Skräckfilmssöndag: MANDY (2018)

18 november, 2018

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av “dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av “vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här “min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: