INGA TÅRAR

9 juni, 2012

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska “vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia juni 10, 2012 kl. 09:55

Jag tror Persbrandt ingått i ett oheligt förbund med SFI och satan…

Svara

Fiffi juni 10, 2012 kl. 12:20

Sofia:
Eller tvärtom 😉

Svara

Sofia juni 11, 2012 kl. 12:22

Det är absolut en möjlighet 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: