Hobert-helg: Där regnbågen slutar

1 oktober, 2011

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: