Goya´s ghost

12 augusti, 2011

För ett par somrar sedan var jag någonstans i Östergötland på resande och hungrig fot. Jag stannade vid det första matstället jag hittade vilket var en liten lokal pizzeria. Alla dom sedvanliga pizzorna fanns förstås på menyn men så även en variant som kallades STORSPECIALAREN. Den lät underlig, ja nästan lite grotesk men jag tänkte att här kommer jag aldrig hamna igen, varför inte prova denna lilla hålas specialitet?

En pizza med skinka, oxfilé, bearnaise, kebabkött, vitlökssås och champinjoner, ja, hmmm, extra allt och lite därtill, så var det ju men att den dessutom var dubbelt inbakad blev en överraskning, likaså att dom serverade denna med en rejäl portion pommes frites – inuti . Det blev för mycket för mig. Pompan blev snabbt mjuk i all den där såsen och magsäcken proppsmock bara efter ett par tuggor.

Att se Goya´s ghosts är som att befinna sig på den där pizzerian igen och se det där flottiga lasset på tallrik bäras in och inse att ja, jag har visserligen beställt det men nej, jag vet faktiskt inte vad det ska klassas som – egentligen. Är det ens mat?

Milos Forman har med Goya´s ghost gjort ett filmiskt porträtt av en stor konstnär (Francisco Goya) som inte säger ett skit om vem konstnären egentligen var. Han har även lyckats med något som jag trodde var en omöjlighet och det är att göra Stellan Skarsgård fullständigt genomskinlig som skådespelare när han gestaltar denne Goya. En lösnäsa och bruna linser gör ingen karl, som jag brukar säga.

Forman har även lyckats få in en kärlekshistoria som egentligen bara är ett utnyttjande av minderårig, ett vidrigt fängelsedrama, en berättelse om en psyksjuk kvinna som blivit av med sin dotter, en familjetragedi med en hämndlysten patriark i spetsen, lite spansk inkvisition, en smula fransk revolution, en Javier Bardem som inte direkt är i högform och Natalie Portman i två roller, båda med löständer. Det är klart det snurrar i skallen och luktar blöt pommes lång väg.

Filmen är i ärlighetens namn så spretig att det är svårt att ta den på allvar men däremot inte sagt att den är rätt igenom jättedålig. Vissa bitar är det absolut men det finns även scener som inte släpper utan som sitter där på en hjärtklaff och bara mal och mal och mal.

Natalie Portman är JÄTTEBRA, alltså nu snackar vi nästan Black swan-klass här (men bara nästan). Hon är i vissa scener sminkad nästintill oigenkännlighet men hon lyckas behålla sin karaktär och inte bara bli en söndersminkad Natalie Portman som grimaserar för att leka ful. Hon ÄR ful här, riktigt stenful faktiskt och det är sjukt skönt att se (kolla hela förvandlingen här).

Hade det varit någon mindre känd regissör som knåpat ihop den här filmen hade jag kanske kunnat se mellan fingrarna aningens mer än jag kan nu, men namnet Milos Forman förpliktar, så är det. Jag kan alltså inte göra mer än att krampaktigt  hålla ihop fingrarna och tycka att det är jävligt synd på så rara ärtor att göra en STORSPECIALARE av Goya på det här viset. Skäms Milos! Skäms!

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 12, 2011 kl. 12:21

Nä, Portman var verkligen inte bra här. Eller också kunde jag bara inte se förbi hennes vidrigt dåliga sminkning, det blev banne mig parodi varenda gång hon dök upp. Goya’s Ghost var inte bra på någon fläck!

Svara

Fiffi augusti 12, 2011 kl. 23:20

Sofia:
Oj, va, näe, hmmm, tyckte du hon var SÅ dålig. Jag gillade henne till och med med löständerna när hon var dottern, spanjorskan. 😉 Kanske hade jag en bra Natalie Portman-dag helt enkelt 😉

Svara

Sofia augusti 15, 2011 kl. 18:54

Ja, det måste du ha haft. Jag kan knappt tro att sminkningen är verklig utifrån bilden i recensionen 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: