Kategori: PSH-helg

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

PSH-helg: CAPOTE

Författaren Truman Capote var en levande legend på sin tid.

En homosexuell man med falsettröst som använder sig av samtliga bögmanér som man ser hos någon som ska ”spela gay”: tveksamma handleder, vickande höfter, det ena benet över det andra när han sitter på en stol, knäppta händer över skrevet och aldrig försitta en chans att berätta vem som designat den nyligen inköpta halsduken. Men Truman Capote var ingen karikatyr, han var på riktigt.

En dag läser han i tidningen om en hel familj på landsbygden som blivit brutalt mördade och han bestämmer sig för att åka dit och skriva om det.

Med sin personliga och envisa journalistiska stil tar han sig in och fram till alla i sin iver att ta reda på fakta. Han träffar vänner till dom döda, han hamnar på middag hos sheriffen, han pratar med advokater och till sist även mördaren. Det resulterade i boken Med kallt blod, en av dom första dokumentärromanerna som skrivits. Den boken blev även Capotes sista.

 

.

Philip Seymour Hoffman ÄR Truman Capote i den här filmen, han är Capote in i minsta detalj, in i varje mikroskopisk fiber av den beiga ullkappan.

Första kvarten kändes det som att han ageeeeerade (uttalas på [dramatensvenska]) eller som att det var Claes Malmberg som stod på Chinateaterns scen och skulle leka rolig bög men sen, sen när den första chocken lagt sig och mina förväntningar på PSH i en roll kommit till sans släpper jag alla hämningar och flyter med strömmen.

Att Philip Seymour Hoffman fick en Oscar för bästa huvudroll för denna film är helt rätt. Inget kunde vara mer rätt. Men det här är en lika udda roll för honom som om Hugh Grant skulle ha spelat Sylvester Stallones karaktär i Copland.

Publicerat

PSH-helg: RÖD DRAKE

FBI-agenten Will Graham (Norton) måste hitta en seriemördare som kallar sig ”Red Dragon”. Det går inge bra och han griper tag i det sista halmstrået han har, han letar upp sin antagonist doktor Hannibal Lecter för att få hjälp, Lecter som en tid innan försökt döda Graham.

Jag försöker titta på filmen alldeles objektivt och alldeles lugnt men det går inte för åååå vad jag tycker om Anthony Hopkins! Åååå vad jag tycker om Edward Norton! Åhååååå vad jag tycker om en hel helg med Philip Seymour Hoffman!

Det här är tredje gången Hopkins gestaltar världens mest sofistikerade kannibal. Första gången var i den extremt spännande När lammen tystnar i regi av Jonathan Demme, andra gången i Ridleys Scotts äckliga Hannibal och nu i Brett Ratners Röd drake, en orgie inte bara i spänning utan även i välregisserade biroller där Philip Seymour Hoffman – såklart – briljerar i sin.

Det här är en av dom få gångerna när jag faktiskt varit rädd när jag lämnat en biosalong. Filmen släppte inte. Känslan av att psykon finns överallt satt i länge länge efteråt. Jag måste säga att filmserien om Hannibal Lecter är en av dom bästa och mest högkvalitativa jag vet, med den sista delen, Hannibal Rising, som ett litet underligt frågetecken inom parentes.

 

 

.

 

 

Som den plufsiga, svettiga journalisten Freddy i sjaskigt grå täckjacka gör PSH ett inhopp ingen som sett filmen glömmer. Det är klister i kombination med kroppsbehåring, naken hud mot en rullstol av trä och det är dödsångest med stort D. Herreguuuud vad bra han är!

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

PSH-helg: Tvivel

En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.

Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?

Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.

Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.

Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.