Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

16 september, 2012

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

{ 9 comments… read them below or add one }

Jojjenito september 16, 2012 kl. 09:10

Grattis du lysande stjärna!

Har det slutat regna? Här har vi strålande sol, och nästan 20 grader. 😉

Svara

Fiffi september 16, 2012 kl. 09:49

Jojjenito:
Tack så mycket! 🙂

Här fortsätter det regna. Tredje dagen nu. Dom har haft fem regndagar totalt sen i början av maj – inkl dessa dagar. Det blir mycket film 😉

Svara

Sofia september 17, 2012 kl. 05:00

Tycks som om Campion än så länge peakade vid damporträttet. Har inte sett just den här, men jag kan hålla med om Ben Whishaws intighet. Trots det tycks han vara populär bland regissörerna. Tack för en som vanligt ypperlig tema-genomgång och njut hela veckan lång (kan Keats så kan jag ;))

Svara

Fiffi september 18, 2012 kl. 14:43

Sofia:
Lite rim där på slutet, najs 😉
Kul att du gillade temat. Det var kul både att se och se om filmerna – och att skriva om dom såklart 🙂

Svara

Jessica september 17, 2012 kl. 19:33

Näru Fiffi, nu är vi precis tvärtemot varandra igen. Jag älskade den här filmen, det var den vackraste film jag sett på år och dag. Nålen som går upp och ner i tyget, han som ligger på rygg i äppelträdet, hon i ett hav av blåa blommor, och till slut – äntligen – den första kyssen…Och vadå vedträ? Jag förstår ingenting. Visst var den sorglig. Men alldeles, alldeles ljuvlig.

Men jag glömde ju säga det viktigaste: ett senkommet grattis!

Svara

Fiffi september 18, 2012 kl. 14:45

Jessica:
Set man på, ännu en vattendelare 😉
Ljuvlig är i sammanhanget ett ord jag kan hålla med om sett till filmens foto men inte mer än så. Jag är dock glad för din skull, det är alltid härligt att hitta filmer man gillar såpass mycket.

Svara

Fiffi september 18, 2012 kl. 14:52

Jessica igen:
Glömde… Tack för grattiset 😉

Svara

filmitch september 20, 2012 kl. 22:53

Ngn Champion fan av högre rang är jag inte. Men då jag är ett fan av Fiffis filmtajm: Ett sent men stort grattis o välkommen till club 40 😉

Svara

Fiffi september 21, 2012 kl. 16:13

filmitch:
Tack så mycket 🙂 Känns bra att vara framme. Vuxen, at last 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: