FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

26 september, 2012

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.

 

{ 19 comments… read them below or add one }

Henrik Andersson september 26, 2012 kl. 09:23

Superbisarrt och helt klart ett minne för livet! Har inga historier som skulle mäta sig med denna…

Svara

Fiffi september 26, 2012 kl. 10:38

Henrik:
Absolut ett minne för livet. Alla Stallonefilmer är det 😉

Svara

Sofia september 26, 2012 kl. 09:28

Haha, du gör mig inte besviken! Det kändes som att om någon skulle ha något att bidra med inom det här temat så borde det vara du 😀 Det där var en bioupplevelse som nog till och med jag skulle kunna komma ihåg om jag hade haft någon.

Svara

Fiffi september 26, 2012 kl. 10:40

Sofia:
Tänkte faktiskt först att jag skulle göra en lista a la Henke men jag fick inte tiden att räcka till. Var ju tvungen att bada och sola också 😉
Din upplevelse var ju inte så pjåkig den heller 🙂

Svara

Henke september 26, 2012 kl. 10:31

Underbar historia. Inramningen kan lyfta vilken film som helst till oanade höjder. Inte för att Tango & Cash var dålig, jag gillar Schtallone men även Kurt Russel. Den måste varit än mer speciell i den miljön.

Jag såg någon film i Holland på slutet av 90-talet och de hade också rökpaus mitt i filmen. Man såg att det tidigare varit röktillåtet på biografen – varje stol hade ett inbyggt askfat. Mycket bisarrt känns det som i dagens rökfria samhälle.

Svara

Fiffi september 26, 2012 kl. 10:43

Henke:
Tänk vilken grej, att biosalongerna var rökfria och det var ändå inte SÅ länge sedan. Det har hänt en del och inte allt är av ondo. Fast framåt småtimmarna på krogen så önskar jag ibland att det fortfarande fick rökas för odörerna som samlas kring en bardisk runt midnatt är inte att leka med. Jag undrar om det är nyttigare att dra i sig tarmodörer av rödvinssås, Filé Oscar och sjuttiofem starköl än av nikotin och andra rökiga gifter?

Svara

Rebecca september 26, 2012 kl. 16:57

Väldigt underhållande och målande text, jag kan verkligen se det framför mig (fast jag aldrig träffat dig) hur du och din vän står lite malplacerade på taket och tittar på de rökande männen.

Svara

Fiffi september 27, 2012 kl. 07:09

Rebecca:
Malplacerade var helt rätt ord 😉

Svara

Pladd september 26, 2012 kl. 19:37

Haha, vilken historia! Tango & Cash är för övrigt en av de bättre, alldeles för bortglömda actionrökarna från the 90’s.

Svara

Pladd september 26, 2012 kl. 19:37

Eller ja, early 90’s. Trodde den var nyare än -89.

Svara

Fiffi september 27, 2012 kl. 07:10

Pladd:
Visst är den! Den borde pratas om lika ofta som Dödligt Vapen och 48 timmar men av nån outgrundlig anledning glöms den bort.

Svara

filmitch september 26, 2012 kl. 22:53

Jag tycker mig känna igen denna historia, tror du har berättat den men i då kortare version hur som helst mycket underhållande 🙂 jag kan ana att Israel är stendött under påsken men tur att Tango & Cash kunde förgylla trippen!

Svara

Fiffi september 27, 2012 kl. 07:11

filmitch:
Helt rätt, jag skrev en kort variant av detta i en kommentar hos dig när du skrev om biobesök du aldrig glömmer. Vilket minne du har! 🙂

Svara

Steffo september 27, 2012 kl. 14:47

Vilket äventyr!
Och naturligtvis helt passande hos Fiffis Filmblogg! 🙂

Tango & Cash är för övrigt en riktigt härlig film från förr!

Svara

Fiffi september 27, 2012 kl. 19:10

Steffo:
Visst är det en härlig film. Jag tycker det även när jag ser den under mer normala former 🙂

Svara

Markus september 27, 2012 kl. 18:07

Wow, “Stallone förenar”, var det där du blev kär i Stallone lr?

Svara

Fiffi september 27, 2012 kl. 19:10

Markus:
Nopps. Det var många många måååånga år tidigare. 😉

Svara

Jimmy (Except Fear filmblogg) oktober 9, 2012 kl. 00:59

Tango & Cash är det töntroligaste namnet på en polisduo någonsin och nästan även på en film, någonsin. Och nu vet jag vad jag ska skaffa mig till nästa gång jag går på bio – en röd, hemmasydd och lite trådig tygflagga att vifta med när det händer grejer!! 😀

Riktigt skön anekdot och jag är avundsjuk på den där resan nästan enbart för det biobesöket.

Svara

Fiffi oktober 9, 2012 kl. 13:17

Jimmy:
Det är alldeles för lite flaggor i biosalongerna – NOT! Fast såhär, i sammanhang som detta, så funkade det faktiskt. Det blev lite revolutionskänsla 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: