Etikett: Sylvester Stallone

Publicerat

BACKTRACE

Här ska du få läsa en filmsynopsis som inte går av för hackor:

”“After suffering a brain injury from a bank heist gone wrong, MacDonald (Modine) develops amnesia and is put into a prison psychiatric ward. Following his seventh year in evaluation, he is coerced by an inmate and a ward doctor (Guzman and Williams) to break out of prison and injected with a serum that forces him to relive the life he’s forgotten. MacDonald must now elude a local detective (Stallone), a toughened FBI agent (McDonald) and the drug’s dangerous side effects in order to recover the stolen money all while confronting his past.”

Jag erkänner utan omsvep att TROTS att jag läst denna synopsis både en och två och tre gånger så valde jag att lägga 49 skattade kronor på att hyra filmen på Itunes. Sylvester Stallone är med, det räcker för mig och det är samtidigt DET som gör mig så irriterad. Det är ju därför Sylvester Stallone ÄR med i filmer som denna och Escape Plan 2.

Han är dragplåstret. Han är den goda desserten på sågspånsrestaurangen. Han är den maskrosen på den asfalterade kundparkeringen. Han är anledningen till att jag höjer på ögonbrynen och väljer att se en film som ingen kunnat få mig att se utan honom på omslaget. Det är så det funkar. Det är det som ger skådespelare som Sylvester Stallone mat på bordet mellan storfilmerna.

Den här filmen är dum som färgblind rasist och trots att Sylvester Stallone verkligen inte gör mig besviken dom minuter han är med i bild (den absoluta slutscenen är jättefin) men det hjälper inte, filmen är totalkass.

Glöm inte kolla in The Ultimate Sylvester Stallone Topplista för att se var på listan Backtrace hamnar. Här är länken dit.

Publicerat

CREED II

Det är 33 år sedan jag – och resten av publiken i den fullsatta stora biosalongen mitt i vår huvudstad – stod upp till eftertexterna och klappade händerna åt Rocky Balboa och hans vinnartal till den ryska publiken i Rocky IV. 1985 alltså. Jag var tretton år då. Tretton år och hade precis varit med om en bioupplevelse som skulle sätta sig allra allra längst in i mitt filmhjärta.

Rocky Balboa alltså, han är på nåt sätt essensen av vad en filmkaraktär kan vara. Hur han blev till, var han är nu. Stallones resa med den fiktiva slagskämpen vid sin sida, honom han har att tacka för allt. Verkligen för allt.

När jag sitter i salong 5 på pissbiografen Filmstaden Heron och Creed II börjar sköljs allt över mig. Det är dags igen. Jag ska få se Rocky och Ivan Drago tillsammans på vita duken igen, en ”repris” av Rocky IV, filmen som i mångt och mycket definierar mig och definitivt min tonårstid. En 6-7-8-typ minuter in i filmen ska Adonis Creed (Michael B Jordan) fria till sin flickvän Bianca (Tessa Thompson) och han ber Rocky om råd och Rocky börjar beskriva hur det gick till när han friade till sin Adrian, Adrian som inte finns länge men som är är i allra högsta grad med i Rockys liv fortfarande. Sen den dagen det blev han och Adrian har det aldrig funnits någon annan kvinna och med den insikten i bakhuvudet känns Rockysagan som en av världens mest romantiska filmserier, hur macho den än låtsas vara på ytan.

Rocky symboliserar den eviga kärleken, både den till boxningen och kvinnan i hans liv. Så jävla fint. Och nu är det Adonis tur att ha träffat på en fantastisk kvinna som han älskar över allt annat och Creed II löser detta på ett otroligt modernt sätt. Den unga muskliga überkillen ber den gamle räven om råd. Två manly-mans pratar känslor och det blir dammigt i rummet, ja jävlar det blir det. Va fan händer?? Tårarna rinner och vad har det gått, tio minuter? Min kropp bara tar över och jag orkar inte hålla emot. Rocky minns sin Adrian och man riktigt ser kärleken i hans ögon samtidigt som sorgen tar över. Ensamheten. Underbara underbara människa.

Samtidigt i Kiev, Ukraina, tränar en viss Ivan Drago (Dolph Lundgren) sin jätte till son vid namn Viktor (Florian Munteanu). Han bultar skiten ur alla sina motståndare och har väl egentligen bara en sak i sikte: att åka till USA och göra detsamma med den nyblivna världsmästaren Adonis Creed. Att det är pappa Ivan som fick in det dödande slaget på Adonis pappa för 33 år sedan kryddar såklart dagens anrättning en hel del då Creed II är en orgie i hämnd, i att stå upp för sin far, i rädslan att tappa ansiktet och vara en liten lort.

Men. MEN. Creed II är SÅ mycket mer. Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN då den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar.

Rocky Balboa har funnits hos mig i princip hela mitt liv, han är gammal nu och åren går – men inte bara för honom. Filmen kommer åt mig på så många plan. Jag minns hur det var då, 1985, vem jag var då och jag känner att trots att jag är väldigt mycket äldre nu så är jag exakt samma person längst inne. Kärnan är densamma. Kan det vara så att jag ÄR Rocky? Han är också densamma. Han är samma Rocky som 1976 när han träffade Adrian och boxades för livet. Samma Rocky som när han enade öst och väst i Ryssland 1985. Samma Rocky som när han la dom röda rosorna vid Adrians grav i Rocky Balboa 2006.

Fyra Rockyfilmer landar på samma betyg hos mig. Det allra högsta. Ikoniska filmer alla fyra men på olika sätt. Med Creed II visar Sylvester Stallone att Rocky är kvar för att stanna en liten stund till och jag gör mig beredd för gråtfest i Creed III (också) vad det lider. Fram tills dess kommer jag njuta av en omtitt av Creed II men INTE på bio. Verkligen INTE på bio.

Den här filmen lyckades med något som jag trodde var heeeeeelt omöjligt. Den har tagit sig EXTREMT långt upp på The Ultimate Sylvester Stallone-topplista! Hur högt? Kolla efter får du se!

Publicerat

ESCAPE PLAN 2: HADES

Escape Plan (från 2013) var en riktigt bra actionstänkare. Den andades 80-tal på fler sätt än att det var Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger som teamade upp i huvudrollerna. Den hade charm. Den var snyggt gjord. Den var spännande. Den var – på alla plan – allt som Escape Plan 2 inte är.

Uppföljaren utstrålar en budget på två kronor och såldes den inte in med Stallones namn – och i viss mån Dave Bautistas –  skulle inte någon människa på jorden uppmärksamma den. Än mindre skriva om den. Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

Jag tänker således inte ge den mer rampljus än den förtjänar, vilket är miiiiinimaaaaalt. Bedrövligt dåligt, helt enkelt.

Publicerat

Fredagsfemman #285

5. Dagen då en One Direction-medlem blev skådespelare

Jupp, du läste rätt. Harry Styles, den krullige mörkhårige sångaren i det numera avsomnade bandet One Direction, är med i Christopher Nolans bioaktuella film Dunkirk (recensionen kommer på söndag). Hur som helst, vad jag än tycker om krigsfilmer, det här var en film jag ville se. Och det berodde INTE på Harry Styles.

.

.

.

4. Alicia Vikanders tvättbräda

Förra veckan hade Tulpanfeber biopremiär, en film med Alicia Vikander i huvudrollen. Men – tyvärr – är det inte hennes skådespelarskills som varit i fokus i tabloidpressen den senaste tiden, det är hennes mage. Hennes toktränade tvättbrädemage. Det känns som hon kan bli den hårdaste Lara Croft någonsin, vad det lider.

.

.

.

3. Anledningen till att jag ville se Dunkirk

Hej hej Tom Hardy. Hej på dig Tom Hardy.

.

.

.

.

2. Är det sant att Ivan Drago kommer tillbaka?

Om man följer Sylvester Stallone på Instagram har man redan för några veckor sedan kunnat se en teaserbild för att Ivan Drago i Dolph Lundgrens skepnad ska komma tillbaka i Creed 2. Är det sant? ÄR DET SANT? I såna fall är det fanimej EPISKT!!!

.

.

.

1. Snacka om films 100:e inspelning – i en tatueringsstudio!

Om knappt två veckor kommer min och Steffs podcast ut med det 100:e avsnittet! Jag tycker det är helt galet stort, hundra avsnitt, hundra veckor, hundra inspelningar, hundra gånger har vi dragit på mikrofonerna och haft jättekul under några timmar och IMORGON ska vi göra det vii lovat våra lyssnare, vi ska tatuera oss OCH vi ska försöka spela in lite poddmaterial under tiden. 100 avsnitt. Wow alltså. 3:e augusti är finns avsnittet för allmän belyssning. Save the date.

.

.

 

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

Publicerat

THE ULTIMATE SYLVESTER STALLONE-TOPPLISTA

Det här kan ha varit det svåraste och mest tidskrävande jag gjort på bloggen. Att rangordna Sylvester Stallones filmer är för mig lika svårt som att säga vilket av mina barn jag gillar bäst. Många av hans filmer ligger mig nämligen oerhört varmt om hjärtat och det har varit svårt att bestämma sig för exakt hur rankingen ska gå till. Betyget på filmen spelar givetvis in MEN även nostalgimyskänslor, hur många gånger jag sett filmen och rent allmänt hur mycket filmen betytt. Jag har även sett om många av filmerna för att bilda mig en aktuell uppfattning SAMT letat med ljus och lykta efter dom filmer jag inte hade sett för att listan skulle bli komplett.

Det finns filmer på den här listan som fungerar som tröstefiltar för mig. Som en napp om jag vore två, som en föräldrakram om jag vore fem, som en nära väns lyssnande öra om jag vore tonåring eller som en vuxen att lita på nu när jag själv är där. Jag inser att det kan vara ohyggligt svårt att förstå detta men kanske har du någon egen favoritskådis som funkar på samma sätt för dig, kanske några egna filmer som fungerar som balsam för själen?

Hur som helst, här kommer MIN och bara MIN The Ultimate Sylvester Stallone-lista. Tycker du jag har fel, håller du inte med alls? Gör din egen lista vettja. Ingen skulle bli gladare än jag.

55. ESCAPE PLAN 2: HADES (2018)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Steven C. Miller

Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

.

.

54. THE PARTY AT KITTY AND STUD´S (1970)
Sly spelar: Stud
Regi: Morton Lewis (efter ett manus av Milton Lewis. Lågoddsare att dom är tvillingbröder va?)

Jahaja. Jag som trodde jag skulle få se ännu en ”höjdare” och tillika softporris, men där fick jag tji. Jag såg att Stallones mest kända film inom denna genre, Italian Stallion, inte fanns med på filmografin på IMDb men eftersom jag sett den både en och två gånger (och ja, en gång med ett förstoringsglas som tillbehör men det är preskriberat nu va?) så måste den vara med på listan ändå – tänkte jag. Och sen skulle jag ”beta av” denna lilla film och får till min stora förvåning se att det är SAMMA FILM!  Om jag säger såhär: det här är ingen film man vill titta på i onödan för det finns INGENTING  av värde att se här men jag antar att Sly fick lön för mödan så han kunde betala hyran en månad eller två. Hans smeknamn från filmen har dock följt honom hela livet och filmen är (ju) betydligt mer känd under detta namn än den något fåniga originaltiteln.

.

.

53. KAMBAKKHT ISHQ (2009)
Sly spelar: Sylvester Stallone
Regi: Sabir Khan

En indisk film som är inspelad i Hollywood med indiska skådisar som mestadels pratar hindi men ibland försöker sig på engelska samt några stora amerikanska skådespelare som spelar sig själva. Det här är en film som kräver sin man – eller kvinna – för att se klart. 25-minuters-regeln lockade som faaaan kan jag säga MEN jag härdade ut i två timmar och tjugoen minuter med detta sort-of-Bollywood-dravel. Stallone är dock riktigt bra på att spela sig själv.

.

.

52. TJALLAREN (No place to hide/Rebel, 1970)
Sly spelar: Jerry Savage
Regi: Robert Allen Schnitzer

Det här är en väldigt pratig film. Det här är en väldigt ful film. Det här är en väldigt tråkig film. Den handlar om en grupp studenter och vietnamveteraner  som planerar att spränga en skyskrapa i New York i protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Stallone är alltså inblandad i ännu en vietnam-osande film men denna gång är han inte en promille så tuff och cool som i Rambo 2. Här är han mer pinsam deluxe. Hela filmen är det. Framförallt är det ett irriterande butt-ugly typsnitt som används när filmkaraktärerna ska beskrivas. Och bokstäverna dyker upp samtidigt som det klippetiklopp-låter som att det är en gammal skrivmaskin som skriver. Ugh.

.

.

51. BACKTRACE (2018)
Sly spelar: Sykes
Regi: Brian A. Miller

En bankrånare får se sina kumpaner bli skjutna till döds och blir sedan själv skjuten med en minnesförlust som ett brev på posten. Sju år senare sitter han fortfarande inne och minns inte ett skit av vad som hänt eller var pengarna är nedgrävda. Han minns inte ens att det finns pengar. Men, han får hjälp att rymma av ett gäng med baktankar och ”minnesförlustserumsprutor” i bagaget. Sly spelar polisen Sykes som aldrig gett upp hoppet om att lösa brottet och han gör inte bort sig. Resten av filmen däremot. Blääääh.
.

.

.

50. SAMARITAN (2022)
Sly spelar Joe
Regi: Julius Avery

Jamen herregud vad det ibland är o-bra att längta efter en specifik film. Det såg ju så bra ut på postern. Stallone som Samaritan, den snälle DC-superhjälten som ”alla” tror är död, avliden i strid mot sin nemesis Nemesis. Den här filmen visades direkt på Amazon Prime men kunde, med facit i hand, lika gärna ha halkat rätt ner i papperskorgen hos filmbolaget. Stallone är dock cool i hoodie och har filmhistoriens ledsnaste ögon, men det hjälper inte. 

..

.

.

49. DRIVEN (2001)
Sly spelar: Joe Tanto
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus, dock inte hans story)

Titta vad fin han är i rött! Det är det enda positiva med filmen.

.

.

48. THE EXPENDABLES (2010)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Det här är filmen som satte sprutt på hela den här bloggen. Min recension av The Expendables lästes av sjuuuukt många under några augustidagar 2010 och mejlkorgen fylldes av brev från främst killar som tyckte jag var modig som vågade erkänna min fascination för Sylvester Stallone. Att jag sågade filmen var oviktigt men att en TJEJ kunde gilla den här gamla stöten var tydligen coolt. För mig är det inte coolt, det är en självklarhet, lika självklart som att dricka mjölk till pepparkakor eller borsta tänderna. Att filmen är fullständigt rutten är en sak, att jag ändå satt och dregglade på första raden på premiären är en annan. Det vittnar filmens betyg om. Den fick både en etta OCH en femma.

.

.

47. ADJÖ TILL GÄNGET (The Lords of Flatbush, 1974)
Sly spelar: Stanley Rosiello
Regi: Martin Davidson & Stephen Verona

Den här filmen osar pomada och gnisslande skinnpajar. En måstefilm för alla 50-tals-fetischister men annars gör den inte någon glad. Inte ens mig faktiskt – även om Stallone är rätt fin i sin outfit. Hade önskat mig rockabillylugg bara, inte den där mer flottiga bonnavarianten. Annars är det en sedvanlig gängfilm med allt vad det innebär av musik och tonårsgraviditeter.

.

.

46. DEATH RACE 2000 (1976)
Sly spelar: Machine Gun Joe Viterbo
Regi: Paul Bartel

Här är frågan om den här filmen verkligen ligger på rätt plats på listan. Jag är lite tveksam faktiskt. Det var ganska många år sedan jag såg den och då tyckte jag inte den var något vidare men kanske – kanske – att den kan kännas mer aktuell nu än någonsin förut? Death Race 2000 handlar nämligen om ett framtida USA, efter världsekonomins kollaps 1979 (men skulle kanske kunna vara 2025?). USA är en diktatur (hmmmm….) och presidenten har skapat en absurd och helt sjuk racingtävling där fem deltagare ska köra från kust till kust. Under själva loppet ska dom även försöka köra ihjäl människor för att få bonuspoäng, gamlingar över 75 ger mest poäng.  I första hand är det här David Carradines film då han spelar Frankenstein med svart läderhuva för ansiktet men Stallone har den andra huvudrollen som den galne gangstern Machine Gun Joe. För en gångs skulle är det inte Stallone som ses som good guy. Ganska friskt faktiskt.

.

.

45. SPECIALISTEN (The Specialist, 1994)
Sly spelar: Ray Quick
Regi: Luis Llosa

Två år efter Basic Instinct kom Specialisten, en film som såldes in som nånslags ”erotisk thriller” men vars enda gemensamma nämnare med den förstnämnda filmen är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Sharon Stone och att det visas hud. Det var dock varken Stallone eller Stone som näckade i duschen, det var body doubles – såklart. Filmen är begåvad med den ytligaste av handling, den maximalt överspelande James Woods, en usel regissör, Sharon Stone som gör vad hon kan samt…Stallone. Det är dock – och förblir – en riktigt kackig film.

.

.

44. D-TOX (Alternativ titel: Eye see you, 2002)
Sly spelar: Jake Malloy
Regi: Jim Gillespie

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Håller du med? Jag gör det inte. En alkad filmpolis däremot, det är en överskattad rollfigurstyp som det går tolv på ett dussin av (och som oftast får spelas av Liam Neeson). Här är det Stallone som är den nedsupne polisen som försöker lösa sina sorger med hjälp av flaskan innan han kommer på att hämnas är banne mig underksttat.

.

.

43. F.I.S.T (1978)
Sly spelar: Johnny Kovak
Regi: Norman Jewison

Det här var den första film Stallone gjorde efter succén med Rocky. Ganska otippat ändå att han ger sig på ett tämligen o-coolt fackföreningsdrama men det kanske var nåt han innerst inne brann för? Det är bara är en annan typ av underdogs? Det är Basic Instinct-snubben Joe Eszterhas som skrivit manus (hans allra första) och Sly krävde att hans namn skulle stå med i förtexterna som screenwriter och han fick igenom det även om han sedan ångrar sig eftersom filmen floppar. F.I.S.T står för Federation of Inter-State Truckers. Blir du sugen på att se filmen? Inte??? Då är du sannolikt helt och fullt normal.

.

.

42. RAMBO: LAST BLOOD (2019)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Adrian Grunberg

Den sista gången jag fick uppleva min barndoms stora hjälte John Rambo på film blev en känslomässig krock utan dess like. Visserligen var det alldeles underbart bara att se honom på stora vita duken igen MEN det är så mycket med filmen som är problematiskt att den känslan försvann ju längre in i filmen jag kom. För att inte tala om nu efteråt, nu är jag mest förbannad. Manuset är så Trump-vänligt som det går att göra en actionfilm anno 2019 och jag har otroligt svårt att förbise det. Att John Rambo dessutom ber om hjälp – och ber en KVINNA om hjälp! (en för honom i princip okänd sådan dessutom) – krockar mot allt jag känner till om honom. Han ÄR en lone warrior. Han ska inte behöva hjälp. Och hur mycket klipp-kollaget på slutet än gav mig rys så köper jag inte den allra sista scenen. Dö nu Rambo. För allas skull.
.

.

41. ANGELOS HÄMND (Avenging Angelo, 2002)
Sly spelar: Frankie Delano
Regi: Martyn Burke

Filmer som innefattar Sylvester Stallones ljuva stämma som berättarröst får alltid ett plus i kanten, oavsett kvalitet för övrigt. Angelos hämnd är en film som på pappret borde vara jättebra, Anthony Quinn och Madeleine Stowe är inga duvungar och Stallone klär nåt vansinnigt fint i kostym. Men filmen saknar mycket av värde. En trovärdig känsla till exempel och en mindre mängd pinsamt överspel både här och där. Det ska tydligen vara en ”maffiakomedi” men jag har svårt att se det komiska. Filmen är mest….fånig. Fast Sly får öva sin syförmåga på kroppen igen, det var några år sedan sist.

.

.

40. CAPONE (1975)
Sly spelar: Frank Nitti
Regi: Steve Carver

Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i filmer som handlar om Al Capone och den här filmen gör det inte heller för mig. Det är Ben Gazzara som spelar Al Capone och han gör det visserligen bra men det är ändå nånting med filmen som gör att jag gäspar käkarna ur led.  Jag längtar efter De omutbara och en film som ger Stallone mer screentime.

.

.

39. BULLET TO THE HEAD (2012)
Sly spelar: James Bobo eller James Bonomo, det är frågan?
Regi: Walter Hill

Ibland behöver jag inte mer än att höra Stallone prata för att känna mig nöjd med en film. Bullet to the head gav mig den känslan PLUS att han har snygga tatueringar och att jag sällan tackar nej till en hjärndöd och hämndlysten actionfilm när jag är på det humöret.

.

.

38. PARADISE ALLEY (1978)
Sly spelar: Cosmo Carboni
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Här kommer Stallones regidebut som ett brev på posten. Han har dessutom själv skrivit manus. Det är lätt att tänka sig att han kunde få göra lite vad han ville i Rockys kölvatten och det blev alltså detta, ett drama om tre italiensk-amerikanska bröder, Cosmo, Victor och Lenny Carboni varav lillebror Victor (Lee Canalito) börjar med wrestling och kallar sig Kid Salami (alltså Sly och alla dessa karaktärsnamn…). Storebror Cosmo (Stallone) hejar på då han ser en chans till storkovan och Lenny (Armand Assante) vill bli lillbrorsans manager. Det känns verkligen som en Formulär 1A-film det här, inte så pjåkig men heller ingen Rocky. Hollywoodgulligt slut så man smäller av. Såklart.

.

.

37. DEN SISTA MATCHEN (Victory, 1981)
Sly spelar: Captain Robert Hatch
Regi: John Huston

Sylvester Stallone, Max von Sydow, Michael Caine och Pelé – I SAMMA FILM! Lägg därtill den store kände regissören John Huston OCH en fotbollsmatch mellan amerikanska soldater och tyska nazieter så har du den här filmen packeterad i en liten påse. Den är dessutom INTE baserad på en verklig historia.

.

.

36. GET CARTER (2000)
Sly spelar: Jack Carter
Regi: Stephen Kay

Kostymporr! Finfin ansiktsbehåring! Annars inte mycket att gå ner i brygga över. Det är en remake där Stallone spelar den rollen som Michael Caine hade i originalfilmen och Caine är med även här fast han spelar rollen som Bryan Mosley hade i originalet. What goes around comes around.

.

.

35. ROCKY V (1990)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Rocky har blivit skadad för livet efter den senaste matchen och han lägger boxningshandskarna på hyllan. Till råga på allt har hans revisor förskingrat alla hans pengar. Rocky V är ingen munter historia och det är smärtsamt hur dålig filmen blivit TROTS att premisserna ändå känns genomarbetade, känslosamma och på många sätt urtypiska ”rocky-iska”. Han måste ju backa bandet nu, ta med sin familj och flytta tillbaka till sina (sämre) kvarter och på nåt sätt kravla sig upp från botten – igen. Men Rocky är ju inte Rocky om han inte hittar nån ny mening med livet och i den här filmen heter han Tommy ”Machine” Gunn (Tommy Morrisson) och han blir Rockys protegé.
Den här filmen är inte bara sorglig för att den är undermålig sedd ur en Rocky-älskares ögon, den känns jobbig att se för att Stallones son Sage spelar Rockys son Rocky Balboa Jr och att Sage dog blott 36 år gammal 2012. Tommy Morrison var tungviktsboxare på riktigt men blev avstängd 1996 då det blev känt att han var HIV-smittad. 2013 dog han, 44 år gammal. Är du våldsamt nyfiken på vad Sage Stallone hette i mellannamn så kan jag avslöja det. Han hette Moonblood.

.

.

34. OUT OF SIGHT (Reach me, 2014)
Sly spelar: Gerald
Regi: John Herzfeld

En film vars röda tråd är en självhjälpsbok vid namn Reach me men som samtidigt är ett drama, en thriller, en skruvad komedi och högljudd som fan med svinjobbig musik, alltså, njaaaaa, den föll mig kanske inte helt på läppen. Stallone gör dock sin roll med den äran! Han spelar en businessman och konstnär, en målmedveten man som spottar när han pratar och målar tavlor med stekspatlar. Hans vita tänder skuggas endast av Danny Aiellos ännu vitare diton men han är fin i glasögon!

.

.

33. OSCAR (1991)
Sly spelar: Angelo ’Snaps’ Provolone
Regi: John Landis

Det här är en film som klassas som ”screwballkomedi”. Ett försök från Stallones sida att vara riktigt rolig är det i alla fall och jag tycker nog inte filmen är helt igenom lyckad. Det är ingen film jag gärna ser om men självklart ska den ses. Jag såg den alltså i början på 90-talet och jag har inte sett om den, en av få filmer det skrivs om här idag som jag inte gett fler chanser än en. Godkänd film men inte mer än så.

.

.

32. Kör hårt, Marlowe (Farewell, my lovely, 1975)
Sly spelar: Jonnie
Regi: Dick Richards

Med namn som Robert Mitchum och Charlotte Rampling i rollistan är det kanske inte en film som är mest känd för att Stallone är med. Å andra sidan kom den här filmen året före Rocky så jag är förvånad att han ens är med i en såhär pass ”vanlig” film. Filmen fick en oscarsominering för Bästa kvinnliga biroll (Sylvia Miles) och Jerry Bruckheimer är (konstigt nog) producent. Det här är en riktig såndär ”hårdkokt deckare”, gränsfall till en film noir med Robert Mitchums hemtrevliga berättarröst. Det är män i hatt, det är långsamma jazztoner, det är kostymer, slipsar och kvinnor som ögongodis. Och Stallone i en liten men viktig (*host*) roll. Det här är dessutom femte filmen Maniac-mannen Joe Spinell och Stallone agerar i samtidigt i. Nighthawks, Rocky, Rocky II och Paradise Alley är dom andra.

.

.

31. SPY KIDS 3D – GAME OVER (2003)
Sly spelar: Toymaker
Regi: Robert Rodrigues

I ärlighetens namn, det är ingen jätteroll han har i den här filmen herr Stallone men den är viktig. Han är Toymaker, Spelmakaren,  med Richard Gere-frippa och allt. Att filmen är underhållande är kanske inte Slys förtjänst men likväl så är den det.

.

.

30. SHADE (2003)
Sly spelar:  The Dean/Stevens
Regi: Damian Nieman

En poker-och-kupp-film som överraskade mig rejält. Inte för att den är nån mindblowing superbra jättefilm men för att den är betydligt bättre än jag trodde och förtjänar ett bättre öde än att leva i skuggorna av dom flesta andra filmerna på jorden. Här är det Thandie Newton och Gabriel Byrne som i sällskap av Stuart Townsend och Jamie Foxx ska försöka lura/spela av Sylvester Stallone en shitload of money – och Melanie Griffith är också med. Stallones roll är verkligen inte stor men han lyser när han är i bild och gör sin The Dean på ett lågmält och snyggt vis.

.

.

29. NIGHTHAWKS (1981)
Sly spelar: Deke DaSilva
Regi: Bruce Malmuth

Den här looken alltså, jag dör ju, jag döööööööör. Pilotbrillor, cockerspanielhår, bra skägg och en skinnjacka som ser ut som nåt som äcklet i När lammen tystnar sytt ihop. Han klär dessutom ut sig som kvinna i en scen. Att Nighthawks dessutom är en helt habil polisthriller med dom coolaste snubbarna som gick att frambringa 1981 – Sly och Rutger Hauer – gör inte saken sämre. Och Rutgers rollfigur heter Wulfgar. Sug på den! Känslan i filmen är toppen, manuset är det kanske inte men den är sevärd ändå såklart. KOLLA BILDEN BARA OCH MOTBEVISA MIG OM DU KAN!

.

.

28. RAMBO (2008)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den film om John Rambo som har högst body count, alltså flest döda. Den vinner faktiskt med hästlängder om det nu är en tävling man prompt vill vinna. 236 döda på 92 minuter jämfört med 1 (en!) död på 93 minuter i First Blood. Ändå har Rambo faktiskt en story inknökad bland alla mord och lik. Jag tror dock att det underlättar om man är brutalt betuttad i John Rambo som filmkaraktär om man ska gilla den här filmen. Men jag är ju det och således gillade jag Rambo. Hehe.

.

.

27. STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT
(Stop! Or my mom will shoot, 1992)
Sly spelar: Joe Bomowski
Regi: Roger Spottiswoode

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast där i slutet på 80-talet.

.

.

26. GRUDGE MATCH (2013)
Sly spelar: Henry ’Razor’ Sharp
Regi: Peter Segal

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för DeNiro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att sen se Robert DeNiro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

.

.

25. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2 (2017)
Sly spelar: Stakar Ogord
Regi: James Gunn

Stallones roll hade med en vass kniv och en enkel Parkinsonryckning kunnat kapats helt och ingen – ingen – hade märkt nån större skillnad. Men jag sticker inte under stol med att jag blev glad av att se hans fejs på vita duken, det blir jag alltid. Jag ser dock hellre honom i aningens större roller än denna. Hostar man missar man honom (även om han dyker upp i ett par tre scener).

.

.

24. RAMBO III (1988)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Peter MacDonald (efter Stallones originalmanus)

1988 var den här en av årets allra största och bästa filmer för mig. Rambo på uppdrag i Afghanistan där han ska hämta hem Trautman som blivit kidnappad av ryssarna och det blir liksom en ensam-man-mot-hela-armén-film. Om man skulle jämföra det med något i nutid skulle det näääääästan vara som att Rambo skickades ut för att hitta Bin Laden i Zero Dark Thirty. Ensam. Utan hjälp från någon. Jag gillar den här filmen väldigt mycket men den ÄR hundra procent nostalgi för mig. Skulle jag se den för allra första gången i nutid skulle jag antagligen förhålla mig aningens mer skeptisk. Eller inte. Fan vet förresten.

.

.

23.THE EXPENDABLES 2 (2012)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Simon West (efter Stallones manus)

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom. Behöver jag säga mer. Så jäääävla ytligt alltså, jag skrattar i byxan. Men äsch, det kan jag bjussa på.

.

.

22. ROCKY III (1982)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Clubber Lang is in the house och han är redo att spöa skiten ur Rocky. I korta drag är det vad Rocky III handlar om. Som boxningsfilm är den bra men den är inte världsklass, inte i närheten av flera av dom andra filmerna i serien.

.

.

21. ESCAPE PLAN (2013)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Mikael Håfström

Escape Plan är en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis 2013. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden och jag bara njuuuuter.

.

.

20. ROCKY II (1979)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Att en höjdarfilm som Rocky II hamnar så långt ned på listan som på plats 19 säger mer om Stallone-filmernas höga kvalité än på Rocky II i sig. Det här är en väldigt bra uppföljare, en värdig fortsättning på Rocky-sagan. Rocky riskerar att bli blind efter sin match mot Apollo Creed och vill inte boxas mer. Adrian blir gravid och livet är helt enkelt rätt fint för familjen Balboa. Men Apollo vill ha en returmatch… Tadaaaaa. Spänningen är olidlig. Hur ska han göra den gode Rocky?

.

.

19. OVER THE TOP (1987)
Sly spelar: Lincoln Hawk
Regi: Menahem Golan (efter Stallones manus)

Här är det armbrytning istället för boxning men annars är historien sig lik sådär som den kan vara i många av Stallones filmer. Han är en man i en utsatt situation som behöver bli starkare än någonsin förr för att klara av situationen och/eller överleva. Här är det VM i armbrytning som han måste vinna för att kunna få tillbaka sin son. Mitt blödiga hjärta gråter och självklart blir det vinst på slutet. Det är inte ens en spoiler.

.

.

18. DAYLIGHT (1996)
Sly spelar: Kit Latura
Regi: Rob Cohen

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära. Dessutom måste ju en film vara rätt bra eftersom den fastnat så pass hårt i mitt psyke att jag tänker på den varenda gång jag åker i Söderledstunneln.

.

.

17. LOCK UP (1989)
Sly spelar: Frank
Regi: John Flynn

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken. Det här är en film som gjorde mig djupt upprörd när jag såg den 1989. Orättvisor och jag är ingen bra kombo. När jag såg om filmen häromåret lyckades jag vara lite mer sansad men filmen är fortfarande en höjdare i fängelsefilmsfacket.

.

.

16. TANGO & CASH (1989)
Sly spelar: Raymond Tango
Regi: Andrey Konchalovskiy

Jag såg den här filmen när den var ny, i Israel bland svartmuskiga mustaschprydda rökande män som viftade med röda tygflaggor. Det var varmt och liksom….mustigt….på biografen. Jag kan tänka mig att det luktade som om dom tre vise männen varit framme med doftljus och myrra och grejer. Men det var en filmvisning jag aldrig kommer glömma och en film som håller mer än väl även för en tittning från soffhörnet. Musiken av Harold Faltermeyer andas essensen av 80-tal och nothing beats that feeling.

.

.

15. JUDGE DREDD (1995)
Sly spelar: Judge Dredd
Regi: Danny Cannon

Att den riktiga Judge Dredd aldrig tog av sig hjälmen struntar jag i, Sylvester Stallone är bättre som domare Dredd än alla Karl Urbans i världen. För mig spelar den här filmen på alla nostalgisträngar som finns för jag hamnar INUTI filmen efter bara en minut eller så. Färgerna, stämningen, motorcykeln, det där stora monstret, Armand Assante, Rob Schneider som den komiska reliefen Fergie, jag tycker ALLT funkar som en smäck på ett rakat huvud. En underbar film i all sin lökighet för ja, jag FATTAR att den är lökig, men det går att tycka om den ändå. Så det så.

.

.

14. CLIFFHANGER – SVINDLANDE AVGRUND (Cliffhanger, 1993)
Sly spelar:  Gabe Walker
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus)

Den första scenen var en groundbreaker när filmen var ny. Wow, vilken effekt! Hängandes sådär mellan två berg, vilken SVINDEL man fick huj huj. När jag ser filmen nu lyser det blue screen om hela scenen men äsch, spela roll. Man fattar ju grejen. Det är riktiga stakes här. Filmkaraktärer kan dö, det är action på hög nivå vi snackar om nu. Stallone, John Lithgow och Michael Rooker lyckades göra detta till ett välspelat thrillerdrama – också. Mycket sevärd film. Fortfarande.

.

.

13. THE EXPENDABLES 3 (2014)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Patrick Hughes (efter Stallones manus)

Att del tre i en filmserie är den bästa hör verkligen inte till vanligheterna, men så är Sylvester Stallone inte en vanlig skådespelare heller. Här är det Mel Gibson i skurkrollen som Stonebanks, Antonio Banderas är den snabbpratade kockobello-Galgo och att se Wesley Snipes igen gjorde mig tårögd. Lägg till detta övriga Expendables-gänget med Statham, Dolph och grabbarna, ett manus som faktiskt är välskrivet från början till slut och ett furiöst actiontempo och jag klappar händerna. Hårt. Sådär så jag får stickningar. Så värt!

.

.

12. CREED (2015)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Ryan Coogler

.
Här är ett av dom starkaste exemplen på hur svårt det är att rangordna film och vilka kriterier som bör räknas in. Creed är långt ifrån någon perfekt film, stora delar av handlingen berör mig inte alls och den fick faktiskt bara 3/5 av mig i betyg MEN det finns ett stort MEN här: Sly har aldrig varit bättre! Han är så jävla jävla bra i den här filmen att hjärtat typ brister. Han är gammal och skröplig och han gör den gamle Rocky sån otrolig rättvisa. Alltså herregud vad fint det är att se. Scenen i omklädningsrummet. Gråtfest. OCH SÅ FICK HAN INGEN OSCAR! FI FAN ALLTSÅ. SKA JAG NÅGONSIN KOMMA ÖVER DETTA? SKA HAN? Inte, va?

.

.

11. RHINESTONE (1984)
Sly spelar: Nick
Regi: Bob Clark (efter Stallones manus)

Det finns många som inte håller med mig om att den här musikaliska komedin är en 5/5-film. Jag vet att det är så. Jag accepterar att smaken är som baken men jag vet också att jag har ett gäng i min hörna också, även om vi inte är varken många eller högljudda. Det är nämligen inte speciellt creddigt att erkänna att man gillar Rhinestone men wtf, yolo, yada yada, jag skiter i vilket. Jag älskar den här filmen mer än mozzarella. Den gör mig glad. Stallone bjussar på sig själv på ett såndär sätt som jag inte kan värja mig emot och att han teamar upp med Dolly Parton gör det inte sämre.

.

.

10. DÖDLIGT MÖTE (Assassins, 1995)
Sly spelar: Robert Rath
Regi: Richard Donner

Det var precis som jag skrev i min recension av den här filmen, jag såg den i New York och tack vare den blev det ett stopp i Puerto Rico på vår rundtur i Västindien. Jag ville verkligen se inspelningsplatsen, jag ville gå i Stallones fotspår och jag fick göra det. Vissa filmer har sån impact på mig, jag blir liksom….ihärdig….och kan inte släppa tanken hur galen den än verkar till en början. Den här filmen är dock betydligt bättre än vad många förståsigpåare som inte sett filmen vill hävda. Stallone, Antonio Banders och Julianne Moore i en svettig thriller om lönnmördare och en rödhårig skönhet med katt.

.

.

9. DEMOLITION MAN (1993)
Sly spelar: John Spartan
Regi: Marco Brambilla

Tänk så mycket före sin tid Demolition Man är och var. VR-glasögon, bara en sån sak. Och dom har dragit den där grejen med svordomsburk ett stort steg länge (alltså en sån man kan ha om man har barn med baktanken att kidsen ska få böta en spänn när dom svär men det enda som händer är att mamman får skicka ner en halv månadslön i enkronor i burken…). Det finns så mycket att gilla med den här filmen. En naken Stallone i plexiglasförpackning. Wesley Snipes i blonderas kalufs. En supercharmig Sandra Bullock i keps. Plussa dessutom med robotkörda taxibilar och en massa annat mys. Härlig film. Den håller. Fortfarande.

.

.

8. COP LAND (1997)
Sly spelar: Freddy Heflin
Regi: James Mangold

Cop Land är filmen som för alltid kommer förknippa Sly med viktökning. Han gick upp 18 kilo för att spela den hörselskadade snällispolisen Freddy Heflin och det är inte 18 kilo muskler vi pratar om. Med en vanlig matchvikt på 86-90 kilo på sina 175 centimeter käkade han alltså upp sig så han till och med blev större än han var under Rocky IV (103 kilo) och det gjorde honom till en riktigt mysig vanlig-snubbe-sköning. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är obegripligt men jag antar att han känner sig nästan lika stolt över att han vann Bästa skådespelarpriset på Stockholms Filmfestival 1997. Men det är inte enbart Sly som är bra, hela filmen är toppen!

.

.

7. COBRA (1986)
Sly spelar: Marion ”Cobra” Cobretti
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Det finns två versioner av Cobra, en originalversion som är som den ska och en totalt obegriplig svensk version som är så sönderklippt att har man inte sett originalversionen så fattar man inte vad som händer. Jag såg den klippta först. Det var dumt men jag hade inget val. Sen läste jag om allt som var bortklippt och blev så irriterad att några år senare åkte till London enbart för att köpa den oklippta versionen på VHS. Jag gillade Cobra jättemycket även vid första tittningen, Stallone är värstingcool med solglajjor, klackskor och en tändsticka i munnen – och han klipper sina pizzaslajsar med sax –  men när jag såg den oklippta versionen lät jag som en varg som ylar. Länge.

.

.

6. RAMBO – FIRST BLOOD PART II (1985)
Sly spelar: John Rambo
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Lika trevlig som Richard Crenna är när han spelar Samuel Trautman, Rambos enda vän i världen, lika übervidrig är Charles Napier som Marshall Murdock. SOM jag hatade den gubbfan när jag var yngre. Eller….jag hatar honom fortfarande men nu kan jag unna mig att tänka på karmakonton och sånt. I den här andra filmen om John Rambo ska han åka tillbaka till Vietnam för att rädda amerikaner som ”blivit kvar” och ”glömts bort”. Spännande som tusan, äckligt med blodiglar, Rambo säger dessutom det numera klassiska citatet som resulterade i titeln på en film från 2010. ”I´m expendable”. What means expendable? ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

.

.

 5. ROCKY BALBOA (2006)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den enda av Rocky-filmerna som kan mäta sig med Rocky 1 i bra-på-riktigt-kvalitéer. Jag kan lova att alla som sett filmen håller med, dom som inte gör det har inte sett  filmen utan sågar den med en äsch-skakning på huvudet och ihopsnörpning av munnen. Den sjätte filmen i en filmserie kan väl för fan inte va bra. Nähä. Says who?? Det är trettio år sedan Rocky gick sin första match. Tiden går. Familjen ser inte ut som förut. Det är en känslosam och väldigt väldigt fin film det här.

.

.

4. ROCKY IV (1985)
4. ROCKY IV (1985)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Jag älskar den här filmen. Jag älskarälskarälskar den. Jag älskar den sådär som man kan tro att man älskar nån som man är nykär i, alltså sådär att man inte ser dom dåliga sidorna för allt är bara superhärligt hela tiden. Det är klart jag vet rent logiskt att Rocky IV inte är en fulländad film, kom igen, jag må se dåligt men jag är inte blind. Men helt ärligt, den här filmen gör mig ända in i benmärgen lycklig och den känslan kan ingen antagonist ta ifrån mig. Tro mig, många har försökt dom senaste trettio åren men ingen har lyckats. Rocky Balboa ska boxas mot det ryske anabolapaketet Ivan Drago (Dolph Lundgren) och hans ryska agentfru (Brigitte Nielsen) är bland det kallaste man kan se på vita duken. Rocky Balboa är däremot desto varmare. Han gör saker och ting ”the real way”.

.

.

3. CREED II (2018)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Steven Caple Jr.

Min stora crush på Sylvester Stallone började egentligen 1985 när jag såg Rocky IV på bio och INTE FAN kunde jag tro att jag 33 år senare skulle få EXAKT samma känsla av att se en film med Rocky Balboa och Ivan Drago på vita duken. Creed II har ALLT som en boxningsfilm ska ha. Boxningen är navet men runt den spinner så många trådar av viktig handling, av känslor, av nostalgi, av bra skrivna karaktärer att jag kapitulerar totalt. Tårarna började rinna i den sjunde spelminuten och sen rann dom under hela filmen, hela hemresan och resten av kvällen. Stallone gör återigen en oförglömlig rolltolkning av mannen han har allt att tacka för. Rocky. Vilken hjälte han är! Så osannolikt lätt det är att älska honom!

.

.

2. ROCKY (1976)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Utan Rocky, ingen Sylvester Stallone. Det är precis så simpelt som det låter. Stallone skrev manuset och hade bara några dollar på fickan när filmbolaget ville köpa det och stoppa in den stora stjärnan Burt Reynolds i rollen som Rocky Balboa. Men Stallone sa nej, han ville göra rollen själv och fick till slut ett ja även om ersättningen var betydligt lägre och resten är – som man säger – historia. Berättelsen om boxaren Rocky Balboa börjar här men det är inte enbart en berättelse om en idrottsman med en tävlingsinstinkt utöver det vanliga. Det här är början på en kärleksaga, på en livsresa som berättas med boxningsringen som en ram och man har banne mig ett hjärta av sten om man inte berörs av det här. Filmen fick tre Oscars, för Bästa film, Bästa klippning och Bästa regi och Sylvester Stallone blev nominerad som Bästa manliga huvudroll samt Bästa manus.

.

.

1. FIRST BLOOD (1982)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Ted Kotcheff (efter Stallones manus baserad på David Morrells roman)

Av alla filmer jag sett (och det är några stycken) har jag sett tre som är rätt igenom helt perfekta. First Blood är en av dessa tre. För mig är First Blood själva kärnan i hela Stallones filmografi. Det är många av hans rollfigurer som har John Rambo-underdog-aura även om dom heter andra saker och ska lösa andra sorters problem men det finns ingen skådespelare i världshistorien som är bättre på att spela den lilla människan än vad Stallone är. Det går nämligen att vara liten och ensam även i en muskulös machokropp. Kolla bara på John Rambo. Han vill bara vara ifred men går det? Nej. Brian Dennehy-jäveln är ju i vägen. Jerry Goldsmiths musik är dessutom bland det vackraste som skrivits. Det är världsklass på allt här och en given förstaplacering!

.

Filmer han varit med i men är uncredited på IMDb: The Sidelong Glances of a Pigeon Kicker (1970), Älskare och andra skojare (Lovers and other strangers, 1970), Klute – en smart snut (1971), Bananas (1971), Mandingo (1975), Cannonball! (1976), Staying Alive (1983), Taxi 3 (2003) och Boxing Bloopers (2007). I Snacka om trubbel (The prisoner of second avenue, 1975) står han med i rollistan men i en icke namngiven roll (”youth in park”) så jag valde att inte ta med denna film. The good life (1997) valde jag att inte ta med eftersom den formellt sett inte släppts och då Stallone tydligen endast är med endast i en cameo-roll (?) men den scenen han är med i användes i reklam för filmen utan hans vetskap och han blev jättearg.

 

Publicerat

Back to the 70´s: ADJÖ TILL GÄNGET (1974)

Tänk vad skönt det kan kännas när man slår två flugor samtidigt. Jag hittar en 70-talare jag inte sett OCH Sylvester Stallone spelar en av dom stora rollerna.

Denna film må vara producerad 1974 men den osar mer 50-tal än någonting annat. Musiken skulle passa i Grease och det fullkomligt dryper brylkräm från dom välkammade kalufserna, ja, främst på herrarna då.

Adjö till gänget, eller The Lords of Flatbush som filmen heter i original, handlar om ett gäng på fyra skolungdomar, killar, som har ett ”gäng”, dom gör allt tillsammans. Men när dom växer upp och lite andra grejer blir intressant, typ tjejer, så glider dom isär. Problemen blir med ens lite större än ”hur man kan reta gallfeber på torr lärarinna som gör sitt bästa”.

Det är inte så värst mycket med denna film som är minnesvärt MEN om jag försöker vara objektiv (hur bra nu det går i sammanhanget) så är det scenerna med Sylvester Stallone som sticker ut. Han lyckas nämligen göra en brutta på smällen och det är ingen tjej att leka med. Hon vill – och SKA – gifta sig och nöjer sig inte med någon normaldyr förlovningsring. Nejdå. Hon skriker så fönstren skallrar inne hos juveleraren och jag kan inte låta bli att tycka synd om Sly som kommer behöva dras med henne i sitt liv i många många år framöver.

Förutom Stallone är det mest kända fejset Henry Wrinkler, mannen som på nåt sätt förkroppsligat 50-talet på film för många av oss genom sin roll som Fonzie i TV-serien Gänget och jag. Nu såg jag visserligen aldrig det på TV själv men man har väl hört hur snacket går. Haha. Typ. Eller inte.  *blinksmiley*

Nästa tisdag kommer du kunna läsa om en betyyydligt bättre film.

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

KAMBAKKHT ISHQ

Ingen jävel ska kunna säga att jag inte är grundlig i alla fall!

Såhär ligger det till. Efter en del förfrågningar har jag nu börjat sammanställa den Ultimata Listan med Sylvester Stallones Filmer. MEN för att kunna göra det så korrekt som möjligt tänkte jag försöka ta mig igenom de få men ändå existerande svarta hål som finns i mitt Stallonefilmstittande.

Kambakkht Ishq är en sån film. En film med Stallone i en av ”huvudrollerna” men också en – för mig – totalt okänd film och jag erkänner, jag använde mig av kanske inte helt lagliga medel för att hitta den men just nu har nöden ingen lag. Stallonefilmerna MÅSTE ses!

Det här är en indisk film inspelad i Hollywood och det pratas hindi med inslag av engelska. Nästan en handfull stora skådisar spelar sig själva i filmen (Stallone, Denise Richards och Whoopi Goldberg) och jag inbillar mig att regissören Sabir Kahn och hans rollbesättare kan tacka Arnold Schwarzenegger för det, han tackas nämligen rejält i text innan filmen rullar igång.

Med en budget på imponerande 12,5 miljoner dollar kanske man skulle kunna tro att det finns någon form av väsentligt värde i filmen men ack vad jag bedrog mig. Kahn har satt sprätt på vartenda öre ungefär på samma sätt som en sexåring rasslar iväg veckopengen på ett nöjesfält.

Det är färgglatt, det är hög ”fräsig” musik, det är musikalnummer med glittrande klänningar, folksamlingar, poliser och galenskaper. Bara det att filmen är TVÅ OCH EN HALV TIMME LÅNG gör mig lite rädd då manuset på sin höjd hade räckt till en halvtimme. Scenerna med musik och dans ”fyller liksom ut” speltiden på ett – för mig – i längden ganska långtråkigt sätt, men jag förstår samtidigt att det här är nåtslags ”Bollywood Light” och att i den kontexten måste detta ses som en kortfilm.

Sylvester Stallone gör två charmiga inhopp i rollen som sig själv, en som prisutdelare på stuntmännens variant av Oscarsgala och ett som slagskämpe när han medelst parkeringsautomat gör slarvsylta av buset. Jag känner mig lite stolt över honom som för sin kompis skull ändå ställer upp på den här skiten. Jag menar, utan hans namn i rollistan hade jag ALDRIGIMITTLIV sett den här filmen. Så hans närvaro är viktig, helt klart.

Ett steg närmare den Ultimata Listan är jag i alla fall, det är i alla fall EN ljusglimt i den här bajshögen.

Publicerat

CREED – THE LEGACY OF ROCKY

Det är klart att det är som julafton att få se Rocky Balboa på film igen! Fan alltså, jag får försöka svälja ner den där gråtklumpen i halsen varannan sekund för att inte bryta ihop fullständigt men det är det värt. Jag sväljer och sväljer. Hej Rocky! Jag har saknat dig!

Rocky Balboa har blivit gammal. Han har varit med om en hel del och det syns och märks. Jag märker att dom tidigare Rocky-filmerna liksom snabbspolas i mitt huvud för att komma i fas, alla stora upplevelser, sorger, vinster, kärlek och träningstimmar. Det är nåt alldeles speciellt med den där rollfiguren, han är så ”på riktigt” som en rollfigur kan bli och det känns som att ingen filmkaraktär betyder lika mycket för Sylvester Stallone som Rocky gör. Dom har ju liksom följts åt ett tag, fyrtio år för att vara exakt. Nästan hela mitt liv.

I den här filmen är det dock inte Rocky som är huvudperson, inte på pappret i alla fall. Creed handlar (naturligtvis) om Apollo Creeds son Adonis (Michael B. Jordan) som aldrig hann träffa sin pappa men som hela sitt liv har boxats – men kanske inte alltid i en boxningsring. Efter ett liv i samhällets utkant vill han satsa helhjärtat på boxningen och letar upp sin pappas antagonist och vän Rocky för att förhoppningsvis få en personlig tränare som kan sina saker.

Det finns mycket med filmen att nämna på plussidan. Känslan är en sak, färgerna, Philadelphias bakgator och interiören i träningslokalen en annan. Tänk att få köpa en gammal ingrodd boxningslokal och ha den som bostad! Jag skulle inte ändra ett dugg, ställa in en stor knallröd soffa bara, det räcker. Och kanske vädra ett halvår.

Självklart slår hjärtat extra hårt alla scener med Rocky i bild, det är då filmen liksom bränner till. Två scener blev riktigt jobbiga (en på sjukhuset samt den som utspelar sig i omklädningsrummet och inkluderar broschyrer), då rann tårarna i en strid ström nedför kinderna. Lika bra som dessa scener är lika skrattretande farsartad skitdålig är (nästan) slutscenen, den med motorcyklar som åker på bakhjulet som extra krydda. Filmen känns överlag ganska ojämn och – som vanligt – lite för lång med sina 133 minuter.

Regissören Ryan Coogler regisserade Michael B. Jordan i sin förra film Fruitvale Station från 2013 men Michael har hunnit göra två filmer sen dess varav Fantastic Four är den senaste. Coogler är en duktig regissör, inget snack om den saken. Han lyckas bra med Creed och jag känner mig riktigt nöjd. Betygsmässigt pendlar filmen mellan en trea och en fyra med ett par fem-plus-scener och en riktig kalkon. Trean jag ger är kanske liiiite snål men den är stark och nu är jag jättepepp på Creed II, filmen som GIVETVIS kommer bli av!

Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar både jag och Steffo om den. Eller pratar är kanske fel ord, vi kärleksbombar den!

Publicerat

Fredagsfemman #209

5. What´s the catch med Domhnall Gleeson?

Okej, om vi ser till enbart dom tre senaste åren så har vi sett Domhnall Gleeson i dessa filmer: About Time, Frank, Calvary, Unbroken, Ex Machina, Brooklyn, Star Wars: The Force Awakens och The Revenant. Inga små fjösfilmer direkt. Men hur kommer det sig att denna – i mina ögon – måttligt habile aktör lyckas ro hem både huvudroller och tongivande biroller gång på gång på gång? Nån som fattar grejen med honom? Storheten? Alltså jag tycker inte han är helt usel, det är inte det jag säger, jag tycker bara han är alldeles för blek jämfört med rollerna han förväntas axla.

.

.

.

4. Chelsea Does

En riktigt skön komma-hem-från-jobbet-och-titta-med-ena-ögat-men-snart-sitter-man-i-soffan-med-en-kopp-kaffe-serie som finns på Netflix. Komikern Chelsea Handler testar grejer och ifrågasätter både det ena och det andra. Ytligt och djupt samtidigt – och roligt!

.

.

.

.

3. Nostalgifest med Arkiv X anno 2016

Det räcker att höra introt så är jag hemma. Jag tyckte så MYCKET om Arkiv X när det gick ”förr” och jag tycker om det nu också. Det är som om tiden stått…..still. Himla himla härligt!! Och synd att det bara är sex avsnitt.

.

.

.

.

2. Rocky Balboa

En sån superfin filmkaraktär han är egentligen, Rocky Balboa! Och vilken resa han startade 1976, Sylvester Stallone, när han skrev manuset till Rocky, lyckades få några snubbar med stålar att fatta grejen, vägrade se Burt Reynolds i rollen och stod på sig. Fick han inte spela rollen själv blev det ingen film. Fyrtio år har gått. Rocky är gammal nu men i filmen Creed är han inte bara äldre utan även BÄTTRE än någonsin! Det finns INGENTING som tyder på att NÅGON kan slå Stallone på fingrarna på Oscarsnatten. När han vinner ska jag liveblogga och dricka skumpa samtidigt och kanske gråta en skvätt. Så det så.

.

.

.

1. MELLOOOO!!!

Ett år går så fort, imorgon börjar det igen, Melodifestivalen! Årets sex bästa lördagar och dom radas upp som ett discoblinkande pärlband under årets mörkaste tid. Himla himla mysigt!!

.

.

.

 

Publicerat

DEN SISTA MATCHEN

Okej. Nyp mig i armen tack! Filmen börjar och Sylvester Stallones namn står med versaler över hela TV-rutan. Fullt normalt. Men det är sen det kommer. Chocken. Michael Caine är andra namn. Max von Sydow tredje. Och sen kommer PELÉ! WTF!

Jag vet inte vad som är tokigast, Stallone och Dolly Parton i samma film eller Stallone och Pelé? Men alldeles oavsett vilket, när Filmitch kläcker ur sig att det finns en film med Stallone där han spelar fotboll mot nazister – och står i mål! – så är det klart att jag letar upp den. Det är dessutom en Stallonefilm jag inte sett och inte ens visste fanns. Full pott i överraskningsmoment alltså!

Om jag ska försöka beskriva Den sista matchen i en mening, skulle det gå? Jag försöker. Det är som en sportfilmsvariant av Den stora flykten. Om jag beskriver den i några fler meningar så handlar den om allierade krigsfångar som sitter i ett tyskt fångläger under andra världskriget och den tyske majoren Karl von Steiner (Max von Sydow) får en strålande idé. Han tycker att fångarna ska möta dom tyska nazisterna i en fotbollsmatch ”för att mäta moralen”.

Den brittiske kaptenen John Colby (Michael Caine) är även en känd fotbollsspelare och von Steiner känner igenom honom. Det finns en beigeistrad fotbollsälskare i många av oss och ja, faktiskt även i en tysk höjdare som major von Steiner.

Killarna säger naturligtvis ja till att spela den här matchen och självklart har dom en slug baktanke: dom ska rymma! Dom ska ta sig ut genom omklädningsrummet och sedan….FREEEDOOOOM!

Legendaren John Huston har regisserat denna film som trots att den är gjord 1981 känns väldigt mycket 60-tal i färger, känsla och musik. Jämförelsen med Den stora flykten är liksom inte enbart för att det ska rymmas och ha sig, det är allt. Rubbet.

Sylvester Stallone spelar den amerikanske kaptenen Robert Hatch och det är stor humor att se honom provspela. Han vill sågärnasågärnasågärna bli uttagen i fotbollslaget och han springer som en vansinnig efter den där bollen som han aldrig får tag i. Det är roligt att se även om jag inte är säker på att det SKA vara roligt.

Annars är det inte mycket med filmen som är vare sig kul eller engagerande. Den är mest…lång. Två timmar känns som tjugotvå trots att Stallone är med i många scener. Som tur är utger sig inte filmen för att vara baserad på en verklig historia. Det ska den ha plus i kanten för.

Publicerat

FILMÅRET 1985

Ursäkta min franska men 1985 ger verkligen dom filmiska snigelspåren ett ansikte. Det är ett rekorderligt filmår med rediga riktiga klassiska filmer som håller helt otroligt bra fortfarande men det är också ett år som – för mig – symboliserar så mycket mer. Det här är året då polletten trillade ner. Jag förstod. Och det jag fattade 1985 – för TRETTIO år sedan – förstår jag fortfarande. Gammal kärlek kan visst rosta men riktig kärlek är större än så. Mycket större än så.

 

10. Re-Animator

Säga vad man vill om Re-Animator, har man sett den glömmer man den inte så lätt. Jag var väl 13-14 år sådär när jag såg den och ja….hmm…den fastnade. Den är rätt så äcklig faktiskt, Stuart Gordon har lyckats göra H.P Lovecrafts historia rättvisa. Mycket hjärnor är det. Och sprutor. Och självlysande gegga. Burr.

.

.

.

9. Sweet dreams

Jessica Lange blev Oscarsnominerad för sin roll som countrysångerskan Patsy Cline. Så välförtjänt. Ed Harris var Ed Harris men ung. Sweet dreams är överlag en väldigt bra film, BOATS och allt men det är också en film som tjänar på att man INTE googlar Patsy Cline utan bara sätter sig och tittar.

.

.

.

8. Trassel i natten (Into the night)

Den här filmen såg jag för första och hittills enda gången 2011, det finns alltså inget nostalgi-mos i matlådan när jag tjongar upp denna film som en av mina favoriter från året. Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer är SUVERÄNA tillsammans i denna 80-talspärla.

.

.

.

7. Kniven är enda vittnet (Jagged edge)

Rättgångsdrama +  thriller + spänning + 80-tals-mys + Glenn Close + Jeff Bridges + mord + kärlek  + manus with a twist = alldeles underbart!

.

.

.

6. Mitt liv som hund

Lasse Hallströms film om den unge Ingemar är en av dom bästa svenska filmerna någonsin. Tycker jag.

.

.

.

 

5. The Breakfast Club

Vilken klassiker! Vilken härlig film han gjort, John Hughes och den håller precis lika bra fortfarande. Det är nåt man verkligen inte kan säga om alla klassiker (*host* Citizen Kane).

.

.

.

4. Mask

1986 vann Michael Westmore och Zoltan Elek en Oscar för Bästa make-up. Dom lyckades förvandla Eric Stoltz till ”Rocky” Dennis och det kan inte ha varit en enkel match. Trion Eric Stoltz, Cher och Sam Elliott är SÅ bra i den här filmen, ja hela filmen är bra. En BOATS som fler borde se, den känns lite bortglömd nuförtiden.

.

.

.

3. Vittne till  mord (Witness)

Var tog Peter Weir vägen, varför gör han inte fler filmer? Han var en av dom mest intressanta regissörerna – länge, med filmer som Döda poeters sällskap, Utan fruktan, Truman show och Gifta på lådsas. Ja, jag vet att han gjorde The Way Back 2010 men jag tycker han ska göra mer. 1985 gjorde han alltså Vittne till mord, amish-thrillern som visade att Harrison Ford kunde göra mer än äventyrsblockbuster och att Kelly McGillis skulle få gå från huckle till Tom Cruise love-interest i Top Gun. Filmens toalettscen är en av dom mest spännande scener som filmats. En mycket värdig bronsmedaljör!

.

.

.

2. Rambo – First Blood part II

Om 1995 var ett kanonår för både Sylvester Stallone själv och mig som stallone-o-fil (med både Judge Dredd och Dödligt möte på topplistan) så är det som en fjärt i rymden jämfört med 1985. 1985 var Stallone i sitt ESSE. Kolla på bilden alltså bara kooooolla på bilden! Han är Vietnam, utslängd mitt inne i skogen eller djungeln eller obygden eller vad fan man nu kallar det där ingemanslandet, iklädd inget annat än ett par brallor och ett ofållat kantband runt skallen och det regnar också, det strilar inte sådär lugnt och mysigt nej det är ett elakt jävla regn och det ser iskallt ut. Man vill bara åka dit och ge honom en stor kopp varm choklad fullsmockad med minimarschmallows och säga att allt kommer bli bra. Dom där hundögonen är nämligen inte så säkra på det.

.

.

.

1. Rocky IV

Stackarn hinner inte mer än hem från Vietnam förrän han ska till nästa fiendeland – och BOXAS! I Rocky IV får Stallone visa upp alla sina filmiska kvalitéer och här bevisar han in i varenda filmruta att han är den STÖRSTA FILMSTJÄRNAN VÄRLDEN NÅGONSIN SKÅDAT!

Ja ja ja…jag fattar att några sätter morgonkaffet i vrångstrupen nu och/eller börjar fila på elaka kommentarer och/eller insändare i lokaltidningen och/eller närma sig min ytterdörr med naken bakdel för att bajsa i brevlådan men helt ärligt, kom igen bara – DO IT! Jag har kollat in Rocky IV tillräckligt många gånger för att veta hur ett par röda boxarhandskar ska användas mot testosteronstinna oliktänkande. Årets silver- och guldmedalj har aldrig delats ut till några mer överlägsna filmer än dessa två. Sådeså.

Bubblare: Spindelkvinnans kyss och Sällskapsresan 2 – Snowroller.

.

Idag skriver flera av mina filmspanarvänner också om filmåret 1985. Klicka dig vidare in på deras bloggar för fler favoritfilmer.

Fripps filmrevyer

Flmr

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Spel och film

Filmitch

We could watch movies

Jojjenito