BE KIND REWIND

8 april, 2014

Jag har verkligen medvetet undvikit den här filmen. Jag har vetat om den sen den kom, jag har hört vänner prata gott om den, jag har sett fodralet i reabackar, jag har klickat bort den från TV-apparater, jag har verkligen INTE velat se den och allt, precis allt, är Jack Blacks fel.

Det tokiga är att hur illa jag än tycker om Jack Black så har jag liksom förträngt att jag gillar Mos Def. Jag såg massor med grejer med honom under min mest massiva Dave Chappelle-period, det är en svinbegåvad kille. Och regissören Michel Gondry, han kan sina prylar. Varför lät jag Jack Black svärta ner den här filmen? Jag förstår det inte.

Det var en kväll när jag skulle se nån film på Netflix, nån bra, utvald, genomtänkt film men jag klickade fel, jag klickade snett på nåt vis och Be kind rewind började rulla. Jag lät det vara en minut eller två och sen kunde jag inte förmå mig stänga av. Jag tittade på filmen på min laptop och när jag skulle tömma diskmaskinen fick den – och filmen – följa med mig ut i köket, när jag skulle greja med tvätten fick den också följa med. Jag kunde helt enkelt inte, ville inte, stänga av.

Den lilla videobutiken hotas av nedläggning när hela fastigheten utdöms. Antingen måste ägaren Elroy (Danny Glover) punga ut med en jäklarns massa pengar för att renovera byggnaden eller så måste han flytta och därmed få hyran tokhöjd eller så får han klappa ihop. Samtidigt knackar världsnyheten DVD på dörren och VHS-banden som ligger Elroy så varmt om hjärtat känns en anings…passé.

Elroy bestämmer sig för att åka till sin närmaste konkurrent för att utöva lite klassiskt spioneri och lämnar över butiksansvaret till sin anställde Mike (Mos Def). Det enda Elroy vill är att Mikes polare Jerry (Jack Black) inte ska sätta sin fot i butiken för Jerry är rätt weird. Och klumpig. Han förstör. Elroy anade inte hur rätt han hade. Jerry ”råkar” nämligen radera alla butikens VHS-kassetter då han klättrat bland elledningar, fått sig en tokjävla elektrisk stöt och blivit en magnet i människoform.

Be kind rewind är en stor portion nostalgi men den sprudlar även av mysighet, kreativitet, styrkan i att ha vänner och en hel del knäppa grejer. Och Fats Waller. Man får inte glömma Fats Waller.

Det fanns ingenting med Be kind rewind att vara rädd för, inte ens Jack Black även om blotta åsynen av honom oftast driver mig till vansinne. Jag gillar inte honom här heller men han funkar i rollen. Ett hoppsan-klick på ett tangentbord blev alltså till en riktigt bra filmstund. Så kan det också gå.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia april 8, 2014 kl. 07:37

Har av någon anledning också skyggat lite för Be Kind och jag har inte ens något emot Jack Black. Men hade en trevlig nära-Gondry-upplevelse i helgen så jag ska nog sluta skygga nu.

Svara

Fiffi april 8, 2014 kl. 19:25

Sofia:
Nu blir jag såklart nyfiken på vilken Gondry-film du såg. Kommer det en recension snart?

Svara

Sofia april 9, 2014 kl. 05:30

App, app, app — _nära_-Gondry-upplevelse… 😉 Inte jättesnart, de närmaste inläggen är redan intecknade och sedan blir det ju musikalpåsk som ”vanligt”

Svara

Carl april 8, 2014 kl. 13:26

Underskattad film. Den marknadsfördes väl som en tokig Jack Black-film vilket säkerligen stötte bort många som kan uppskatta filmen och istället attraherade många som inte borde sett filmen.

Svara

Fiffi april 8, 2014 kl. 19:26

Carl:
Helt korrekt analys av marknadsföringen och dess problem skulle jag säga 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: