Kategori: en riktigt mysig må-bra-film

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

Bagdad café

Jasmin Münchgstettner (Marianne Sägebrecht) sitter i bilen med sin man på väg genom Mojave-öknen.

Dom grälar, vilket jag kan förstå, för han känns som en väldigt osympatisk tysk man och hon, ja, jag vet inte om hon känns trevligare direkt men hon ska ha absolut cred för att hon får nog och inte bara gnäller utan försöker lösa sin situation.

Hur gör man det mitt i öknen kanske du undrar? Jo, man öppnar bildörren, tar sin väska och går.

Jasmin går och går och till slut kommer hon fram till ett gudsförgätet motell mitt i obygden som drivs av den bittra och rätt själsdöda Brenda, spelad av CCH Pounder, mest känd för mig som den stencoola Claudette Wyms i TV-serien The Shield.

Jasmin bestämmer sig för att stanna, vilket inte ses med blida ögon eftersom hon är en tovig katt bland hermelinerna där i ökenlandskapet med sin tyrolerhatt, tyska färgglada scarves, sina svettiga kinder och stora barm.

Percy Adlon filmade stora delar av första halvan av filmen på samma sätt som jag fotar med kamera: snett, för att få plats med så mycket som möjligt på varje bild. Jag kommer aldrig mer att fota så. Det är svinjobbigt att titta på och dessutom helt onödigt. Som tur är lägger han av med det otyget efter en timme och jag kan se filmen för precis vad den är: en magisk liten historia om vänskap, om att vad som helst kan hända om man ger av sin energidepå och fokuserar på bra saker och allt detta ackompanjeras av den fantastiska David Lynch-iga melodin Calling You med Jevetta Steele.

Jag såg Bagdad café när den kom 1987 och har inte sett om den förrän nu. Kanske var det meningen att jag skulle vänta så pass länge för jag tog till mig den på ett hela annat sätt nu än förra gången. Framförallt kan jag se storheten hos Jack Palance. Sicken skön gubbe han var!

Ingenting att klaga på, inga undringar whatsoever. Allt funkar hittills utan minsta missöden.

Publicerat

NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

Publicerat

DUMMA MEJ

Gru har ingen lust att vara snällis. Gru gillar att vara ond. Gru vill vara den elakaste av dom alla, han vill komma på det perfekta, det största och det mest häpnadsväckande brottet, vilket i hans värld är att stjäla månen.

Den kulmagade sen-åttiotalisten Vector leder ligan för elakingar sedan han lyckades byta ut pyramiderna i Giza mot en uppblåsbar variant. Det retar Gru såklart. Han vill ju vara värst. Så han adopterar tre små flickor som han har tänkt använda som spioner för att komma in i Vectors ointagliga fort och norpa hans uppfinning, en förminskningsmaskin. Hur ska han annars kunna sno månen?

Jag har sett fram emot Dumma mej sen jag såg första trailern för ett år sedan. Jag har haft pirr i magen idag i samma size som innan jag skulle se Jedins återkomst, Terminator 2 och Jurassic Park. Det var en stor dag för mig, så stor att jag frågade personalen i biografkassan om jag kunde få köpa en tom popcornkartong med Despicable me-figurerna på – och hon sa ja! Jag fick en! Tyvärr hade hon ingen namnskylt på sig så jag kan inte tacka henne vid namn men TACK tjejen, om du läser det här, du gjorde min dag!

Det jag tycker är synd är att det enbart går att se denna film i 3D om man som jag vill se den med engelskt tal. Att se den med svenska röster fanns inte på världskartan. Herregud, vem byter frivilligt ut Steve Carell och Russell Brand mot Henrik Dorsin och Rederiet-Raspen GÖRAN GILLINGER?

Att se Dumma mej i 3D är egentligen meningslöst. Förutom en femtonsekunders berg-och-dalbanefärd så fanns det ingenting speciellt som gjorde just 3D-tittande till en wow-grej, förutom originalrösterna då men dom har inte så mycket med 3D-effekter att göra.

Jag lämnade biosalongen med en riktig varm klump animerad kärlek i magen, en önskan om att dom gula minionerna med dom blå byxorna fanns på riktigt (och gärna hemma hos mig) och en tro på att det går att lära gamla elaka hundar sitta, det gäller bara att lovebomba tillräckligt.

 

 

 

.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå på bio på Heron City i Skärholmen men idag hamnade jag där ändå. Det var inte bra. När två SF-personal släpper in ett gäng krockmongon en kvart in i filmen och uppenbart anar oråd då dom stannar kvar en minut eller två för att kolla läget – och sen går! – då undrar jag hur fan dom tänker.

Jag undrar också hur SF´s tanke med att jag som åskådare ska gå ut och tillkalla personal när störande personer håller låda rimmar med att det inte finns någon personal i närheten. Ska jag gå runt och LETA i hela lokalen och missa ÄNNU MER av filmen än jag redan gjort eller hur menar ni?

Idag satt idioterna tre rader bakom mig, alltså lite för långt bort för att det ska funka att säga till på skarpen, men jag hade en själsfrände, en partner in crime som satt två rader bakom som ska ha stor eloge och jättecred att hon filmen igenom bad dom hålla käften och sedan fortsatte ta diskussionen när filmen var slut. Det hjälpte dock inte, dessa tre idioter förstörde filmen för jävligt många, men hon höll inte tyst och´knöt handen i fickan. Jag däremot hade kramp i knytnävarna redan efter tjugo minuter.

Om jag någon mer gång i livet får för mig att betala 120 spänn för att se en film på Heron City, snälla, tjonga en spikklubba hårt i huvudet på mig och dra min kropp och min perforerade skalp till psykakuten och lås in mig där för fattar jag inte att DET RÄCKER NU då är jag helt klart en fara för min egen hälsa och ska inte vistas bland folk.

Publicerat

AMELIE FRÅN MONTMARTRE

Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.

Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.

Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.

För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.