Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

21 februari, 2011

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva “befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.

{ 11 comments… read them below or add one }

Sofia februari 21, 2011 kl. 19:37

Oj, vilket ambitiöst inlägg och vilket kul tema. Pelle Erövraren blev alldeles för mycket depp för min del, skulle nog inte ge den mycket mer än en trea. Däremot är Cykeltjuven en riktig höjdare. Och är det inte åtminstone numera ganska många som nämner Jungfrukällan (som i sin tur tydligen bygger på en medeltida ballad: "Å antingen viljen I bli vallareviv/eller viljen I mista ert unga liv?") i samband med Cravens version?

Svara

f i f f i februari 21, 2011 kl. 20:21

Sofia:
Bara en trea till Pelle, den dom ääääääär så svinjobbig att se och samtidigt så fin och sorglig och alldeles…alldeles….jättebra! 🙂

Likheterna mellan Jungfrukällan och Last house on the left är ju väldans enkel att se OM man tar sig tid att titta på Bergman, vilket det kanske inte är alltför många som gör nuförtiden.

Har du sett Antonias värld?

Svara

Joel Burman februari 21, 2011 kl. 20:26

Vilket inspirerande blogginlägg får nog ta och se om ett par av dessa klassiker.

Svara

f i f f i februari 21, 2011 kl. 20:30

Joel:
Kul att du tycker det 🙂
Klassiker blir ju klassiker av en anledning 🙂

Svara

Sofia februari 22, 2011 kl. 12:58

Jag tycker att det blir lite tråkigt med filmerna där man vet att allt kommer att gå åt helvete, typ Pelle. De blir aldrig särskilt överraskande.

Nej, Antonias värld har jag faktiskt inte sett. Suget har aldrig varit så stort av någon anledning.

Svara

filmitch februari 22, 2011 kl. 20:43

Enda jag sett av filmerna är Antonias värld och det är en höjdare.
jungfrukällan försökte jag se men Tor Isedal var påminde mest om Catweazle
http://akas.imdb.com/title/tt0063881/
så jag satt mest och skrattade. Bergman har fint foto men är ganska kass regissör, han har svårt att skilja på film och teater, tycker jag.

Svara

f i f f i februari 22, 2011 kl. 21:24

Sofia:
Det är kanske ingen film som är ett måste men skulle den mot förmodan gå på TV nångång och du mot förmodan har supertråkigt och ingenting att göra tycker jag nog du skulle se den 🙂

Svara

f i f f i februari 22, 2011 kl. 21:25

filmitch:
Är det inte teater alternativt filmad teater han pysslar med? 🙂

Svara

filmitch februari 22, 2011 kl. 23:12

Och filmad teater är ju sååååå roligt och medryckande 😉

Svara

Sofia februari 23, 2011 kl. 13:17

Det ska jag absolut göra — tack för tipset.

Svara

anc888 september 14, 2012 kl. 20:43

Cykeltjuven håller absolut med dig. Högsta poäng. Bra socialistiskt tema som behövdes i den europeiska höger gytja politiken. Detta är ett sanslöst mästerverk!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: