FILMSPANARTEMA: SCIENCE FICTION

9 april, 2014

Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.

Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.

Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:

 

 

 

 

 

Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.

Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.

Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.

 

 

 

Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.

En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?

Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.

Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.

Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets “ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.

Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.

 

 

 


Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.

Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.

Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.

Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!

Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.

Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du?  Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.

{ 17 comments… read them below or add one }

Sofia april 9, 2014 kl. 09:12

Haha, your mind moves in wonderfully mysterious ways 🙂 Kan dock inte komma med någon vettig input eftersom jag inte sett någon av filmerna. Men jag är djupt imponerad över att du tar dig an Tarkovskij (hur stavar karln egentligen sitt efternamn?). Allt för konsten.

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 09:21

Sofia:
Jag vet inte hur han stavar. Letar man upp hans namn på tio ställen får man tio alternativ. 😉 Men det är ingen enkel filmskapare att ta till sig även om dom två filmer av Mr T som jag sett har fått betydligt högre medelbetyg än dom två av Shane Carruth.

Svara

Jojjenito april 9, 2014 kl. 11:46

Andrej Tarkovskij är den korrekta svenska stavningen. På engelska stavar man Andrei Tarkovsky. Den svenska stavning är mer korrekt eftertsom ij motsvarar ий.

Återkommer med kommentarer senare. Var bara tvungen att få fram det där. 😉

Svara

Carl april 9, 2014 kl. 10:36

Primer är skön med sin oförlåtande diskbänks-science fiction. Ju mer de förklarar vad som händer desto mer förvirrad blir man. Att tittaren inte fattar något kan ju vara ett bra sätt att finta bort eventuella hål i logiken som gärna dyker upp i genren.

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 18:08

Carl:
Jag har en känsla av att manuset bara består av hål. Shane försöker bra lura oss att det är mer än så 😉

Svara

Henke april 9, 2014 kl. 12:17

Kul trio, svårgissat om du bett oss gissa på “tre sci-fi-rullar”. Skulle nog få hålla på lika länge som Woody sov för att träffa rätt!

Jag såg Primer på filmfesten. Otextad. Det var ungefär som att se den på ryska otextad kan jag meddela. Men skön stämning och film. Handlar om tidsresor.

Stalker, inte sett oavsett stavning på hans namn.

Woody har jag inte heller sett, men vem vet, endera dan tar jag kanske upp mitt insomnade Woody-marathon igen! Filmen verkar kul. Har du sett Bananas?

Imorgon? Ska du skriva om Her igen? 😉

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 18:10

Henke:
Klart jag har sett Bananas, Sly är ju med 😉

Hade kunnat vara Her om jag inte redan skrivit om den 🙂

Svara

Henke april 9, 2014 kl. 20:27

Visst är Bananas lite lik Sleeper ändå?

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 21:37

Henke:
Inte så lik, inte som jag minns Bananas (var i och för sig några år sedan jag såg den). Sleeper är ännu mer utflippad 😉

Svara

Jojjenito april 9, 2014 kl. 15:54

Primer känns lite för mycket i hjärnan än i hjärtat för att bli engagerande… om man nu inte går på naturvetenskaplig linje i gymnasiet. 😉

Stalker är en sleeper (ehe). Känner igen känslan med det bruntonade fotot och att det kändes skönt när det blev lite grönt. Stalker har vissa magiska sekvenser och jag är glad att jag har sett den.

Sleeper har jag också sett. Inte nån Allen-favvo men hyfsad. En svag trea.

Imorgon om Gamer? Kanske inte, för den verkar vara recenserad av två snubbar… Men usel är den. Och dessutom har du redan sett den, haha.

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 18:12

Jojjenito:
Gamer hade fallit på alltför ointressanta regissörer men nu föll den bort av andra – naturliga – skäl 😉

Svara

filmitch april 9, 2014 kl. 19:26

Ha ha ha roligt tema i temat 🙂
Primer har jag sett och den var intressant………?????
Stalker vill jag se men anar ett Tree of life
Sleeper mnjae

Svara

Fiffi april 9, 2014 kl. 20:19

filmitch:
Nja, det blev väl kanske inte tre kanonfilmer idag men jag sparar den bästa tills imorgon 🙂

Svara

Movies - Noir april 9, 2014 kl. 23:47

Sett Primer och den var småintressant, men lite trist. Sleeper tyckte jag var helt ok. Kul med sci-fi/komedi av Woody Allen.

Stalker har jag inte sett. Inte så lockad av A.T., men inte helt omöjligt att den och någon annan av hans 70-talare dyker upp i Decennier

Svara

Fiffi april 10, 2014 kl. 10:37

Movies-Noir:
A.T är ingen regissör som direkt lockar mig heller men han har “nåt”. Det är filmer som är kul att ha sett men inte så roliga att se 😉

Svara

Steffo april 10, 2014 kl. 09:45

Äntligen “utsläppt” från sjuksängen! Hurra!

Rolig trio du valt! 🙂
Sleeper och Stalker är de jag sett…för länge sedan. Fattade inte så mycket av Stalker ska jag erkänna. Man kanske måste göra en omtitt…av nostalgiska skäl om inte annat.

Och visst är delar av Stalker inspelad på Gotland!?! Har precis för mig det…?

Svara

Fiffi april 10, 2014 kl. 10:39

Steffo:
The man cold is over? Grattis! 🙂

Det kan stämma med Gotland. Jag har inte läst det själv men det skulle inte förvåna mig.

Svara

Leave a Comment

{ 5 trackbacks }

Previous post:

Next post: