Två om en: HEAT

3 december, 2011

Heat är en av dom filmer jag tror det skrivits flest spaltmeter om på filmbloggarna runt omkring mig. Det är både regelrätta recensioner, mängder av kommentarer och efterföljande diskussioner och det har till och med dimpit ner ett och annat svordomsfyllt mejl i min mejl eftersom min åsikt om filmen knappast har varit svårtydd.

Heat är en film som både beror och omrör och därför har jag nu tagit hjälp av bloggkollegan Movies-Noir för att bena upp och ut den här filmen en gång för alla.

Längst ner i detta inlägg har jag samlat länkar till alla övriga filmbloggare vars recension av denna film jag hittat. Vet du med dig att du har skrivit om filmen och vill vara med på listan, skriv en kommentar så fixar jag en länk.

Nu kör vi!

 

 

Heat och Mästerliga Mann – av Movies-Noir

 

 

Heat var ett projekt Michael Mann jobbade på under en längre tid. Han skrev manuset redan någon gång i början av 80-talet och förfinade det efter att TV-filmen “L.A. Takedown” gjordes 1989.

Historien om den yrkeskriminelle Neil McCauley (Robert De Niro) och polisen Vincent Hanna (Al Pacino) på varsin sida om lagen är delvis baserat på verkliga händelser där Michael Mann tagit hjälp av polisen som i verkligheten jagade Neil. De två är väldigt lika varandra och har pga det en gemensam respekt för varandra. De är båda hängivna sitt yrke, har svårt att leva i ett normalt förhållande, de är intelligenta och gör allt för sin heder och sina kollegor.

Filmen inleds med att visa ett värdetransportrån som Neil (De Niro), Chris (Val Kilmer), Michael (Tom Sizemore), Trejo (Danny Trejo) samt Waingro (Kevin Gage) utför med iskallt utförande, men där något går snett. Waingro är ny i gänget och visar sig vara allt annat än pålitlig när han kallblodigt skjuter en av väktarna. Redan här visar man tidigt vad de går för och att de inte tänker låta något lämnas åt slumpen. Neil är ledaren i gänget, och även ensamvargen då de övriga har sina kvinnor och i vissa fall barn. Men även Neil träffar en kvinna, Eady (Amy Brenneman), som inte har en aning om vad han egentligen är. Precis som karaktären så var skådespelerskan emot det kalla och våldsamma hon läste i manuset. Det gjorde henne än mer rätt för rollen tyckte Michael Mann och hon accepterade rollen.

Vincent (Al Pacino) är inne på sitt tredje äktenskap, men även denna gång är det ingen dans på rosor, även om gnistan i äktenskapet fortfarande finns där. Styvdottern Lauren (Natalie Portman) har personliga problem och hennes biologiska far verkar inte bry sig nämnvärt om sin lilla flicka. Men även om Vincent lägger märke till Lauren så är han inte där för henne som han kanske borde vara. Han är helt enkelt för upptagen med sitt jobb och den nya ligan som han är fast besluten att få fast – med alla medel. Något som tyvärr inte visas, men som både var med i ursprungsmanuset och det finns tydliga tendenser till, är att Vincent har ett kokainberoende. Innan hans nuvarande tjänst, där han jobbar med grova brott som mord och väpnade rån, var han narkotikapolis, vilket förklarar var han (förmodligen) fick sitt beroende. Detta gör även att Pacinos lite skrikiga och oberäkneliga utbrott passar väldigt bra, men som man lätt tar för överspel.

Den inledande timmen låter filmen bygga upp de olika karaktärerna, främst i Neils gäng, men även Vincent, hans familj och kollegor. Sen är det dags att sätta i en högre växel när Vincent bestämmer sig för att ta ett möte med Neil. Han ser till att Neil förföljs med helikopter och han tar själv en helikopter till en bil i närheten för att hinna ikapp Neil och ta ett snack dem emellan. Det är också här filmens spänning börjar bli kännbar, nästan elektrisk. Vincent och Neil tar en kopp kaffe och i det ögonblicket förstår man att det inte kommer sluta lyckligt för en av dem. Neils disciplin är något utöver det vanliga och han tänker inte låta någon eller något komma mellan honom och hans mål, varken polisen eller en kvinna.

Det är en film som må vara lång med sina 170 minuter, men det är inte alls svårt att komma in i filmen och bara vilja fortsätta följa utvecklingen och se ödet för de inblandade. När man kommer till den häpnadsväckande, högst trovärdiga och imponerande bankrånsscenen så finns det inte något annat ord än mästerligt att beskriva det på. Filmen är här kanske på topp och bibehåller detta grepp om mig ända till eftertexterna. Visst kan man tycka att det skulle ha slutat på ett annat sätt, att fel beslut togs och annat, men det är svårt att klaga på något när filmen är så pass bra som den är så som den är. Musiken av Elliot Goldenthal (med hjälp av flera låtar av Moby) är så där lagom mörk och riktigt passande som Michael Mann är känd för att välja till sina filmer. Och fotot av Dante Spinotti, som jobbat med Michael Mann på ett flertal filmer, är fläckfritt och gör L.A. väldigt vackert, speciellt nattetid.

Samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Neil och Vincent så finns många sidohistorier som är intressanta att följa och gör detta till den episka kriminalfilm det är. Waingro får en betydande roll i spelet och visar sig vara mer än bara en simpel kriminell. Likaså får historien med Roger Van Zant (William Fichtner), som försöker lura Neil och hans gäng när de ska göra affärer tillsammans, ganska stort utrymme. Chris (Val Kilmer) med sin fru Charlene (Ashley Judd) går igenom problem då Chris lider av spelberoende samtidigt som hon är otrogen, och så vidare.

Men det absolut viktigaste, förutom ett välskrivet och kompakt manus, är filmens stämning. En sådan här film hade lätt kunnat bli till en actionfilm i mängden där karaktärerna ska vara coola, ha häftiga repliker och där det bara är ytligt. Och det är varför filmen är så bra som den är – professionell och seriös till hundra procent.

 

 

 

Som sur testosterongrädde på moset av Fiffi

 


 

Det snöade som det gör på film över skyskraporna och dom gula taxibilarna. Det var julafton 1995 och jag hade tre dagar kvar på min fyramånaderstripp runt jorden. Tre dagar kvar, tre dagar i New York och min första jul både som både brunbränd pepparkaka och långt bort från familjen.

Jag knatade runt på Times Square bland alla andra som struntade totalt i vilken dag på året det var. Jag åt tomatsåsindränkta köttbullar av samma size som dom som Adam Sandler får i handen av den där gamla tanten i The wedding singer. Köttbullar som ser ut som handbollar. Fan så groteskt egentligen men jösses så gott det var där och då. Det var dessutom det närmaste jag kom ett julbord.

För att få dagen att gå bestämde jag mig för att se en lunchfilm och en kvällsfilm på bio. Lunchfilmen blev den “myspysiga” (host) tjejfilmen Waiting to exhale (Hålla andan på svenska) och kvällsfilmen blev “killfilmen” Heat. Precis som när jag äter Nogger sparar jag det bästa till sist men Heat visade sig inte vara i närheten av en nougatklump, snarare något man kan hitta i en bortglömd mjölktetra efter ett par dagar i solen.

Det var så mycket snack om Al Pacino versus Robert De Niro, så mycket massmedialt tugg om “the battle of the giants” och jag gick på´t, min puls stegrades alldeles ofrivilligt för visst var det nåt extra jag skulle få se. Nutidens (fast numera dåtidens) två största manliga skådespelare skulle spela mot varandra i samma film åsså lite julafton i världens ballaste stad som grädde på moset. Det borde ju ha blivit nåt alldeles fantastiskt av den här kvällen, men inte då.

Salongen var fullsatt in till sista fåtölj. Det luktade smör med popcorn (inte tvärtom) och ljummen korv med bröd. Filmen börjar och publiken jublar när namnen AL PACINO och ROBERT DE NIRO visas i vita versaler bredvid varandra. Sakta sakta tuggar sig filmen igång som en bortglömd skördetröska i en gammal lada, en skördetröska i desperat behov av både oljebyte, full tank och ny stoppning i förarstolen. Men regissören Michael Mann vill varken pröjsa för rekond eller service, han förlitar sig på dom stora namnen, på högdjuren och det visar sig vara bland det dummaste han gjort.

Heat är en två timmar och femtio minuter lång “actionfilm”. Trailern berättar för mig att det här är en film som andas spänning, fullt ös och det med högklassiga skådespelarprestationer och att Pacino och De Niro för första gången i världshistorien ska spela mot varandra, inte i samma film utan mot varandra. Det är inget annat än falsk marknadsföring. Dessa två män befinner sig i samma scen samtidigt i typ vadå, EN minut? Två?

Om jag ska försöka att pedagogiskt förklara exakt VAD det är som gör att jag tycker Heat är en skitfilm så skulle jag säga såhär:

1. Den är långtråkig.

2. Den ska låtsas vara något den inte är och det är få saker i filmvärlden som gör mig mer irriterad än det.

Dum och dummare gör inte sken att vara ett djupt och intellektuellt Bergman-drama, Ocean´s eleven försöker inte vara Dansar med vargar, det funkar liksom inte så. Men Michael Mann vill med Heat befinna sig i det typ av finrum som min granne hade när jag var barn, ett rum med glasdörrar, vit heltäckningsmatta och glasfåglar i vitrinskåp, ett rum som ingen fick befinna sig i annat än på juldagens morgon. Han vill så gärna vara i den där rummet men egentligen står han i hallen med leriga Tretorn-stövlar och skrapar med foten. Mer pedagogisk än så kan jag inte vara.

Men mitt i all urjävlatråkig Heat-filmmisär så finns det faktiskt några glädjeämnen: Diane Venora som Al Pacinos kärlek Justine, Natalie Portman som Al Pacinos styvdotter och Val Kilmer som Val Kilmer i tofs. Jag tar till mig dessa tre, lägger dom i min Heat-minnesbank och försöker förtränga resten för Heat är ingenting annat är något så osexigt som ett pretentiöst gubbdrama.

Heat är för mig lika skunkigt som en femtioårig man med hästsvans och röd sportbil som tror att han är ung bara för att han raggar på gymnasieungdom, har en plånbok i krokodilskinn och använder balsam. Nuff said om detta.

Vill du läsa mer om Heat? Klicka här nedan och avnjut sköna recensioner:

Rörliga bilder och tryckta ord

Addepladdes j-vla filmblogg

Plox

Captain Charismas Filmblogg

{ 32 comments… read them below or add one }

Jojjenito december 3, 2011 kl. 10:31

Två underbara texter om Heat (en film som jag har sett och gillat skarpt men inte skrivit om). Alltid intressant när två olika åsikter om en film möts på det här sättet. Båda era inställningar till filmen kommer verkligen fram, lyser igenom mellan raderna. M-Noir uppskattar seriositeten, Fiffi tycker den är långtråkig. Fast Fiffi, det finns ju en scen till där de är med samtidigt även om De Niro har kikare, haha. 😀

Själv står jag alltså i det här fallet på M-Noirs sida.

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 14:57

Jojjenito:
Kul att du uppskattade vårt långa inlägg. Det är mycket känslor inblandade och det är ju en film som väldigt få verkar tycka är en ” vanlig simpel medel-trea”. Vad skulle den få för betyg av dig?

Svara

Jojjenito december 3, 2011 kl. 15:53

Mja, en klockren fyra skulle jag nog dra till med. Men det är bara en känsla jag har efter att ha sett filmen för kanske tio år sen. Det kan vara dags för en omtitt med färska åsikter.

Svara

Movies - Noir december 3, 2011 kl. 19:08

Jojjenito: Tack för att du (och alla andra) orkade läsa igenom texterna. Personligen tycker jag filmen funkar lika bra nu när jag såg den som när jag såg den för första gången (tyvärr har jag inget biominne som Fiffi har då jag såg den på video första gången).

Det är kul att läsa Fiffis verkligen negativa syn på filmen. Precis som andra som inte gillar filmen verkar man haka upp sig på att De Niro-Pacino bara är tillsammans i en scen. Kan tänka mig att man blev lite besviken på detta när filmen kom för man hade förväntat sig mer scener dem emellan. Men för egen del är det ju lite det som är grejen. När de väl träffas har spänningen byggts upp och efter deras möte är det liksom som “nu kör vi”.

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 20:55

Jojjenito:
För egen del hade jag precis samma åsikt om filmen 1995 som jag hade härom dagen 😉

Svara

filmitch december 3, 2011 kl. 12:09

Underhållande morgon(?) läsning 🙂 Hamnar lite mittemellan Fiffi & M-noir. Filmen är lååååång och det finns en prettovarning men samtidigt är den ganska spännande när det väl händer något t.ex rånet. Mitt problem är Pacinos överspel som gör filmen i närmaste outhärdlig att se. Noir förklarr detta men är det inte en väldigt stor produktionsmiss att behålla karaktärens agerande utan att förklara detta?
Två fina och bra recensioner på en halvdan film. Jag tackar.

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 14:59

filmitch:
Tack för att du tycker texterna är underhållande, det värmer 🙂

Svara

Movies - Noir december 3, 2011 kl. 19:14

filmitch: Visst vill Mann väldigt mycket med filmen och ser man inte det stora med filmen i den här genren så kan det lätt kännas lite pretto, det håller jag med om. Men det är inget jag känner av utan det känns mer som att man fått till det mesta på ett ypperligt sätt som gör att jag som tittare blir engagerad i inte bara en eller två karaktärers öde utan de allra flesta.

Jag kan förstå att man inte supergillar filmen som jag och många andra, men man måste ändå kunna erkänna att filmen är skickligt utförd, gilla musiken, fotot, eller något som gör att den inte får en etta som en genomusel film får i mina ögon. Men det är klart, går man endast efter filmupplevelsen/känslan man får när man ser filmen, då kan jag köpa det. Och det är tyvärr så Fiffi ser på filmen.

Svara

Movies - Noir december 3, 2011 kl. 19:17

filmitch: Glömde svara på Pacinos överspel, karaktärens kokainmissbruk och “produktionsmissen”.

Jag har aldrig haft problem med Pacinos överspel i filmen, men det kan vara för att jag köper att hans karaktär är lite “out there” plus det faktum att det framgår att han jobbat inom narkotikaavdelningen och på så vis kan man dra sina egna slutsatser. Kanske borde man visat detta missbruk, men samtidigt är det lite intressant att man utelämnar det och bara “hintar” om det.

Svara

Henke december 3, 2011 kl. 15:16

Hahaha, du gillade verkligen inte denna film, Fiffi! Kul som attans.

Jag håller med om att Pacino spelar över som få i denna film, kokainberoende eller ej. Men vilken maffig film alltså! Skjutscenen efter bankrånet är kanske världens bästa skjutscen (utmanas iofs kanske av pang-panget i Aliens).

Och så har vi en av de bästa och mest gripande mjuka scener i actionfilmens historia, en scen som till och med slår Clarence och Alabamas alla underbara scener. Det är givetvis när Ashley Judd sveper med handen över räcket på balkongen. Jag får bokstavligen gåshud varje gång jag ser den scenen, och om jag är i det minsta obalans fälls nog en tår också. Det finns ett engelskt ord för känslan i den scenen, bittersweet. Och den tunga musiken! Och Ashleys ansiktsuttryck när hon sätter sig i soffan igen! Bara att tänka på den scenen gör att jag knappt ser skärmen längre…

Måste nog se om filmen och skriva en revy…

PS, jag vet att du gillar film, men… “för att få dagen att gå…” I New York City!?! Crazy.

PPS, jag har också fått dagen att gå i NYC, senast var det “Yes man”, en ganska kul komedi med en uppvuxen Jim Carrey. Lika goda kålsupare båda två! 🙂

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 15:22

Henke:
Alldeles oavsett var man befinner sig i världen så finns det dagar som man helst bara vill “klara av” och i mitt fall med just denna dag, denna julafton, med bara några ynka dagar kvar till vardag och svensk vinterkyla så jo, det var en dag jag behövde tänka på annat än både nuet och framtiden. Tyvärr hjälpte Heat föga men det märkte du ju av texten 😉

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 15:24

Henke igen:
Häftigt att du reagerar så starkt på den scenen förresten, själv känner jag bara “vilket larv” typ. 🙂

Svara

Henke december 3, 2011 kl. 15:29

Men var det hemlängtan pga att det var just julafton, eller bara allmän fasa inför att resan snart var slut? Eller något helt annat?

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 15:31

Henke:
En ledsen klump i magen att äventyret snart var över i kombination med att det var julafton men inte “som vanligt”.

Svara

Henke december 3, 2011 kl. 15:36

🙁 ….. o

(ett ledsen min + tårar i en liten pöl)

Svara

Movies - Noir december 3, 2011 kl. 19:25

Henke: Förmodar att du gillar filmen eftersom den får dig att känna något precis som för mig. Bankrånet med sin uppbyggnad och efterföljande pang-pang scen är den bästa på film i mina ögon (iaf finns ingen pang-pang scen som slår den).

