Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

 

 

 

 

 

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

 

 

 

 

 

 

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

 

 

 

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

 

 

 

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV

Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som en riktigt gammal gubbe.
Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som…..17.
Det är inte riktigt klokt vilka efterhandsbearbetningar dom klarar att göra over there. Vojne, vojne.

Jaha. Å vad handlar filmen om då?
Jo…Brad Pitt föds gammal, han dör ung och däremellan träffar han Cate Blanchett. Så känns det. Brad Pitt och Cate Blanchett gör en film, dom gestaltar inte intressanta människoöden, dom rör sig bara framför en bluescreen, håvar in jättegage och åskådaren blir lurad till månen av effekter och smink och får ingenting med sig när han går.

Trailern gav mig jättemysiga Forrest Gump-vibbar men usch så missvisande den var.
Benjamin Buttons otroliga liv är en u-r-b-o-t-a tråkig film.

(Den andra fiffilinon får den bara för att jag känner mig snäll idag och för att effekterna faktiskt ÄR riktigt bra.)