Jane Campion-vecka: IN THE CUT

15 september, 2012

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke september 15, 2012 kl. 09:57

Finns det någon Campion du gillar? Är inte Jane Campion i det bra laget?

Svara

Fiffi september 15, 2012 kl. 11:35

Henke:
Jag har ju delat ut två femmor den här veckan, det ger ett rätt bra medelbetyg tycker jag 😉

Svara

Henke september 15, 2012 kl. 12:17

Ja, skrev tokigt där. Pianot var ju stark. Men jag tänker att dina betyg indikerar hit-or-miss mer än vad jag hade förväntat mig… Så tack för att du plöjde vägen så att säga!

Svara

Fiffi september 16, 2012 kl. 09:46

Henke:
Det var mer hit-and-miss än jag själv trodde också men hon når väldigt höga höjder när hon är som bäst. Det var helt klart ett intressant tema för egen del och jag tänker med spänning följa resten av hennes yrkesliv 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: