Bagdad café

6 december, 2010

Jasmin Münchgstettner (Marianne Sägebrecht) sitter i bilen med sin man på väg genom Mojave-öknen.

Dom grälar, vilket jag kan förstå, för han känns som en väldigt osympatisk tysk man och hon, ja, jag vet inte om hon känns trevligare direkt men hon ska ha absolut cred för att hon får nog och inte bara gnäller utan försöker lösa sin situation.

Hur gör man det mitt i öknen kanske du undrar? Jo, man öppnar bildörren, tar sin väska och går.

Jasmin går och går och till slut kommer hon fram till ett gudsförgätet motell mitt i obygden som drivs av den bittra och rätt själsdöda Brenda, spelad av CCH Pounder, mest känd för mig som den stencoola Claudette Wyms i TV-serien The Shield.

Jasmin bestämmer sig för att stanna, vilket inte ses med blida ögon eftersom hon är en tovig katt bland hermelinerna där i ökenlandskapet med sin tyrolerhatt, tyska färgglada scarves, sina svettiga kinder och stora barm.

Percy Adlon filmade stora delar av första halvan av filmen på samma sätt som jag fotar med kamera: snett, för att få plats med så mycket som möjligt på varje bild. Jag kommer aldrig mer att fota så. Det är svinjobbigt att titta på och dessutom helt onödigt. Som tur är lägger han av med det otyget efter en timme och jag kan se filmen för precis vad den är: en magisk liten historia om vänskap, om att vad som helst kan hända om man ger av sin energidepå och fokuserar på bra saker och allt detta ackompanjeras av den fantastiska David Lynch-iga melodin Calling You med Jevetta Steele.

Jag såg Bagdad café när den kom 1987 och har inte sett om den förrän nu. Kanske var det meningen att jag skulle vänta så pass länge för jag tog till mig den på ett hela annat sätt nu än förra gången. Framförallt kan jag se storheten hos Jack Palance. Sicken skön gubbe han var!

Ingenting att klaga på, inga undringar whatsoever. Allt funkar hittills utan minsta missöden.

{ 6 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase december 6, 2010 kl. 17:08

Vilken prettosmörja! Så tänkte jag i filmens inledande minuter. Sedan slutade jag tänka. Minns filmen som rätt förutsägbar men att det inte var till någon nackdel. Blev otroligt berörd och nu är det några år sen jag såg den så det är nog dags att se om den snart! Väl skrivet!

Svara

filmitch december 6, 2010 kl. 18:44

Den var väldigt hypad när den kom men jag har aldrig sett den, möjligtvis kanske kommer jag att göra det.

Svara

f i f f i december 6, 2010 kl. 19:39

BlueRoseCase:
Fast början ÄR ganska pretto 😉
Som tur är blir det ju bättre och bättre ju längre filmen går.

Svara

f i f f i december 6, 2010 kl. 19:40

filmitch:
Du kan väl hålla ögonen öppna om du ser att det går på TV nångång, men du behöver ju inte jaga ihjäl dig 😉

Svara

Sofia december 7, 2010 kl. 05:13

Ytterligare en av de där måste/borde-filmerna. Bra text och visst har du rätt, Jack Palance äger.

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 21:59

Sofia:
Synd att jag aldrig riktigt fick nån känsla för honom medans han levde… Sån tur att filmerna han gjorde aldrig dör.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: