HYPNOTISÖREN

7 november, 2012

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger “bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia november 8, 2012 kl. 05:51

Kul att de lyckades lyfta förhållandet, som jag tycker är en av de stora behållningarna med boken. Synd bara att det verkar ske på bekostnad av det initiala mysteriet som samtidigt är en av de starkaste stämningshöjarna.

Svara

Fiffi november 8, 2012 kl. 08:35

Sofia:
Fast mysteriet är inte glömt, det hamnar inte SÅ mycket i bakgrunden som jag läst i vissa andra recensioner.

Svara

Sofia november 8, 2012 kl. 14:40

Aha, så det är inte riktigt det norénska relationsdrama som vissa försökt göra gällande? 😉

Svara

Fiffi november 8, 2012 kl. 20:48

Sofia:
Det är ju lite av det också men det är det som gör den här filmen så otroligt mycket bättre än vilket Beck-avsnitt som helst. Det finns riktiga känslor med i bilden.

Svara

Jojjenito november 8, 2012 kl. 23:58

“Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar”.

Grattis till den vägräddade meningen. Den hade legat på jäsning länge, eller? 🙂 Jag såg precis slutet av Hela Sverige bakar. Håller med om att det är skönt att Zilliacus är ett nytt ansikte.

Svara

Fiffi november 9, 2012 kl. 08:44

Jojjenito:
Hahaha, häpp och häpp! Ibland får du till det, man kan nästan tro du är göööötelabååårrrgare 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: