte på en fläck.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

 

 

Svensk söndag: GILIAP

Som första svenska regissören i världshistorien vann Roy Andersson igår Guldlejonet på Venedigs Filmfestival för sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

I väntan på att duvfilmen ska ha premiär passade jag på att se Giliap. Giliap kom fem år efter Roy Anderssons genombrottsfilm En kärlekshistoria (dvs 1975) och med medveten överdrift känns det som om jag tänkt se den sen dess, vilket jag inte har, men det har känts som en bör-se-film av någon anledning.

Jag har inte varit speciellt förtjust i Roy Anderssons nyare filmer (Du levande och Sånger från andra våningen), jag tycker dom känns mer som konstinstallationer än film, mer yta än innehåll, men jag tittar, självklart gör jag det. Giliap är en ”vanlig film” i bemärkelsen att kameran är rörlig och en scen kan flytta sig mellan olika rum. Roy Andersson specialitet är annars reklamfilmer, i mitt tycker unika sådana (kolla bara här eller den här klassiska ketchupreklamen). Jag tycker dom där konstinstallationerna funkar bättre i mindre format, där blir det alldeles lysande.

Gilip handlar om Giliap (Thommy Berggren) som tar jobb som servitör. Han träffar Anna (Mona Seilitz) som verkar vara en ensam själ precis som Giliap själv och restaurangchefen är en sur rullstolsburen jävel som förpestar tillvaron för alla i hans omgivning.

Nu märker jag att jag sitter och spelar på underläppen litegrann. Jag såg filmen utan direkta svårigheter, 140 minuter travade på i ett lågt tempo som inte störde, däremot slår det mig när filmen är slut att jag egentligen inte vet vad den handlade om. Ensamhet? Sjömän? Restaurangnäringen? Vänskap? Pengar?

Björn Isfälts musik är både gullig och smittande och restauranginteriören påminner om ett fik som fanns där jag växte upp, ett fik som kallades ”Skitiga bullen”. Annars är känslan i filmen det jag starkast tar med mig, färgerna, nostalgiskimret och det bitterljuva i att se ett Sverige som inte längre finns.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

Veckotema hela 2014: SVENSK SÖNDAG

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag tänker starta det nya året med ett helt nytt veckotema. Varje söndag under hela 2014 kommer jag skriva om en svensk film och det kan vara precis vilken film som helst, jag är helt gränslös detta fall. Jag stoppar helt enkelt bara ner fingret i syltburken, slickar av det och känner vad det smakar. Jag har i nuläget ingen aning om var temat landar, inte mer än att jag vet att det kommer bli en salig – och härlig – blandning av stort och smått,  nostalgitrippar och katastrofer och stora regissörer blandas med mindre kända namn.

Mina baktankar kring detta tema är tämligen enkla. Jag tänker försöka visa på bredden av svensk film och därmed försöka påvisa att uttrycket ”jag behöver inte titta, jag kan svensk film, det är bara trist grå misär” är så urbota korkat att den som sa det borde sitta med självlysande dumstrut på Sergels torg.

Jag säger inte att all svensk film är bra, jag vet inte hur medelbetyget kommer se ut när detta tema är över, jag har bara en känsla av att folk som tittar normalmycket på film inte alls har samma problem med svensk film som vana filmtittare och filmkritiker. Det är nåt som gör att många tycker det är ”fult” att gilla svensk film. Svensk film har blivit som Tomas Ledin, Lasse Kronér, plankstek och foppatofflor. Folkligt kan aldrig vara fint och fint kan aldrig bli folkligt. Eller kan det?

Det blir alltså en riktig sverigeresa här på bloggen på söndagarna, en tur i det gamla och det nya och vi ska bege oss runt lite överallt i landet. Kanske lär vi oss nåt på kuppen både du och jag. Vem vet?

Så, upp i sadeln så beger vi oss av mot första filmen i raden av mååånga.

1. Mannen som slutade röka – 1972 – Regi: Tage Danielsson

2. Små citroner gula – 2013 – Regi: Teresa Fabik

3. Mannen från Mallorca – 1984 – Regi: Bo Widerberg

4. Förortsungar – 2006 – Regi: Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson

5. Skumtimmen – 2013 – Regi: Daniel Alfredson

6. Marianne – 2011 – Regi: Filip Tegstedt

7. Tjenare Kungen – 2005 – Regi: Ulf Malmros

8. Kvinnors väntan – 1952 – Regi: Ingmar Bergman

9. Svenska Oscarsvinnare

10. Sånt är livet – 1996 – Regi: Colin Nutley

11. Hip Hip Hora – 2004 – Regi: Teresa Fabik

12. Julie – 2013 – Regi: Helena Bergström

13. Änglar, finns dom? – 1961 – Regi: Lars-Magnus Lindgren

14. Persona non grata – 2008 – Regi: Mats Arehn

15. Vuxna människor – 1999 – Regi: Felix Herngren och Fredrik Lindström

16. Tic Tac – 1997 – Regi: Daniel Alfredson

17. Remake – 2014 – Regi: Andreas Öhman

18. Godheten – 2013 – Regi: Stefan Jarl

19. Elvira Madigan – 1967 – Regi: Bo Widerberg

20. Bamse – 1968 – Regi: Arne Mattsson

21. Fyra nyanser av brunt – 2004 – Regi: Tomas Alfredson

22. Det enda rationella – 2009 – Regi: Jörgen Bergmark

23. S/Y Glädjen – 1989 – Regi: Göran du Rées

24. Kärlek deluxe – 2013 – Regi: Kristina Kjellin

25. Förtroligheten – 2013 – Regi: William Olsson

26. Min store tjocke far – 1992 – Regi: Kjell-Åke Andersson

27. Fröken Sverige – 2004 – Regi: Tova Magnusson-Norling

28. Sune på bilsemester – 2013 – Regi: Hannes Holm

29. Barnens ö – 1980 – Regi: Kay Pollack

30. En sång för Martin – 2001 – Regi: Bille August

31. Hallåhallå – 2014 – Regi: Maria Blom

32. Hundtricket The Movie – 2002 – Regi: Christian Eklöw och Christopher Panov

33. Turist – 2014 – Regi: Ruben Östlund

34. Mitt liv som hund – 1985 – Regi: Lasse Hallström

35. Vi är bäst! – 2013 – Regi: Lukas Moodysson

36. Giliap – 1975 – Regi: Roy Andersson

37. Min så kallade pappa – 2014 – Regi: Ulf Malmros

38. Flickorna – 1967 – Regi: Mai Zetterling

39. Pojken med guldbyxorna – 2014 – Regi: Ella Lemhagen

40. God afton, herr Wallenberg – 1990 – Regi: Kjell Grede

41. Losers – 2013 – Regi: Mattias Johansson och Markus Marcetic

42. Flicka och hyacinter – 1950 – Regi: Hasse Ekman

43. Stockholm Stories – 2014 – Regi: Karin Fahlén

44. Besökarna – 1988 – Regi: Joakim Ersgård

45. 10 000 timmar – 2014 – Regi: Joachim Hedén

46. Tysta leken – 2011 – Regi: Görel Crona

47. Pensionat Oskar – 1995 – Regi: Susanne Bier

48. Om jag vänder mig om – 2003 – Regi: Björn Runge

49. Svart Lucia – 1992 – Regi: Rumle Hammerich

50. Jalla! Jalla! – 2000 – Regi: Josef Fares

51. Gula divisionen – 1954 – Regi: Stig Olin

52. Fanny och Alexander – 1982 – Regi: Ingmar Bergman

 

 

Fredagsfemman # 100 – Hundra veckor, hundra listor. Det var lätt att hitta fem fel.

5. Filmer att se fram emot….eller inte

När jag skrev ihop Fredagsfemman # 47, den sista under 2012, skrev jag om filmer att se fram emot. Almodóvars nya (Kära passagerare), Soderbergs nya (Side Effects) och Dark Skies. Jag har sett många bra filmer under 2013 men ingen jag såg fram emot känns särskilt viktiga nu. Idéer på pappret kan ibland vara bättre än förverkligade sådana.

.

.

.

4. Man ska aldrig såga någon osedd

I Fredagsfemman # 10 sågade jag Rihanna utan att ens ha sett Battleship. Det var dumt. Hon visade sig vara den/det enda sevärda i Battleship.

.

.

.

.

3. Cronenberg-Pattison-crashen

I Fredagsfemman # 8 var jag tokpepp på David Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattinson i huvudrollen och när jag skrev Fredagsfemman # 31 var det dags för premiär. Jag ville så gärna se det Cronenberg såg i den där bleka hålögda snubben, jag ville så gärna att filmen skulle bli mer än bra. Det blev den inte. Det blev verkligen inte bra.

.

.

.

2. Friends Arena-invigningen a la Colin Nutley

Okej, visst var jag en aning skeptisk  till invigningen av Friends Arena både när jag skrev Fredagsfemman # 28 och # 38 men att den skulle bli så erbermeligt dålig hade nog ingen kunnat förutspå. När det innan sändning varnades i högtalarna att publik på parkett skulle dra in fötterna för det kommer åkas segway på golvet så såg jag framför mig horder av segways, sådär som Danny Boyle hade gjort om det var OS-invigning i London. Nu pratar vi alltså  MÄNGDER av segways framförda i snygga formationer. Men i Friends Arena kom det in tre. 3! Och jag kommer för alltid minnas mannen på raden bakom mig som sa ”Det här är en invigning som borde passa SD. Men det är inte vad Sverige vill ha”.

.

.

.

1. Den totala Jaden Smith-felbedömningen

I Fredagsfemman # 70 skrev jag mig varm om Jaden Smith, hans pappa och kanske lite om filmen After Earth. Det var som en high kick med plastben rätt i mitt eget fejs och en lagom kul right back at´ya-känsla efter att ha sett filmen. Jag hade otroligt fel den gången. Pinsamt mycket fel. Oj oj oj så fel det var. Jättefel. Skäms på mig.

Fredagsfemman # 99

5. Jag gillar action – not words!

Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!

.

.

.

4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!

Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.

.

.

.

3. Projektet som gäckar mig

2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.

.

.

.

2. Har du Movie Pop-appen?

Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.

.

.

.

1. 24h film

Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!

Annandagjulsfilm: ON THE 2ND DAY OF CHRISTMAS

Julens tredje och sista dag har precis börjat och lukten av skinka står mig upp i halsen. Det gjorde den i och för sig redan igår. Jag börjar redan fundera på att ta bort julpyntet och granen såklart INNAN den börjar barra. Jag får helt enkelt sätta mig på händerna, laga mat som inte smakar julkryddor och njuta av ännu en ledig dag.

Dagens film heter på svenska På annandag jul. Jag har svårt att hitta någon som passar bättre. Så varsågod, här får du se vad Mark Ruffalo och Mary Stuart Masterson gör en dag som denna. God fortsättning!

.

Juldagsfilm: HOME FOR THE HOLIDAYS

Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?

Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!

.

Julaftonsfilm: A CHRISTMAS CAROL

Det här med jul kan vara det mysigaste som finns. Alla är snälla, alla är genuint glada, alla är uppklädda, alla beter sig som folk, ingen är uttråkad, berusad, sockerchockig och tjatar på julklappsöppning. Tomten är stor, brummig och nykter, all mat är perfekt lagad, släkten är sams, hemmet perfekt städat och piffat och det snöar sådär lite lagom. Tanken på en sådan jul är alldeles magisk.

Jag önskar dig en god och magisk jul hur du än firar den, kanske med en klassisk spökhistoria signerad Charles Dickens?

.

.

Sammanfattning: FREDAGEN DEN 13:E-TEMAT

Det fredagstema jag haft dom senaste tolv veckorna är nu över, inget mer springande i skogarna vid Crystal Lake för min del på ett tag nu.

Men det var ett roligt tema tycker jag. Det är härligt att få grotta ner sig i nåt intressant och lärorikt, vilket jag tycker skräckfilm är. Det är extra lyxigt att unna sig att ”föräta” sig på något specifikt, nån liten suspekt del av filmhistorien.

Jag tror att det kan vara det bästa med att ha en blogg, i alla fall för mig. Nörderiet och nedpräntningen av det. Att inte vara en goofig filmtok i sin ensamhet utan att skriva om det, vara stolt över det och märka att det finns fler därute, fler som ser på film som jag, fler som följt Jason sen barnsben, fler som fattar grejen och storheten i en massmördare med hockeymask. Det finns inget som heter fin film eller ful film. Det finns bara film.

Skulle du mot förmodan bli sugen på att läsa någon av recensionerna igen eller helt enkelt bara se en betygssammanställning av dessa tolv filmer – här är listan.

.

Fredagen den 13:e (1980)

.

Fredagen den 13:e del 2 (1981)

.

Fredagen den 13:e del 3 (1982)

.

Fredagen den 13:e del 4 / Friday the 13th: The Final Chapter (1984)

.

Fredagen den 13:e del 5 / Friday the 13th: A New Beginning (1985)

.

Fredagen den 13:e del 6 / Jason Lives: Friday the 13th part VI (1986)

.

Fredagen den 13:e del 7 / Friday the 13th part VII: The New Blood (1988)

.

Fredagen den 13:e del 8 / Friday the 13th part VIII: Jason Takes Manhattan (1989)

.

Fredagen den 13:e del 9 / Jason goes to hell: The Final Friday (1993)

.

Jason X (2001)

.

Freddy vs. Jason (2003)

.

Friday the 13th (2009)

.

Fredagen den 13:e mars 2015 har nästa film i serien premiär. Nån mer än jag som ser fram emot det?

Fredagsfemman # 97 – Julklappstips för filmälskare

5. Harry Potter-boxen för en spottstyver

Nu finns alla åtta Harry Potter-filmerna i en lättbortskänkt box som dessutom knappt kostar mer än EN film gjorde som sprillans ny. Här hittar du den på DVD, här eller här finns den på Blu-ray. En perfekt julklapp till både stora och små.

.

.

.

4. Stålmannen-onepice

Tänk att sitta uppkrupen i soffan i en mysig helkroppsoverall och samtidigt känna sig som mannen som är gjord av stål. Låter mysigt va? Det går att beställa här och det finns ingenting att skämmas för.

.

.

.

3. Gregory House i en låda vore mums

Ja det vore det. Det vore mumsfilibaba till och med OM det inte vore så att jag redan hade alla säsongerna på DVD. Men här finns en finfin box med alla åtta säsongerna av House. 46 skivor! Det här är julafton på RIKTIGT för alla som missat denna fenomenala TV-serie och ja, nu ska jag sluta tjata om den.

.

.

2. Citattavlor med filmtema behöver inte handla om Carpe Diem

Här finns så mycket coola tavlor att jag skulle vilja bli shopaholic för en stund. Här finns canvastavlor för alla smaker, väl kända quotes och snygg grafisk design. Det är helt enkelt en gottepåse för en sån som mig och kanske även för dig?

.

.

1. Går det att inte bli glad av en MARVEL-tischa?

Nej. Det solklara svaret är nej. En färgglad T-shirt med någon härlig Marvel-hjälte på kan få vilken filmälskande iskall julhatare som helst att jubla. Jag avskyr inte julen, tvärtom, men jag köper såna till mig själv varje jul. Slår in dom fint och skriver ”Från Tomten”. Det funkar. Det kan aldrig bli för många såna i garderoben. (Här finns ett helt gäng fina tröjor men det är bara att googla, det finns på många ställen).

Fredagsfemman # 96

5. När den sjunde är bättre än alla andra innan – tillsammans

Ja, så är det. Säsong 7 av TV-serien House är banne mig briljant. Det var länge sedan jag TV-knarkade på detta vis, jag kunde helt enkelt inte sluta titta men säsong 7 är beroendeframkallande for real. Och tyvärr nästan slut.

.

.

4. Idolfinal ikväll

Jaha. Lite gäsp va? Eller inte så lite gäsp faktiskt. Men Robbie Williams kommer dit vilket är den enda anledningen till att se finalen. De som tittar kommer få njuta av 4-5 minuter underhållning i världklass i alla fall. Själv kommer jag varken sitta framför TV:n eller vara på plats i Globen, jag har viktigare saker att göra ikväll. Umgås med en krallig 67-åring till exempel.

.

.

3. Fina Dame Judi

Idag har filmen Philomena premiär. Självklart med en rosa smultronställetmärkning. Självklart kommer få personer under 20 år…..30….*host* 40…..gå och se filmen. Det är SÅ SYND. Alla kids borde gå och se Judi Dench på bio vilken film hon än är med i. Hon är en sån fenomenal förebild på så många sätt.

.

.

.

2. Redig gammal gubbaction

Idag har Escape plan premiär. Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger tävlar i biceps och onliners i Mikael Håfströms actionstänkare. Om jag kommer sitta bänkad? Om jag kommer ha med haklapp? Om jag kommer dum-flina i 115 minuter? Skiter björnen i skogen?

.

.

.

1. Årsavslutning med Filmspanarna

Imorgon är det årets sista filmspanarträff och i januari firar vår variant av filmbloggskonglomerat två år. Två år! Helt galet! Men det här med Filmspanarna är verkligen en skön grej och ett bra sätt att hålla filmtittarhjärncellerna i topptrim. Har du en filmblogg och vill vara med? Mejla mig. Är du nyfiken på vad vi ska se för film imorgon? Titta in på onsdag morgon, då kommer bloggarna digna av recensioner på en film som INTE är Escape Plan. Eller jo, den ÄR en escape plan men inte THE Escape Plan. Hur som helst så kan du läsa recensionen på ”min” Escape Plan på denna lilla blogg imorgon bitti.