INHALE

16 juli, 2013

Jag klickar mig runt bland streamingsfilmerna hos Lovefilm och blicken stannar vid ett namn – Baltasar Kormákur.

Jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det och klickar mig vidare. Sen – ÅHÅÅÅÅ – tänds glödlampan på skallbasen och poletten trillade ner. Djupet. Det var ju han som regisserade Djupet och Djupet var en bra film och hur beige Inhale än känns, nu jäklar blir det Baltasar-movie-night!

Sagt och gjort. Jag andas in. Och ut. Jag brukar göra det ganska ofta, både lungorna och jag mår liksom lite bättre då. Filmen drar igång och med det även oråden.

Det äkta paret Stanton, Paul (Dermot Mulroney) och Diane (Diane Kruger) lever i varje förälders mardröm. Dottern Chloe (Mia Stallard) är i desperat behov av en lungtransplantation. Med tiotusentals lungsjuka på kö är det inte en lätt väntan, föräldrarna inser att snaran dras åt, det kanske inte går, organet dom behöver kanske inte kommer dyka upp i tid och dotters liv är i verklig fara.

Paul kommer på en fiffig lösning på problemet. Med familjens besparingar på fickan styr han kosan mot Mexico där det enligt uppgift ska gå att köpa sig ett organ. Inga direkta moraliska betänkligheter alltså och detta blir på nåt sätt extra konstigt då Paul jobbar som distriktsåklagare. Det kastas in några krystade scener mellan Paul och en man han ska åtala för att ha skjutit en snubbe som visar sig vara pedofil och snubben i fråga har ofredat mannens son.

Allt som vid första anblicken är en ond handling kanske inte är det. Det kanske finns en mänsklig baktanke bakom vissa brott. Allt detta känns enbart som att skriva mig (och alla andra som ser filmen) på näsan, som att det ska vara nåt slags ”bevis” för att Paul nånstans ÄR en schysst snubbe trots att han åker till The City Of Death för att köpa en kroppsdel av nån mindre värd människa för att rädda livet på dottern.

Det är ganska mycket med den här filmen som inte fungerar. Alla dessa fram-tillbaka-klipp mellan då och nu, dessa idoga kamerafilter som gör att Mexico ska upplevas som som helvetet på jorden, mycket som har med manuset att göra haltar betänkligt. Skådespelarmässigt är det också lite si och så. På pappret är det ganska starka namn med Diane Kruger som det i mina ögon mest intressanta men när det kom till kritan var det inte så många som levererade. Ska en film som denna fungera måste karaktärerna kännas trovärdiga och gör dom inte det måste dom åtminstone få mig att känna liiiiite med dom. Här? Näpp. Händer nada.

Att historien är ganska fånig är inte Baltasar Kormákurs fel. Så tänker jag, andas in, andas ut och går vidare i livet.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: