JOBS

4 november, 2013

Jag undrar om 2013 kommer bli känd som The Year of the Biopics? Det känns som att vi befinner oss i ett filmklimat där 45% av alla filmer som kommer på bio är remakes och/eller uppföljare, 45% är filmer baserade på kända människor som inte längre lever, en procent är smarta originalmanus och dom resterande nio procenten är CGI-blockbusters.

Monica Zetterlund (Monica Z) , prinsessan Diana (Diana), Linda Lovelace (Lovelace), Liberace (Behind the candelabra) , Jackie Robinson (42), Cecil Gaines (The Butler), Jimi Hendrix (All is by my side) och Nina Simone (Nina) är några av filmerna jag kommer på som vi har sett/kommer att få se/filmas under 2013.  Och Jobs, om Steve Jobs, mannen myten visionären som så tragiskt gick bort i cancer och som efter sin död blivit något av en citatmaskin för människor som inte brydde sig ett jota om honom när han levde. Lite som Kristian Gidlund, frid över hans minne.

I’m sorry, it’s true. Having children really changes your view on these things. We’re born, we live for a brief instant and we die. It’s been happening for a long time. Technology is not changing it much – if at all.

Att Steve Jobs hade helt rätt inställning till mycket är vi nog många som kan enas om. Han var smart, idog, hade en superklar vision och klara mål och även när han inte hade det så låtsades han att så var fallet och fick på så sätt med sig rätt människor. Jag undrar hur världen hade sett ut utan honom. Vad som hade uppfunnits om det inte var tekniska maskiner med ett äpple på eller grejer med prefixet i. Vad hade han kallat Windows om han inte legat i gräset och hört flickvännen prata om att solens strålar genom bladverket såg ut som fönster? En liten sak leder till en större som leder ännu längre och Steve Jobs stod där på toppen av berget och hittade på prylar som vi inte visste att vi faktiskt inte klarade oss utan.

Ashton Kutcher är bra som Steve Jobs, porträttlik och så, but still, han är…Ashton Kutcher. Filmen Jobs ger svar på vissa frågor men lämnar mig med fler. Josh Gad spelar Jobs vapendragare Steve Wozniak och länge trodde jag det var Jonah Hill. Annars var det män män och åter män som Jobs omringade sig med på arbetstid och arbetstid för en man som Steve Jobs var i princip alla dygnets timmar. Trots det lyckades han få fyra barn.

Som biopic är Jobs varken bättre eller sämre än någon annan. Den är snyggt gjord såklart, musik och scenografi är perfekt och det finns ingenting att klaga på – egentligen. Den berör mig bara så väldigt väldigt lite.

{ 2 comments… read them below or add one }

Tommy november 4, 2013 kl. 21:16

Ett platt och innehållslöst porträtt av Jobs. Och som du skriver, för mig var det också omöjligt, hur än porträttlik han var, att komma överens med att Ashton Kutcher spelade huvudrollen! Hade varit långt intressantare om man gjort en riktig djupdykning i denna unika mans liv.

Svara

Fiffi november 5, 2013 kl. 08:29

Tommy:
Ju mer jag tänker på filmen desto mer menlös blir den. Inte dålig, men menlös. Precis som du skriver så saknar man något form av djup, här blev det liksom bara Ashton Kutcher i lösskägg.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: