GRÄNS

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar är bland det bästa jag läst i novellsamlingsväg. Flera av berättelserna har jag återkommit till otaliga gånger då dom inte släppt från hjärnan men inte fan är det någon lösning att läsa dom igen. Snarare tvärtom.

Dagens film Gräns är baserad på en av novellerna Pappersväggar men den är inte en av mina favoriter (vilket antagligen säger betydligt mer om mig än om Gräns som novell i sig). Berättelsen kretsar kring Tina (Eva Melander), en kvinna i 34-40-års åldern som jobbar som tulltjänsteman. Hon har en besynnerlig egenhet och det är att hon kan känna lukten av fuffens på långt håll. Skuld, skam, perversiteter och andra kriminella handlingar går inte att hålla inom sig när hon är i närheten, direkt börjar vänster överläpp skaka och hon sätter dit en på studs.

Tina bor i ett sommarstugeliknande hus i skogen med sin (pojk?) vän Roland (Jörgen Thorsson) och hans muskelhundar, hundar som för övrigt inte verkar gilla Tina ett endaste dugg – och vice versa. Den gamla pappan (Sten Ljunggren) bor på ett äldreboende och det känns som att hans minne sviker allt mer men när han har en klar dag upplever jag honom som en varm och charmig pappa.

En dag på jobbet kommer Vore (Eero Milonoff) gåendes genom tullkorridoren och Tina sniffar oråd. Hon stannar honom, han tas åt sidan för att visa upp den medhavda väskan och där och då kickar historien igång på riktigt.

Att skriva mer om handlingen i Gräns är att begå en dödssynd. Högmod, girighet, lättja, avund, frosseri, vrede, lust och att spoila handlingen i Gräns. Åtta dödssynder alltså och måste dom absolut ner till sju är det inte den sista som skall avlägsnas. Jag har nämligen sett en del recensioner som spoilar skiten ur filmen och det gör mig riktigt irriterad (tex Kulturnyheterna/SVT och nej jag tänker INTE länka till den) för det här är en film du antingen känner till pga läst förlagan eller inte känner till alls pga perfekt. Att filmen är BRA har ju Svenska Filminstitutet redan bestämt då Gräns blev utnämnd till Sveriges Oscarskandidat i år.

Den där utnämningen kan förklara att då jag – före utnämningen – bokade biljett till rätt uträknad dag, tid och sittplats = endast 3 platser bokade i hela salongen slutade med att jag hamnade i en helt fullsatt salong – trots eftermiddagsvisning. Jag lyckades dock byta min plats längst bak till mitten på rad 1 och med facit i hand var det ett smart drag.

Att sitta på rad 1 och med bakåtlutat huvud förpassas in i denna ytterst ovanliga, suggestiva och mystiska historia var nämligen alldeles ljuvligt. Regissören Ali Abbasi har med en genial fingertoppskänsla balanserat på nåt som i andra händer säkerligen kunnat upplevas som lyteskomik och riktigt jävla cringe men här blir en kärleksfullt berättad historia om utanförskap och gränser, många sorters gränser.

Flera gånger under filmens gång tänkte jag ”Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

I normala fall tror jag det här är en film som borde locka 20-40000 biobesökare, kanske skulle den spela i samma liga som Jätten och Efterskalv, udda små pärlor som inte når fram till tillräckligt många. Det är – på pappret – verkligen inte en film för alla men det är en film som många kommer ge en chans just på grund av Oscarsbuzzet.

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. Och att Eva Melander kommer få en Guldbagge för Bästa Kvinnliga Huvudroll! Oscarsstatyetten däremot, den kommer nog bli svår att ro hem.

Jag pratar mer om Gräns i avsnitt 155 av filmpodden Snacka om film. Lyssna här, till exempel.

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Svensk söndag: HALLÅHALLÅ

Det är inte var dag jag knaprar Pepcid som biogodis men när jag hyrde Maria Bloms fjärde långfilm Hallåhallå var jag tvungen att göra just detta. Och, faktiskt, det gjorde mig glad även om det var svinsurt i magen samtidigt.

Jag kände igen mig så mycket i Disa (Maria Sid) och hennes liv att jag flera gånger var tvungen att pausa filmen för att skratta lite, andas lite, slå lite på en kudde och hämta fler tabletter.

Disa är nyskild från Laban och jobbar som undersköterska. Hon kämpar på, försöker hålla humöret uppe och lever ett okej liv med sina två små döttrar Alva och Elin. Men livet hålls liksom bara flytande, hon kan inte säga att det är rätt och slätt BRA på något plan. Hon känner sig lite ful, lite fel, lite för mycket, lite för lite, lite för ensam, lite för rädd, lite för nedtryckt av sina föräldrar.

Hur vet man när man är lycklig? Hur vet man vad man tycker, vad man känner, vem man är? frågar Disa en patient hon kommit nära och det är just det, alla dessa frågor som man så ofta ser på film men som så sällan behandlas…vettigt. Ja, vettigt. På allvar. På riktigt. Utan att bli högtravande, svårt eller konstigt. Klart som fan att det är jobbigare att se den här filmen än nåt amerikanskt random relationsdrama men måste allt vara så lätt? Samtidigt är det klart som fan att en film som Hallåhallå inte lika lätt hittar sin publik som samma amerikanska relationsdrama.

Med det sagt så är det här ingen film om svårmod, den är rolig – också. Och den är bra – också. Filmen har ingenting som ens är i närheten av styltig dialog, historien berättas med ett skönt flow och jag känner mig lite kär. Kär med halsbränna.

Svensk söndag: MIN STORE TJOCKE FAR

Osvald, lyssna på mig. Vi har en pappa som inte riktigt är som andra.”

Osvald Nilsson (Nick Börjlind) vet att hans pappa är lite annorlunda. Det är sommarlov 1959 och Osvald är nånstans i Sörmland med sina föräldrar Victoria (Ann Petrén) och Fritz Algot ”Tjaffo” Nilsson (Rolf Lassgård). Pappan har lovat Osvald att spela fotboll då han själv behöver gå ner några kilo samtidigt som han har lovat kyrkokören att lära dom sjunga en argentinsk mässa. Samtidigt dricker han rätt hårt, flirtar med damer och snackar goja. ”Säg inte till mamma att jag småtuggar lite med en pudding”. Han går på restaurang med sin son men byter lite snabbt bord till nån med klänning och tvingar Osvald käka pompa i sin ensamhet och samtidigt hålla en hemlis.

Jag såg den här filmen när den kom 1992. Då tyckte jag den var rätt bra. Jag identifierade mig inte med någon särskild, jag såg filmen rakt upp och ner så som man kanske alltid borde göra men som jag sällan kan. Tjaffo var en tjock men charmig pappa men han var i alla fall en pappa. Han var där i fysisk form även om han sällan var det i psykisk.  Nu såhär tjugo år senare är mina sympatier med Ann Petréns Victoria och jag önskar bara att hon skulle FLY. Ta Osvald i näven, ordna sig ett eget liv, träffa Tjaffo på sina egna premisser och inte på hans. Jävla gubbjävel!

Nu är det väldigt få människor som är rent svarta eller vita, gråskalan är som tur är utbredd även bland narcissister och alkoholister. Det går därför inte att tycka genuint illa om den där stora tjocke fadern men det går att se på livet på ett annat sätt. Det där var 1959. Skulle det kunna hända 2014? Ja, kanske. Varför inte?  Rolf Lassgård har väl varit med på listan över Sveriges sexigaste män sen i mitten på 90-talet, har han inte? Är man bara snygg vad gör det om det fyllevinglas och ljugs?

Jag tycker fortfarande att filmen är godkänd men jag ser den inte med värme i magen som jag gjorde sist. Jag misstänker att det beror på att den 20-åriga jag inte riktigt hade samma synskärpa som mitt 40-åriga jag. Och tvärtom. Men Ann Petrén är som vanligt självlysande. Det fattade jag inte heller – då.

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

MASJÄVLAR

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron)  är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.

Fiffis filmtajm tipsar om: Sommarpratare från filmens värld

 

 

I lördags började Sommar med ett ohyggligt underhållande sommarprat signerat Mark Levengood.

Den här somriga ritualen pågår kl 13.00- 14.30 i P1 varje dag ända fram till 21 augusti och flera av sommarpratarna i år kommer från filmens värld.

Mer info om programmen, när/var/hur du kan lyssna på dom och hela listan på sommarpratare hittar du här.