Children of men

25 mars, 2011

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än “normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

{ 7 comments… read them below or add one }

filmitch mars 25, 2011 kl. 08:50

M.a.o så är det kanske dags att se filmen?

Svara

f i f f i mars 25, 2011 kl. 10:47

filmitch:
Alldeles riktigt 🙂

Svara

Jojjenito mars 25, 2011 kl. 16:14

Tack för länken!

Ja, haha, du får väl skicka räkningarna från manikyren (och pedikyren) till mig. 😉 Visst är den spännande, fysiskt spännande. Jag märkte att jag i princip satt och skrev under vissa scener. Minns att scenen i bilen var helt sjukt spännande.

filmitch: Du menar att min recension inte övertygade dig? 😉

Svara

f i f f i mars 25, 2011 kl. 16:32

Jojjenito:
Bilscenen är helt galen. Jag höll andan längre än Jacques Mayol när han dök i Det stora blå. Så enkelt gjort men ack så effektivt. Det behövs liksom inte Roland Emmerich-effekter för att man (=jag) ska sitta som på nålar.

Jadu, det här var en bra filmupplevelse. 🙂

Svara

Sofia mars 25, 2011 kl. 16:53

Vad kul att du gillade den, även om jag inte är riktigt lika överväldigad som Jojjenito är det fortfarande en riktigt bra film.

Svara

f i f f i mars 25, 2011 kl. 18:47

Sofia:
Ja, visst är den bra och jag blev genuint överraskad av den 🙂

Svara

filmitch mars 26, 2011 kl. 01:43

Visst gjorde den det Jojjenito 🙂 Det här är en film som jag haft på listan lääänge men det har helt enkelt inte bara blivit av. När man ser vad mkt skit man harvat sig igenom är det ganska förunderligt att man inte ser de filmer som man anar är bra först. Mkt hänger nog på humöret, jag känner oftare för en halvkass skräckis än ett misstänkt bra drama.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: