Svensk söndag: HALLÅHALLÅ

3 augusti, 2014

Det är inte var dag jag knaprar Pepcid som biogodis men när jag hyrde Maria Bloms fjärde långfilm Hallåhallå var jag tvungen att göra just detta. Och, faktiskt, det gjorde mig glad även om det var svinsurt i magen samtidigt.

Jag kände igen mig så mycket i Disa (Maria Sid) och hennes liv att jag flera gånger var tvungen att pausa filmen för att skratta lite, andas lite, slå lite på en kudde och hämta fler tabletter.

Disa är nyskild från Laban och jobbar som undersköterska. Hon kämpar på, försöker hålla humöret uppe och lever ett okej liv med sina två små döttrar Alva och Elin. Men livet hålls liksom bara flytande, hon kan inte säga att det är rätt och slätt BRA på något plan. Hon känner sig lite ful, lite fel, lite för mycket, lite för lite, lite för ensam, lite för rädd, lite för nedtryckt av sina föräldrar.

Hur vet man när man är lycklig? Hur vet man vad man tycker, vad man känner, vem man är? frågar Disa en patient hon kommit nära och det är just det, alla dessa frågor som man så ofta ser på film men som så sällan behandlas…vettigt. Ja, vettigt. På allvar. På riktigt. Utan att bli högtravande, svårt eller konstigt. Klart som fan att det är jobbigare att se den här filmen än nåt amerikanskt random relationsdrama men måste allt vara så lätt? Samtidigt är det klart som fan att en film som Hallåhallå inte lika lätt hittar sin publik som samma amerikanska relationsdrama.

Med det sagt så är det här ingen film om svårmod, den är rolig – också. Och den är bra – också. Filmen har ingenting som ens är i närheten av styltig dialog, historien berättas med ett skönt flow och jag känner mig lite kär. Kär med halsbränna.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch augusti 5, 2014 kl. 19:46

Ok tar till mig tipset – lovande att det var bra dialog.

Svara

Fiffi augusti 5, 2014 kl. 22:20

filmitch:
JÄTTEBRA dialog för att vara ännu tydligare 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: