FRANCES HA

Frances (Greta Gerwig) är kanske som vilken ung kvinna som helst – lite knasig, lite klok och inte så lite full av drömmar. Hon hankar sig fram som dansare fast hon kanske inte har hundraprocentig fallenhet för just detta, hon  är inneboende hos bästa vännen Sophie (Mickey Sumner, ja hon är Stings dotter) i en lägenhet i New York. När Frances pojkvän Dan får för sig att dom ska köpa flytta ihop och köpa nakenkatter får hon kalla fötter och det funkar för henne precis som det funkar i verkliga livet: ett beslut leder till ett annat, en sten sätts i rullning och en ny fas av livet drar igång oavsett vad man tycker om saken. För Frances är det Dan som blir reagenten, magnesiumbiten på kemilektionen.

När filmen skulle börja på Victorias största salong på Söder i Stockholm stod det en äldre man i gången på sidan av biofåtöljerna och pratade högt i sin mobiltelefon. Lamporna släcktes, gubben slutade inte prata och det blev början-till-lynchmobbstämning i salongen. Hallelujah! tänkte jag och ville krama alla. Det var många som i gemensam trupp motat ut gubben om han inte självmalt lämnat salongen och det är en reaktion jag saknat så många gånger i liknande situationer. Tyvärr visade det sig att flera av dom som skrikit högst var snabbast att själva kolla mobilerna, redan en kvart in i filmen var det viktigare att svara på sms än kolla på Frances vedermödor.

Men det är just det. Filmen. En svartvit pratig enkel liten film som handlar om allt och just ingenting, visst kan den uppfattas som tråkig av många, så tråkig att Candy Crush pockar på uppmärksamhet. Men jag ser också en handfull människor som lutat sig mot ryggstödet på stolen framför som om dom vill insupa filmen ännu närmare, ännu mer. Jag ser att den medelålders killen till höger om mig ler mycket och när han skrattar gör han det snällt och med hela kroppen. Filmen. Jag tror den kan ha den inverkan på människor. Den gör en mysig. Den får en att vilja drömma, att göra dumma saker, säga ogenomtänkta meningar om allt som faller en in, sova utan strumpor med vänner, bråka med idioter, försonas, se världen, boa in sig i det som för närvarande är ens hem.

Min dotter drömmer om New York. Hon vill bli en verklig Ally McBeal med allt vad det innebär av knepiga juridiska mål, arbetskamrater som utropar poughkeepsie och tvåhandsfattning runt varma starbucksmuggar. Frances Ha var ingen lätt film att se för henne. Den gav en tämligen verklig bild av New York, långt från flådiga advokatkontor, högklackade skor och perfekta ansikten och hon fick sig en tankeställare att vilja kämpa ännu mer för sin dröm om en vindsvåning med utsikt över Central Park och en advokatbyrå som endast hjälper kvinnor i nöd.

Drömmar är viktiga. Nej, drömmar är banne mig livsviktiga. Frances Ha hade sina,  jag har mina, Noah Baumbach och Greta Gerwig hade sina. Kanske var deras dröm att se manuset till Frances Ha bli verklighet. Det var en bra dröm som blev till en bra film. Jättebra skulle många andra säga men jag nöjer mig med bra. För mig är den nämligen bra, men utan prefixen ”bara”.

4 svar på ”FRANCES HA”

  1. Nu var det ett tag sedan jag kommenterade här i spalterna. Här är jag igen! Skeptisk som alltid, nej men det ska nog gå bra… för den här filmen älskade jag!

    Men då… det är ju just det där som får vissa att plocka upp Candy Crush-speleriet som är så vackert. Ett par lite äldre damer bakom mig, i samma salong, satt under eftertexterna och diskuterade högt om att de tyckte filmen emellanåt var seg. Har aldrig förstått mig på det begreppet vad gäller film. Tyckte den speglade verkligheten bra. Seg eller inte. Annars var de överlag positiva och sa något i stil med att ”det är ju sånt som är modernt i de där kretsarna”.

    Hehe, känner inte din dotter och hennes New York-drömmar men är det inte just tillvaron i ”Frances Ha” som alla ungdomar vill åt idag (2013)? Det där lössläppta slit och släng-livet där man går från innerstadslägenhet till en annan på helgkvällarna, har sina kompisar som en familj, bor kollektivt och beundrar varandras medvetna inredning? Den vill jag åt i alla fall. Å andra sidan är jag 22 och inte tonåring. Kanske ligger mycket i det.

    1. dan:
      Jag tror att dotterns aber med NY-livet i filmen är att hennes dröm om New York visade sig vara något som också kan vara ganska…vanligt. Som hemma på’t ungefär. Människor är människor överallt, verkligheten är inte som bakom den softade linsen på Ally McBeal. Men samtidigt, hennes dröm är hennes. Kanske blir hon sin egen Ally en vacker dag. 🙂

      Kul att du gillade filmen. Var vi på samma visning?

        1. dan:
          Läste din förra kommentar lite för snabbt, trodde att du syftade på att ”dina” tanter var i samma salong som mobilgubben. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.