Mandomsprovet

24 mars, 2011

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia mars 24, 2011 kl. 08:46

Jag tyckte den här var lite skum, blev inte riktigt klar över vad jag egentligen tyckte och kände. Men vad skulle Hollywwods manusförfattare göra om de inte kunde göra film av att unga män måste bli av med oskulden? 😉

Svara

f i f f i mars 24, 2011 kl. 10:50

Sofia:
Skriva Harlequinböcker?

Svara

BlueRoseCase mars 24, 2011 kl. 17:51

Din text stämmer väl överens med mina minnen av filmen. Det är nog minst tio år sedan jag såg den. Det var denna film om jag minns rätt som fick mig att uppmärksamma Hoffman som skådespelare på allvar.

Svara

f i f f i mars 24, 2011 kl. 18:31

BlueRoseCase:
Han är bra Hoffman men han väljer ganska…ojämna….filmer om man ser till kvaliteten.

Svara

Sofia mars 24, 2011 kl. 19:27

Haha, fasen vet om de skulle kunna konkurrera ut de blåhåriga damerna?

Svara

f i f f i mars 24, 2011 kl. 20:21

Sofia:
Kanske inte, men man skulle nog få se en helt annan målgrupp som köper tunnt pocketskräp med fult illustrerade omslag 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: