PRETTY WOMAN

Redan till förtexterna börjar det med att Go West sjunger King of wishful thinking.

Och kanske är det så. Filmen Pretty woman handlar kanske om varje mans önsketänkande: att hitta en snygg, rolig, charmerande långbent hora och ha tillräckligt med pengar att kunna köpa henne precis så länge han själv behagar?

För trodde man i sin enfald något annat så får man sina fiskar varma i fortsättningen av den musikaliska bakgrunden för den rinner på filmen igenom som ett förgiftat vattenfall bestående av kräkmedel, flensost och sura flytningar.

You tell me you want a woman who’s as simple as a flower. Well if you want me to act like that, you’d better pay me by the hour.
Don’t want to travel in the danger zone, take another number. Don’t want a lover who can hold her own, baby step aside if you don’t want to ride”

Jaha. Vi kör på med lite Wild women do med Natalie Cole för att liksom bevisa det tuffa, det självsäkra och genomtänkta valet en tjej gör som prostituerar sig och det fullkomligt självklara i att om en snubbe vill ha en tjej med lite drag i så är det bara att casha upp först.

Sen blir det lite Tangled med Jane Wiedlin (”I remember our bodies lyin’ tangled in the sheets, I remember when love used to be so swee-ee-eet. Now the only thing that’s mixed up, is the way I feel insi-i-ide. We’re pushin’-pullin’, we’re twistin’-shoutin’ (shou-outing) I never thought I’d feel this dou-oubting, dou-oubting”) för hur säker Richard Gere än var på devisen en hora är en hora är en hora och att han skulle kunna se Julia Roberts närvaro enbart som den rena affärsuppgörelsen det var tänkt som, så nej, fan också, killen är inte gjord av sten. Den känslokalla och beräknade jäveln hade inte räknat med det där som kallas kärlek. Han hade inte räknat med att köttet han köpte även innehöll blod.

Sen fortsätter det med Life in detail med Robert Palmer, No explanation med Peter Cetera och det inte direkt förvånande spåret Wild one med Iggy Pop för guuud ja, guuuuuud så vild hon är Julia Roberts med lårhöga plaststövlar och allt och hon rapar och pratar högt och är alldeles VIVID och otyglat hämningslös i alla situationer och sen kommer Fallen med Lauren Wood och självklart Pretty Woman med Roy Orbison.

Att göra en film som heter Pretty woman och inte ha med Pretty woman i soundtracket det är ju som att göra en film som heter Sweet home Alabama och inte ha Sweet home Alabama-låten på plattan. Det vore ju heeeeelt kockobello liksom. Knasigt också. Och fel på nåt sätt.

Sen måste det till lite Show me your soul med Red Hot Chili Peppers för att bevisa att även horor har en själ och även täta businessmän har ett hjärta och som grädde på moset spelas It must have been love med Roxette.

Är det inte för gulligt så säg? It must have been love, all the time, hela tiden. Såklart det är käääärlek. Så fint, så härligt och framförallt – så äkta.

Nä, hördödu, nu hoppas jag att ironin går igenom och att syrligheten liksom droppar mellan bokstäverna.

Pretty woman är hollywoodromantik i sin allra mest missfärgade form. Jag kan inte för mitt liv fatta vad det var som gjorde att jag tyckte om i filmen när jag såg den för tjugo år sedan men jag får skylla på att jag var ung och blåögd.

Blåögd är jag visserligen fortfarande, men inte naiv och definitivt inte lika lättflirtad – vare sig det gäller snubbar eller film.

När jag var 18 år och såg filmen på premiären 1990:

När jag är snart 38, det är 2010 och jag ser den med liiiite andra ögon:

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.

 

 

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).