Och scenen du nämner med Ashley Judd och Val Kilmer är även den riktigt stark och känslosam. Det är mycket Judds förtjänst, men även musiken, situationen och Kilmers skadade karaktär som gör att den funkar så bra varje gång man ser den.

På tal om NYC och att få “dagen att gå” så fick jag “natten att gå” när jag var där och såg “Donnie Brasco” på premiären. Jag, min bror och ett italienskt par (alltså fyra turister) var de enda vita på visningen och vi trodde vi kommit in i fel salong. När filmen kom igång minns jag att man plötsligt kände en stark lukt och såg ett rökmoln från en av de främre raderna. Efter ett tag blev en man utslängd för att röka braja, hahaha, kommer aldrig glömma den visningen.

Svara

Plox december 3, 2011 kl. 19:27

Sfärens kanske mest efterlängtade text! Sjukt kul att du ställde en positiv och en negativ text emot varandra, gjorde den här texten till helgens höjdpunkt.

Jag är ju inte helt oväntat helt på Movies-Noir´s sida, jag ÄLSKAR Heat. Maffigaste bankrånarfilmen alla kategorier i min mening och jag har så svårt att ta in att man kan tycka så illa om den, haha.

Jag tycker ju att väntan på Pacino och De Niros möte är mästerligt uppbyggd, Mann drar på det och drar på det med stil och finess. När mötet sen tar plats skrivs det ju filmhistoria nästan per automatik. Briljant.

Tackar för omnämnande, nu ska jag gå och se om Heat. 😉

Svara

Movies - Noir december 3, 2011 kl. 19:38

Plox: Tack för de fina orden, och exakt som du säger är uppbyggnaden inför mötet mellan De Niro och Pacino riktigt bra. Finns mycket att gilla med filmen.

Ser fram emot att läsa din text när du sett den !

Svara

Fiffi december 3, 2011 kl. 20:58

Plox:
Kul att du uppskattade texten, verkligen kul 🙂 Jag är även glad för att du gillar filmen mer än jag för nu har jag slösat sex timmar av mitt liv på den här filmen och herregud vad det är bortkastad tid 😉

Svara

Nin december 4, 2011 kl. 22:20

Jätteintressant med era båda texter. Som jag nog nämnt tidigare så älskar jag Heat. Vad är det som gör att man gillar en film kan man undra, inte vet jag men det spelar säkert in när man ser den och jag var helt klart på rätt humör när jag såg denna rulle. Relativt nyseparerad hade jag fått “ledigt” från barnen och skulle se en film… jag kunde verkligen ta Heat på allvar, men jag gillar den nu också. Scenen som Henke skriver om, med Ashley Judd vid räcket, ger mig rysningar. Jag tycker hela filmen vibrerar.

Det finns alltid filmer som alla älskar som man själv är likgiltig inför, själv har jag aldrig fattat Kill Bill…

Svara

Fiffi december 4, 2011 kl. 22:44

Nin:
Det kanske är dags för en Kill Bill-granskningsanalysrecension här på bloggen inom en någorlunda snar framtid? 😉

Vad gäller Heat så kan jag någonstans ändå förstå vad det är du och ni som gillar filmen ser men jag får inte in den känslan i kroppen alls, det går liksom inte. Det är som att jag badat i flytande kevlar och sen ska försöka skära in Heat-auran i kroppen. Stopp på belägg liksom!
Men jag är glad för din skull. Såna filmkvällar växer inte på träd 😉

Svara

Movies - Noir december 4, 2011 kl. 22:54

På tal om Kill Bill gillade jag första, men var inte särskilt förtjust i andra. Tyckte det blev för mycket snack i andra medan första hade det visuella och en ganska bra story. Men att det är lite överdrivet och inte alltid på allvar stör mig en del.

Svara

Nin december 5, 2011 kl. 00:03

Absolut, en “Kill Bill-granskningsanalysrecension” ser jag fram emot. 😉

Movies – Noir: Tycker det har sina poänger att Neil och Vincent inte träffas förrän i fika-scenen. Som du skriver så byggs det upp en spänning under filmen och ännu mer när man får se dem var för sig och sen till slut så möts de.
Intressant om Amy Brennemans verkliga avsky, man känner verkligen att hela hennes värld pajar när hon fattar vem Neil är.
Så har vi ju Waingro, oj oj, riktigt obehaglig.
Jo, det visuella ser jag också i Kill Bill, men sen tar det liksom slut, tyvärr.

Svara

Movies - Noir december 5, 2011 kl. 00:40

Nin: Amy Brennemans karaktär är ju också den enda “normala” karaktären i historien som inte blivit förstörd av denna värld. Men även hon har svårt att motstå och dras sakta men säkert in. Så ja, jag tycker det är intressant att hon även i verkligheten kände som sin karaktär.

Svara

Pladd december 5, 2011 kl. 19:49

Väldigt kul att äntligen få läsa denna utlovade motorsågning. Man kan ju minst sagt säga att du höll vad du lovade. Inte många vedbitar kvar här inte.

Det mesta har redan debatterats här och jag kan inte mer än hålla med alla jämlikar i Heat-älskandet, i synnerhet Movies – Noir. Det är sannerligen en film som kryper in under skinnet på en och stannar där. En sådan känsla kan ju vara både vara sött och surt. Bevisligen.

Svara

Fiffi december 5, 2011 kl. 21:31

Pladd:
Och jag som tycker att jag höll igen 😉

Svara

Sofia december 6, 2011 kl. 09:03

Här hamnade man totalt “out of the loop” tidsmässigt. Tror jag nöjer mig med att tacka för länkningen och två intressanta texter som var och en på sitt sätt tydligt lyckas förmedla varför man antingen gillar filmen eller inte. Vart jag ställer mig anser jag redan vara klarlagt 😉

Svara

Fiffi december 6, 2011 kl. 13:16

Sofia:
Det är klarlagt och väl dokumenterat. Tack för det 😀

Svara

Martin december 10, 2011 kl. 11:54

Kommer in lite sent från flanken och kan enbart konstatera (likt Sofia) att jag får tacka för två intressanta och välskrivna texter som tydligt framgår vad var och en gillar/ogillar med filmen.

Själv är jag mer på Movies – Noir sida, då jag tycker att Heat är en av de få actionfilmer som verkligen lyckas beröra mellan sina actionscener. Något som gör att actionscenerna i sig blir mer intensiva för man faktiskt känner för de inblandande karaktärerna. Lät dock som en intressant julafton i NYC.

Ser fram emot KIll Bill-analysen förövrigt. Då de flesta här verkar tycka filmerna är obalanserade, ska det bli intressant att få diskutera dem (då jag tycker de båda delarna är väl avvägda mellan action och dialog).

Svara

Fiffi december 10, 2011 kl. 23:31

Martin:
Tack, kul att du orkade läsa igenom båda våra texter 🙂

Jag ska börja fila på Kill Bill-analysen. Det kan nog ta ett tag att får ihop den men den kommer. Håll uuuuuut 😉

Svara

Oliver på Filmscore.se mars 21, 2012 kl. 12:25

Oj vilken slakt!

För mig handlar Heat om passion, begär och hämndlystnad och centralt i berättelsen är hur lika Pacinos och De Niros rollkaraktärer egentligen är. Och det mest imponerande med filmen tycker jag är att dessa män står mot och med varandra genom hela filmen. Inte bara de två minuter de faktiskt fysiskt befinner sig i samma rum.

I slutändan står valet för de båda mellan att svälja sin stolthet eller göra det motsatta – och återigen låta begäret och hämndlystnaden styra. Vincent ger upp Neil, vilket räddar hans dotters liv och hjälper honom att förenas med sin fru. Neil kan i slutändan inte stå emot sin möjlighet till hämnd, och förlorar allt.

Den sista hand-i-hand-scenen vittnar om deras band. Och varför inte låta oss ponera över detta till tonerna av ett av de mest storslagna minimalistiska verk för elektroniska instrument som har skrivits – “God Moving Over the Face of the Waters” av Moby?

…som för övrigt numera ligger längst ner i din Spotify-spellista Fiffi!

En mycket stark fyra i mina ögon. Ett och annat inslag fanns det allt som lika gott kunde ha klippts. Annars nära 4,5.

Svara

Fiffi mars 22, 2012 kl. 08:36

Oliver:
Moby på spellistan är aldrig fel, oavsett spellista 😉
Kul att du gillade filmen. Jag gjorde det inte. INTE. Men det märkte du ju. Ljudet från motorsågen tar sig genom hela Sverige 😉

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: